FN:s migrationsorganisation (IOM) ville sätta klimatrelaterad flykt på COP30-agendan. Men trots detta lyser klimatmigration med sin frånvaro i de avtal som slöts under det årliga klimatmötet. Samtidigt söker majoriteten av världens flyktingar skydd i länder som redan är hårt drabbade av klimatkriser.
När COP30 samlade världens ledare i Belém i Brasilien den 10–21 november ämnade FN:s migrationsorganisation (International Organisation for Migration, IOM) se till att klimatdriven migration fick en central plats i förhandlingarna. Organisationen uppmanade parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) att inkludera mänsklig mobilitet i sina planer för klimatanpassning och att prioritera klimatfinansiering för migration.
IOM:s uppmaningar till trots innehåller de avtal som antogs på COP30 få hänvisningar till klimatrelaterad migration. Besluten omfattar visserligen ökningar av klimatbiståndet och planen från Baku till Belém, men formuleringarna kring klimatfinansiering kritiseras av bland andra Naturskyddsföreningen för att vara vaga. Ett initiativ som presenterades under COP30 och som skulle fokusera på att stärka de mest sårbara för klimatförändringar – och som bland andra EU ställde sig bakom – nämner inte klimatrelaterad migration över huvud taget.
Varför är migration en fråga för klimatförhandlingarna?
Enligt Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC) levde 9,8 miljoner människor som internflyktingar till följd av naturkatastrofer i slutet av 2024. All katastroffördrivning är inte klimatrelaterad, men i takt med att klimatförändringarna gör extrema väderhändelser vanligare och mer intensiva riskerar allt fler människor att tvingas lämna sina hem. Klimatrelaterad flykt har enligt IOM hamnat i skymundan i UNFCCC-processerna.
En ny rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR visar att väderrelaterade katastrofer tvingat omkring 250 miljoner människor på flykt det senaste decenniet, motsvarande 70 000 förflyttningar per dag. Rapporten beskriver hur flyktingar utsätts för sammanlänkade risker från både konflikter och extrema väderförhållanden. De belyser också att humanitära kriser fortsätter att förvärras av klimatpåverkan.
Tre av fyra flyktingar lever i länder som redan är hårt eller extremt utsatta för klimatrelaterade risker. Sedan april 2023 har till exempel nästan 1,3 miljoner människor flytt konflikten i Sudan till grannländer som Sydsudan och Tchad, som är två av världens mest klimatutsatta länder. Det kommer också rapporter om kyla och kraftiga regn som ytterligare förvärrar situationen för de palestinier som fördrivits i Gaza.
Klimatflyktingar saknar i dag samma rättigheter som andra flyktingar, eftersom klimatförändringar inte erkänns som grund för flyktingstatus. Upp till 2050 uppskattar Världsbanken att 143 miljoner människor kan tvingas på flykt av klimatkrisen – bara i Latinamerika, södra Asien och Afrika söder om Sahara.
IOM: flykt är en klimatanpassning
Ett av IOM:s huvudförslag var att förbättra tillgången till klimatfinansiering kopplad till migration. Klimatfinansiering – eller klimatbistånd – handlar om hur rika länder ska stötta de låginkomstländer som drabbas hårdast av klimatkrisen, en fråga som diskuterats flitigt på COP30. Ofta handlar det om stöd till utbyggnad av förnyelsebar energi eller till anpassning till klimatförändringarnas konsekvenser.
Organisationen ville att den nya ”Baku till Belém”-vägplanen skulle inkludera skrivningar som möjliggör finansiering av insatser för att bemöta klimatrelaterad migration. Planen presenterades den 5 november av COP-ordförandeskapen i Azerbajdzjan och Brasilien och har som mål att ökaden totala globala klimatfinansieringen för till 1,3 biljoner dollar per år senast 2035.
IOM föreslog även att klimatskadefonden, som skapades på COP27, ska kunna ge stöd till personer som tvingas fly eller migrera på grund av klimatförändringar – både tillfälligt och permanent.
Global Goal on Adaptation (GGA) är UNFCCC:s ramverk för att driva på globalt politiskt agerande och finansiering för klimatanpassning. Ramverket syftar till att skapa mätbara och globala mål för anpassningsinsatser, samt att stärka stödet till utvecklingsländer. IOM vill att mänsklig rörlighet ska bli en integrerad del av detta ramverk.
Flera länder har redan börjat inkludera mobilitet i sina nationella klimatplaner, (NDC:er, Nationally Determined Contributions). 18 av totalt 22 afrikanska NDC:er refererar till mänsklig mobilitet som en del av klimatanpassningen.
– Varje samhälle förtjänar möjligheten att anpassa sig och bygga en tryggare framtid. Men när det blir omöjligt att stanna måste människor kunna förflytta sig på ett säkert och värdigt sätt. Det är det vi arbetar för – praktiska lösningar som skyddar liv och stärker samhällen”, säger IOM:s vice generaldirektör, Ugochi Daniels i ett uttalande.
