Karl-Anders Larsson, fristående skribent och medlem i FUF:s bokklubb, recenserar boken Climate Change is Racist, skriven av Jeremy Williams.

Recension

Är klimatkrisen rasistisk?

Boken Climate Change is Racist hävdar att klimatkrisens orsaker och verkningar främst är kopplade till rasism. Men handlar det inte snarare om ojämlikhet? Det skriver Karl-Anders Larsson, fristående skribent och medlem i FUF:s bokklubb.

I debatten om vår tids kriser kommer ofta inlägg som kopplar dem till rasism. Resonemanget är att kolonialismen skapade en ojämlikhet mellan ”vita” och ”svarta”, som sedan har fortsatt utvecklas och finns inneboende i alla relationer som därför är att betraktas som rasism. Handel, bistånd, investeringar, turism är några exempel som ur detta perspektiv kan ses som uttryck för rasism. Grundläggande är den vita överlägsenheten och privilegierna som vita inte ser eftersom de tas som en naturlag. Den kan bara upplevas av svarta och kampen mot detta är själva idén i en framgångsrik rörelse som Black lives matter (BLM).

När det gäller klimatförändringarna har detta synsätt utvecklats i en ny bok – Climate Change is Racist, skriven av Jeremy Williams. Det paradoxala är att författaren själv är en vit man (men uppväxt i Afrika). Hans budskap är att klimatförändringarna är rasistiska. Det menar han beror på att både orsakerna och effekterna är oerhört ojämnt fördelade, fastän i omvänd proportion. De rika länderna står för den dominerande delen av orsakerna – koldioxidutsläppen – medan de fattiga länderna drabbas hårdast av effekterna. Det är ingen svårighet att hålla med om denna ojämlikhet och att den också visar på en orättvisa. Men hur är den rasistisk?

Williams menar att det är fel att använda det så populära begreppet ”antropocen”, som implicerar att det speciella med vår tids klimatförändringar är att de är skapade av mänskligheten. Det är en viss del av mänskligheten som bär den huvudsakliga skulden och den kallas för enkelhets skull ”de vita” och ibland ”vita män”. ”Climate change is a White problem”, skriver han. De negativa effekterna drabbar huvudsakligen en annan del av mänskligheten som betecknas som ”svarta” eller ibland ”svarta kvinnor”.

Williams skriver om ”Black suffering”. Han är medveten om att detta är förenklingar men behåller dem ändå som sitt huvudtema. Inte heller diskuterar han närmare om olika nyanser av vitt och svart eller om länder som Kina, Japan eller de i Mellanöstern.

Boken handlar inte så mycket om klimatfrågorna, utan mest om det globala system som skapades genom kolonialism och slavhandel och som han menar fortfarande lever kvar genom de effekter det haft på industrialisering och handel och därmed på klimatförändringarna. Det verkar vara samma system som ofta kallas för post-kolonialism. Om man menar att detta system dominerar dagens globala relationer är dessa inte bara ojämlika och orättvisa, utan också uttryck för en strukturell rasism.

Oavsett frågan om rasism, återstår frågor om ansvar och skyldigheter vad gäller klimatförändringar och om hur kostnaden för att minska de negativa effekterna ska fördelas. Implicit i rasismdefinitionen ligger att de ”vita” har en historisk skuld och därför ett ansvar att stå för kostnaderna. Så länge naturens resurser antogs vara oändliga märktes inte problemet, men när insikten så småningom kom om att det fanns gränser uppstod frågan om vem som skulle begränsa sitt utnyttjande. Ett svar är att det är de som orsakade problemen som ska betala hela kostnaden, även om det skedde när ingen kände till effekterna. Det skulle betyda att hela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen läggs på de länder som släppt ut mest sedan industrialismen började, det vill säga främst länder med en majoritetsbefolkning som är ”vit”.

En annan version av rättvisa skulle kunna vara att bortse från historien och syfta till ”lika andelar för alla”. Om man utgår från koldioxidutsläppen per capita i dag, råder stora skillnader mellan länder. Att omfördela de för klimatet begränsade utsläppen så att alla länder hamnar på samma nivå skulle betyda nästan lika stora minskningar för de ”vita” länderna som i den antirasistiska omfördelningen, men även stora minskningar i Mellanöstern och Kina. Ett sådant system skulle kunna kompletteras med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter och ett system för bistånd till de fattiga ländernas anpassning till klimatförändringar, liknande FN:s Gröna Klimatfond som stödjer utvecklingsländer i klimatanpassning och minskade utsläpp av växthusgaser. Det finns alltså sätt att ta hänsyn till den globala ojämlikheten vad gäller klimatförändringarna, utan att dra in det historiska skuldbeläggandet och den strukturella rasismen. Det betyder inte att man förnekar att det finns en strukturell rasism som har sin grund i den koloniala historien, men skuldbeläggande och skuldkänslor är kanske inte de mest effektiva metoderna för att hantera det gigantiska problemet med ojämlikhet som kommer till uttryck i alla globala kriser.

Dela det här: