Debatt

Svårare men inte omöjligt – covid-19 och de globala målen

Covid-19 har förvandlat svårvunna framsteg till bakslag. De senaste siffrorna från Världsbanken ger en dyster bild inom områden som global fattigdom, hunger, hälsa och utbildning. Men mitt i en pandemi upplever vi också en dramatisk acceleration av digitaliseringen, större möjligheter för inkludering på lika villkor och utvecklandet av nya instrument för investeringar för att lyfta människor ur fattigdom. Vi måste titta på den stora bilden, tänka långsiktigt och fortsätta att söka efter mer effektiva hävstänger för förändring, det menar Alan AtKisson, avdelningschef på Sida.

2015 inrättade världen, genom FN, ett system av 17 stycken mycket ambitiösa mål för att styra mänsklighetens utveckling mot hållbarhet fram till 2030. Nu är det 2021. Varken naturen eller global politik har varit särskilt vänlig mot FN:s globala mål, under de senaste åren. Naturens komplexa mekanismer har framkallat en pandemi orsakad av ett virus från en annan djurart och även bjudit på intensifierande bränder och stormar som kan knytas till klimatförändringarna. Samtidigt har den internationella politiska arenan kraftigt distraherat oss med angrepp på demokrati och global solidaritet samt kronisk konflikt längs flera fronter.

Covid-19 får naturligtvis lejonparten av skulden för våra nuvarande problem. På alltför många ställen och över alltför många dimensioner av hållbar utveckling har pandemin förvandlat svårvunna framsteg till ett bakslag vars momentum först måste stoppas och vändas innan den positiva utvecklingen kan ta fart igen. Jag tänker speciellt på global fattigdom, hunger, hälsa och utbildning – globala målen 1 till 4 – där de senaste siffrorna från Världsbanken och andra analyscentra visar en dyster bild av förlorade år och hotade liv.

Men analysen slutar inte där. De globala målen behandlas som ett sammanlänkat målsystem därför att det återspeglar hur världen faktiskt fungerar. Jag kommer inte tråka ut läsaren med relevanta målnummer men man kan enkelt bygga en egen mental systemkarta från följande:

  • Flickor som inte får möjligheten att utbilda sig leder till vändningar i jämställdhet, vilket i sin tur påverkar strävan efter långsiktigt ekonomiskt välstånd, vilket gör det svårare för flickor att få en utbildning.
  • Människor som hade klättrat upp över fattigdomsgränsen men nu faller tillbaka bor oftast i städerna, vilket knappast bidrar till att göra dessa städer mer hållbara.
  • Flygtrafiken har minskats, vilket otvivelaktigt är bra för klimatet, men det minskar samtidigt investeringarna i morgondagens grönare ekonomier som kan förhindra klimatförändringar, rädda biologisk mångfald och skapa bra jobb för ett växande hav av arbetslösa, framförallt ungdomar.

Så kan gårdagens positiva cykler omvandlas till onda. Det är onekligen en dyster situation för oss människor, vars yrkesliv kretsar kring att försöka hjälpa världen att uppnå dessa allmänt hyllade globala mål – som också är utgångspunkten för de mer specifika utvecklingsmålen för Sida, biståndsmyndigheten där jag arbetar, och som beslutats av den svenska regeringen. Hur är det möjligt att inte utsättas för en erosion av hopp?

Som alltid genom att titta på den stora bilden, tänka långsiktigt och fortsätta att söka efter mer effektiva hävstänger för förändring!

Det finns ingen ljus sida av en global epidemi, men det finns oväntade positiva händelser att notera och att lära sig av – till exempel den dramatiska accelerationen av digitaliseringen. Djupgående förändringar i metoder och arbetssätt har rapporterats varhelst det finns anständigt internet. Plötsligt fungerar möten och konferenser, som alla tidigare trodde ”var tvungna” att hållas i fysiskt format, bra på skärmen . Ibland är dessa möten bättre: man kan inkludera flera människor under ungefär lika villkor om man inte behöver flyga folk runt jordklotet och installera dem på hotell av varierande kvalitet. Nödvändigheten har varit modern till flera digitala uppfinningar tillsammans med snabba inlärningsframsteg, och dessa har visat oss att vi kan förändras mycket snabbare än vad de mest ambitiösa utvecklingsplanerna antog var möjligt.

Tack vare dessa framsteg har arbetet med hållbar utveckling inte upphört. Inom vissa kritiska områden har det faktiskt intensifierats. Tänk på finansiering: under det senaste året har stora investeringsledare på global nivå drivit branschen mot en starkare ställning – med mer mätbara resultat – när det gäller klimatförändringar, mångfald, jämställdhet och företagsansvar i största allmänhet. Investeringsflöden i utvecklingsländerna har förvisso gått ner, men nya instrument för den investeringen håller på att designas, så att när penningflödet så småningom accelererar igen kommer det att finnas flera nya och potentiellt effektivare vägar för de pengarna att nå de fattiga.

Det är inte mitt syfte att måla upp en rosenröd bild av nuläget och framtiden med dessa korta synteser och personliga intryck som har samlats in från dussintals digitala möten, rapporter, dialoger och konferenser. Mänskligheten har en tuff väg framåt. Människor som lever i ökande fattigdom och förtryck har det tuffast av alla, och jag utmanar alla som läser dessa ord att hålla den verkligheten i förgrunden.

Men det är också viktigt att komma ihåg att covid-19 inte har gjort det omöjligt att uppnå hållbar utveckling. Det har naturligtvis blivit mycket svårare att uppnå dessa globala mål till 2030 – och tidsfristen var redan väldigt ambitiös. Ändå har covid-19 också visat oss att även mitt i en global katastrof för hållbar utveckling, när målstolparna fortfarande förflyttar sig ifrån oss, kan vi och måste vi fortsätta pressa framåt. Att arbeta för att förhindra större skador där det behövs. Göra positiva förändring där vi kan. Och fortsätta tro att tidvattnet så småningom kommer att vända igen till vår fördel.

För det är den tron som ska få det att vända.

 

 

Dela det här: