Kanarieöarna är känt för sin roll som en av EU:s främsta migrationsportar för personer som tagit rutten via Västafrika. Medierapporteringen domineras av bilder på räddningsinsatser och anländande båtar, men räddningspersonal och lokalbor vittnar om en bredare berättelse.
– För mig är det större problemet turismen. Hyrorna, priserna – allt går upp. Lönerna står still, säger Javier, och syftar på att det är turismen – inte anländandet av flyktingar – som påverkar vardagen mest.
Det är ett oväntat svar i en region som ofta förknippas med en helt annan problematik. För de flesta utanför Kanarieöarna är det migrationen, i form av flyktingar som anländer från Västafrika, som framstår som öarnas största samhällsutmaning. Det är också denna bild som dominerar nyhetsrapporteringen.
Det är också just den verkligheten som möter Javier i hans dagliga arbete. Han bor på Fuerteventura, men arbetar som kapten på Salvamento Marítimos räddningsbåt vid La Gomera, sydväst om Teneriffa. I sitt arbete bistår han bland annat migranter som anländer i så kallade cayucos – enkla träbåtar som ofta är kraftigt överfyllda när de når Kanarieöarna från Afrikas västkust.
Båtarna avgår ofta från Senegal och Mauretanien, och tar upp till 300 personer åt gången – personer som alla hoppas på en framtid i Europa. Det är en farlig resa, och många tiotusentals har dött på vägen, men för människosmugglare är det en lukrativ handel.
– Varje person betalar två till tre tusen euro. Det är över en halv miljon per båt, berättar Javier.
Under de senaste åren har antalet migranter som anländer till Europa via denna rutt ökat markant. Från 23 023 anländande år 2020, till rekordet år 2024 då 46 843 människor anlände till öarna . De flesta lokalbor är välkomnande, men det är ett faktum att denna mängd människor också är en påfrestning för samhällena på Kanarieöarna som redan tampas med bristande infrastruktur, bostadskris och hög arbetslöshet.
För att hindra avgångarna från Västafrika har Spanien därför under 2025 etablerat ett samarbete med Senegal och Mauretanien. Det fungerar – antalet båtmigranter minskade med 60 procent jämfört med föregående år, rapporterar InfoMigrants, en hemsida som finansieras av EU och fokuserar på migrationsnyheter. Javier intygar:
– För fem år sedan var det galet här. Nu är det mycket lugnare. Spanien betalar länderna i Västafrika för att stoppa avgångarna och det fungerar.
Trots den omfattande migrationen under de senaste åren menar Javier att det inte är den som i grunden förändrar lokalbefolkningens vardag mest – utan turismen.
Överturism och bostadskris – den verkliga oron
Javier menar att lokalborna får det svårare och svårare att ha råd att bo på ön, och att detta framför allt är en konsekvens av ökad turism och semesterboenden. Detta bekräftas av statistik. En rapport från maj 2025 visar att över hälften av alla bostäder på Kanarieöarna används som semesterboenden. Samtidigt byggs få nya bostäder ämnade för öborna. Konsekvensen är att hyror och priser har mer än fördubblats sedan 2015, och många hushåll lägger nu 47–55 procent av sin inkomst på boende. I Sverige uppskattar Statistiska centralbyrån motsvarande siffra till omkring 23 procent.
När jag pratar med ännu en lokalbo, som vill vara anonym, är uppfattningen densamma.
– De stora investerarna förstör för lokalborna. Ingen har råd med ett hus, mark, eller ens hyra längre. Säger mannen, som vi kan kalla Miguel.
Men hur blev det såhär? Miguel menar att Coronapandemin skapade “den perfekta stormen”. När distansarbete blev utbrett marknadsfördes Kanarieöarna som en plats där man kan leva och jobba i vackert väder, året runt. När pandemin väl var över slog turistströmmar slog rekord. Detta drog till sig fler höginkomsttagare och investerare. De flesta bostäder förvandlades till semesterboenden. Samtidigt har brist på reglering bidragit till att priserna kunnat stiga kraftigt.
Men problemet har inte bara att göra med bostadspriser, utan också om kultur och identitet.
– Tre av fyra som bor i Fuerteventura är inte från ön. Vi håller på att förlora kultur, identitet, traditioner, menar Javier.
Miguel upplever detsamma, men menar också att turismen för med en oro för miljön.
– Turisterna tror att de kan göra vad de vill. De eldar på stränder, skräpar ner och kör med bilar över känslig flora.
Javier och Miguel är inte de enda som anser turismen och den medföljande bostadskrisen som ett problem. Rörelsen Canarias Tiene Un Límite har blivit frontfigur i motståndet mot massturismen.
I maj 2025 samlade de över 23 000 demonstranter på alla sju huvudöar, med krav på stopp för okontrollerad turism och skydd av natur och lokalsamhällen. De anser att myndigheterna måste ta mer kontroll genom att pausa hotellbyggen, reglera korttidsuthyrningar och förhindra spekulativa bostadsköp från utländska investerare.
Så varför dominerar migrationen nyhetsrapporteringen om Kanarieöarna, medan turismens problem sällan nämns? Enligt Miguel handlar om vad som skapar dramatik.
– Migration skapar debatt, den väcker känslor och ger rubriker. Men ingen bryr sig om att turismen är ett problem – trots att det är den som förändrar våra liv mest.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se