Efter ett besök i Tunisien i slutet av april framträder bilden av ett land i limbo. Landet befinner sig dels i en politisk kris, dels i en ekonomisk kris och kriserna förstärker varandra. Stigande matpriser och minskande tillgång på vete, som är en basföda i Tunisien, skapar därför en mycket labil situation inför den folkomröstning om en ny konstitution som presidenten har utlyst. Det skriver Carin Norberg, före detta chef för Nordiska Afrikainstitutet och styrelsemedlem i Civil Rights Defenders.
Tunisien befinner sig i en allvarlig politisk kris sedan president Kaïs Saïed i juli 2021 avskedade landets premiärminister, upplöste regeringen och stängde det valda parlamentet. Sedan dess har presidenten tagit ytterligare steg för att stärka sin makt. I februari 2022 avskaffades Supreme Judicial Council, som inrättades för att garantera rättsväsendets oberoende, och i mars upplöste presidenten parlamentet för gott. Han har meddelat att han avser inrätta ett helt nytt politiskt system i landet.
I juli 2022, på årsdagen av hans maktövertagande – som av vissa kallas för en statskupp – ska ett referendum genomföras om en ny konstitution och i december ska val till ett nytt parlament äga rum. Politiska partier ska avskaffas och val ske genom lokala råd som utser kandidater till parlamentet, enligt företrädare för olika civila organisationer som vi mötte i Tunisien i april.
Samtidigt befinner sig landet i en allvarlig ekonomisk kris. Coronapandemin har drabbat landet hårt med många smittade och döda. Turistindustrin, som svarar för en stor del av Tunisiens ekonomin, är i stort sett död och korruptionen omfattande. Ja, enligt de uppgifter vi får, är läget i dag värre än det var 2011. Förhandlingar pågår om ett nytt lån från IMF, utan vilket landet står på randen till konkurs. Men de villkor IMF har presenterat, menar många, är tuffa. Man har krävt en minskning av antalet statsanställda som fördubblats sedan revolutionen 2011. IMF vill också se att lönenivåerna reduceras liksom de statliga subsidierna. Knappast populärt ett valår då livsmedelspriserna redan har stigit dramatiskt. Och här kan kriget i Ukraina spela in på ett ödesdigert sätt. Bröd är en basföda i Tunisien och fram till idag har 80 procent av vetet importerats från Ukraina.
Hur har Tunisien hamnat i den här situationen? Landet tycktes länge vara det enda land som klarade av den arabiska våren, som symboliskt nog inleddes med att en tunisier satte eld på sig själv 2011 vilket ledde fram till den så kallade Jasminrevolutionen. Även då var bakgrunden stigande livsmedelspriser och ett omfattande missnöje med en maktfullkomlig politisk ledning under president Ben Ali.
En bekräftelse på att man hade lyckats var Nobels fredspris till fyra tunisiska organisationer 2015 för deras insatser för demokrati. Men när vi i dag talar med representanter för det civila samhället får vi klart för oss att utvecklingen de senaste tio åren har givit ordet ”demokrati” en dålig klang. Vad många har upplevt är en politisk elit som gynnat sig själva och ett antal familjer som berikat sig genom staten. Vi hör till och med att man längtar tillbaka till tiden med presidenterna Bourguiba och Ben Ali då åtminstone ekonomin växte och folk hade mat för dagen.
Vem är President Kaïs Saïed? Han kommer från Sfax i södra Tunisien, är professor i konstitutionell rätt och ställde upp i presidentvalet 2019 som oberoende kandidat. Han lovade stora ekonomiska och sociala förbättringar och kamp mot korruption. Att han stod oberoende till de politiska partierna ökade hans popularitet inte minst hos den yngre delen av befolkningen, ungefär 50 procent av Tunisiens är under 30 år. Sedan juli 2021 har dock hans popularitet minskat. Men valet återspeglar en besvikelse hos befolkningen och de politiska partiernas oförmåga att förändra de gamla strukturerna.
Tunisien har fortfarande ett mycket aktivt civilt samhälle med många organisationer som med oro följer den nuvarande utvecklingen i landet med en alltmer maktfullkomlig president och en tilltagande rättslöshet för medborgarna. Redan i juli 2021, någon dag efter presidentens avskedande av premiärministern, gjorde polisen en razzia mot Al Jazeeras kontor i Tunis och beslagtog nycklar, datorer och arbetsmaterial, enligt dokument av Civil Rights Defenders. Vittnesmålen om liknande övergrepp mot andra oberoende media och journalister är många. Sociala medier spelar fortfarande en viktig roll, men tillgången till information är begränsad sedan parlamentet stängdes ner. Alla vi talar med undrar hur folkomröstningen ska genomföras. Ingen information finns om innehållet eller om hur det rent praktiskt kommer att gå till. Enligt civilsamhällesorganisationerna vi mötte tros presidenten har för avsikt att fatta beslut om en lag som förbjuder enskilda organisationer att ta emot bidrag från utlandet. Mönstret känns igen från Ryssland.
När vi lämnar Tunisien efter några dagars besök gör vi det med en bild av ett land i limbo. De olika kriserna griper in i och förstärker varandra. De mest pessimistiska uttalandena antyder oroligheter inom de närmaste månaderna. I det här läget bör vi fortsätta stödja de krafter som arbetar för ett fritt och öppet samhälle i Tunisien. Ett samhälle med ekonomisk och social rättvisa, i enlighet med den konstitution som antogs 2014.
Detta är en gästanalys. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästanalys till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se