I sitt arbete med flyktingar i Bulgarien möter Felix Engdal dagligen människor som saknar grundläggande digitala färdigheter och han menar att varken EU eller Nato tar problemet på allvar. Det är inte bara en integrationsfråga, utan en säkerhetspolitisk utmaning som Europa inte har råd att ignorera, menar han.
I mitt arbete med flyktingar i Bulgarien möter jag dagligen personer med mycket begränsad digital kompetens. Många av barnen har aldrig använt en dator. För oss i den humanitära sektorn, såsom FN eller Röda Korset, är detta ingen nyhet. Det finns en tydlig kompetensklyfta idag och det handlar om att människor saknar grundläggande färdigheter som krävs för att fungera i vardagen: att kunna söka information, bedöma trovärdighet och säkert använda digitala tjänster.
Att kunna navigera på nätet, hantera digital kommunikation säkert eller få tillgång till myndigheter är grundläggande för att bli integrerad i samhället. Men det är inte bara en fråga om integration. Både Europeiska unionen, enligt deras digitala strategi, och Nato framhåller i sina senaste säkerhetsbedömningar att digitala färdigheter är avgörande för att stärka samhällets motståndskraft mot desinformation, AI-drivna propagandakampanjer och cyberbrott.
Ramandhany med flera visar med sin forskning att individer som saknar dessa verktyg löper större risk att bli utsatta för nätbedrägerier eller andra cyberbrott. I en annan studie påpekar Shkuropadska med flera att samhällets motståndskraft mot cyberhot kan försvagas om felaktig information sprids oavsiktligt på grund av låg digital förståelse.
Trots detta finns det ingen systematisk samordning mellan EU, Nato och humanitära aktörer kring digital kompetens specifikt för flyktingar. En studie av GSMA, en global organisation för mobiloperatörer, visar att 43 procent av den globala befolkningen fortfarande inte använder mobilt internet, och bland dem som gör det är färdigheterna ofta begränsade. Bland flyktingar riskerar konsekvenserna av bristande färdighet att bli ännu större.
Europa saknar statistik om nyanländas digitala färdigheter, vilket innebär att deras behov ofta förbises i strategier för digital utbildning och motståndskraft mot externa hot. Förbättrad tillgång till digitala enheter ger inte heller automatiskt verklig kompetens. I en studie av Muge Satar framgår det att många flyktingar förlitar sig på mobiltelefoner men saknar färdigheter att kritiskt granska information, skydda sina konton eller använda offentliga tjänster digitalt. Europeiska kommissionen påpekar att sedan Rysslands invasion av Ukraina har desinformation och AI-drivna propagandaverktyg blivit alltmer sofistikerade, vilket ökar riskerna för redan utsatta grupper.
Det nuvarande systemet är alltså otillräckligt för dem som har störst behov. EU:s handlingsplan för digital utbildning och Natos strategi för samhällsresiliens saknar konkreta mål och handlingsplaner för nyanlända flyktingar. För humanitära organisationer innebär detta att vi måste improvisera. Avsaknaden av en tydlig formulering om digital kompetens gör också att NGO:er måste skapa egna definitioner vilket resulterar i lägre effekt för flyktingar som rör sig över EUs gränser.
Grundläggande färdigheter behöver läras ut med begränsade resurser, utan gemensamma riktlinjer, kvalitetssäkring eller möjlighet till systematisk uppföljning. I praktiken leder detta till att många flyktingar förblir beroende av informella informationskanaler och saknar både tillgång till tillförlitlig information och reella möjligheter att agera självständigt i digitala miljöer. Att stärka digital kompetens är självklart komplext, inte minst bland flyktinggrupper, det är också därför EU och Nato bör ta hjälp av den humanitära sektorn för att anpassa behoven efter målgrupperna.
Låt inte flyktingar bli ett vapen i hybridkriget. Om EU och Nato menar allvar med att stärka invånarnas digitala färdigheter bör följande åtgärder genomföras:
- Europeiska unionens handlingsplan för digital utbildning bör kompletteras med ett särskilt spår för nyanlända flyktingar, med öronmärkt finansiering, gemensamma mål och systematisk datainsamling om digitala färdigheter.
- Nato bör integrera digital kompetens för flyktingar i sitt arbete med samhällsresiliens och förebyggande av hybridhot, inklusive riktlinjer för hur utbildning kan minska sårbarhet för desinformation och digital exploatering.
- Humanitära aktörer bör ansvara för behovsanalys, genomförande och lokal anpassning av utbildningsinsatser, baserat på flyktingars faktiska förutsättningar, språk och tillgång till teknik.
- EU bör etablera en permanent samordningsmekanism mellan EU-institutioner, Nato och humanitära organisationer för att harmonisera standarder, dela data och skala upp fungerande modeller.
- Utbildningsprogram bör erbjudas på mottagningscenter, inom lokala integrationsinitiativ och i digitala hubbar, med standardiserade men flexibla moduler som kombinerar praktiska färdigheter, informationskritik, digital säkerhet samt kunskap om civila och institutionella system i linje med FN:s flyktingorgan UNHCR:s UNHCRS:s riktlinjer.
En tydlig ansvarsfördelning skulle möjliggöra mer effektiva och långsiktiga insatser. Det skulle stärka flyktingars självständighet och samtidigt bidra till Europas samlade motståndskraft mot hybridhot.
Att investera i digital kompetens är inte enbart en humanitär ambition, utan också en strategisk framtidsfråga. Det stärker integrationen, främjar social sammanhållning och minskar sårbarheten för externa påverkansoperationer.
Digital kompetens bör därför ses som en grundläggande del av både integrations- och säkerhetspolitiken. För flyktingar är den en förutsättning för självständighet, inkludering och trygghet, och för Europa en investering i ett mer resilient samhälle.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
