Att flyga eller inte flyga, det är frågan. Källa: Piqsels

Reportage

Forskare: Klimatkompensation är inte tillräckligt

Att länder och företag klimatkompenserar är positivt för miljön. Men tillvägagångssättet möter även kritik, vissa menar att kompensationen blir ett slags avlatsbrev som rättfärdigar en redan alltför hög konsumtion. Enligt Eva Lövbrand, biträdande professor vid Linköping universitet, räcker det inte med klimatkompensation för att nå målen inom Parisavtalet – det krävs också drastiskt minskade utsläpp.

Idag är det vanligt att kompensera för koldioxidutsläpp genom att betala för motsvarande utsläppsminskning någon annanstans i världen. En mörk och sen eftermiddag i november fick Utvecklingsmagasinet möjlighet att intervjua Eva Lövbrand, biträdande professor vid Linköpings universitet, om fördelarna och nackdelarna med klimatkompensation. Lövbrand är verksam vid universitets centrum för klimatpolitisk forskning (CSPR). 

Eva Lövbrand är forskare vid Linköpings Universitet.

– Det positiva med klimatkompensation är att projekten kan kanalisera pengar och möjligheter till utvecklingsländerna för att göra en fossilfri omställning, resurser som kanske inte hade kommit dem till godo annars, förklarar Lövbrand. Men, fortsätter hon, det finns ett dilemma. Frågan är om vi i västvärlden verkligen kan tillgodoräkna oss nyttan jämfört med hur vi konsumerar?

Självklart är det positivt att genom kompensation bidra till förbättrat klimat. Övergången till fossilfri energi och ökade trädplanteringar är helt nödvändigt för planetens långsiktiga överlevnad, men för att upprätthålla god levnadsstandard världen över måste dessa projekt kombineras med minskade totalutsläpp. Ett vanligt sätt att klimatkompensera på är att bidra till projekt i utvecklingsländer, exempelvis trädplantering eller att kolkraft ersätts med fossilfria energikällor. Det finns även lokala projekt som handlar om klimatkompensation, till exempel ett program i Nepal som utrustar hem med energieffektiva spisar. Spisarna kan ha flera positiva effekter: förutom att de inte släpper ut giftiga gaser skapar de arbetstillfällen och minskar avskogningen. 

Svårt att välja rätt i kompensationsdjungeln

Det finns flera invändningar mot klimatkompensation. För en oinsatt är det en utmaning att förstå vilka projekt som är de bästa, eller ens vilka som är lämpliga, att välja. Många projekt har varit kritiserade och ifrågasatta. Några exempel är skogsplanteringar som drivit bort markägare från sina odlingar eller planteringar som skövlats efter bara några år. Vissa projekt har även dubbelräknats så att klimatvinsterna har redovisats både i landet som har finansierat satsningen och i landet där projektet genomförts. 

Konsumenterna är i händerna på de företag som marknadsför tjänsterna för klimatkompensation. Konsumentverkets utredning om klimatkompensation fastslår att “marknadsföringen av klimatkompensation och klimatkompenserade produkter är vanligtvis förhållandevis sparsam, svårkontrollerbar och utformad som ett målinriktat budskap”. Budskap som rapporten tar upp som exempel på detta är ”Hela vår verksamhet är klimatneutral” och ”Klimatkompensation är idag det mest kostnadseffektiva sättet att fullt ut ta ansvar för sin klimatpåverkan”. 

Idag erbjuds flertalet certifieringar för att vägleda konsumenterna. Gold Standard är betrodd av 80 miljörörelser i världen, bland annat Världsnaturfonden och Greenpeace. Gold Standard garanterar att pengarna leder till utsläppsminskningar samt att utvecklingsprojekten inte skulle ha genomförts ändå. Det ingår även sociala garantier som att kompensationen ska leda till minskad fattigdom och förbättrad hälsa. Plan Vivo är ett annat exempel på en standard som är utvecklad för skogsprojekt och har som delmål att involvera lokalbefolkningen.  

Våra utsläpp måste minskas drastiskt

Privatpersoner riskerar att få intrycket att klimatkompensation balanserar de extra utsläpp som konsumtion skapar och att det därmed är okej att konsumera. Att kompensera för en flygresa mellan Sverige och Spanien kostar mellan 60–400 kronor beroende på vilken kompensationsstandard som väljs. En för många svenskar liten summa för att rättfärdiga ett beteende som är dåligt för klimatet när det allra bästa hade varit att inte orsaka några utsläpp över huvud taget.

– Klimatkompensation introducerades vid ett tillfälle när vi trodde att vi hade tid på oss. Nu vet vi att vi inte har tid, utsläppen måste dramatiskt minskas för det ska vara möjligt att nå Parisavtalets nivåer, säger Lövbrand. 

Enligt Lövbrand måste vi ifrågasätta om vi ska fortsätta att konsumera och transportera oss på det sätt vi gör idag. Hon menar att vi behöver både de förbättringar som vi kompenserar för och minskad konsumtion. 

– I Parisavtalet förbinder sig även utvecklingsländerna att minska sina utsläpp och om vi köper upp deras möjligheter, skördar de lågt hängande frukterna, kan det bli utmanande för dem att hitta andra vägar för att uppfylla sina åtaganden, menar Lövbrand.

Hur ser framtiden ut?

Lövbrand är tydlig i sina argument kring framtiden. Hon menar att vi står inför en strukturell omställning där höginkomstländerna, som släpper ut mest växthusgaser, har ansvaret att gå före. Dessa länder behöver enligt henne få med sina medborgare på en resa mot ett fossilfritt samhälle och tänka nytt kring hur vi konsumerar. Egentligen borde detta vara en betydligt viktigare fråga för konsumenten än frågan om kompensation av enstaka utsläpp. Vi svenskar behöver tänka bredare än att bara se oss som konsumenter – vi är även medborgare. 

– Det finns ett stort symbolvärde i att visa att vi kan minska utsläppen och bibehålla välfärden samtidigt, avslutar Lövbrand.

Faktaruta klimatkompensation

Klimatkompensation innebär att den som ger upphov till ökade växthusgaser kompenserar genom att betala för en aktivitet som gör att motsvarande mängd utsläpp minskar. Växthusgaserna blandas i atmosfären och det innebär att oavsett var på jorden de släpps ut så påverkar de hela atmosfären. Det gör att man kan konsumera på ett ställe och kompensera på ett annat.
Idén om klimatkompensation återfinns redan i Kyotoprotokollet från 1997 där länder förband sig att betala för klimatförbättringsprojekt i utvecklingsländer eller på hemmaplan. Senare blev det även möjligt för företag och privatpersoner att köpa av utsläppskrediterna. Idag erbjuder många företag klimatkompensation för de koldioxidutsläpp som de orsakar.

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: