Hur ska man få mesta möjliga utvecklingseffekt av det internationella biståndet – som trots sin storlek är en begränsad resurs? Så kallad blandfinansiering är en form av utvecklingssamarbete som givarländer ser olika på, skriver Mats Hårsmar. Han har projektlett en ny rapport på temat från Expertgruppen för biståndsanalys.
För att uppnå Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen räcker inte det vanliga biståndet till. Det krävs massiv finansiering. Biståndet kan däremot spela en viktig roll genom att användas ”katalytiskt”, det vill säga locka privat finansiering till stöd för agendan. Detta sker redan i dag genom att lån, garantier och andra instrument används för att stimulera investeringar från privat sektor. Offentliga medel kan täcka upp för en del av riskerna, vilket möjliggör investeringar som annars knappast skulle bli av.
En färsk rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, Mobilising Private Development Finance: Implications for Overall Aid Allocation, rör biståndets ansträngningar att attrahera ytterligare medel för utveckling från den privata sektorn, genom så kallad blandfinansiering. Rapporten visar att givarländer i ökande grad planerar att använda sitt bistånd på detta vis. Den visar också att flöden från flertalet rika länder i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD hittills mest har gått till medelinkomstländer, och i stort sett missat både de fattigaste länderna och de mer utsatta grupperna.
Reglerna för vad som får räknas som bistånd när finansieringen delvis kommer från privat sektor är otydliga. Studiens författare förordar klarare regler. Samtidigt öppnar de för en diskussion om huruvida skattefinansierat bistånd, som är en begränsad resurs, kanske snarare bör riktas till de allra mest utsatta i låginkomstländer.
Kritiker av rapportförfattarnas synsätt påpekar att det inte går att jämföra blandfinansiering med vanligt gåvobistånd. Syftet är ju att generera ytterligare resurser till viktiga ändamål genom att styra en liten andel av världens alla privata investeringar mot utvecklingsändamål. En gåvo-krona är inte lika mycket värd som en krona använd i blandfinansiering, då den senare genererar ”nya” och fler kronor.
Plötsligt öppnas för grundläggande frågor om hur utveckling går till och biståndets roll i detta. Är det i huvudsak privata investeringar som ger jobb, skatteintäkter och därmed bygger fungerande samhällen? Förutsätter sådana privata investeringar att det finns viss statlig eller samhällelig struktur för att de ska kunna leda till utveckling? Hur gör man för att nå de fattigaste länderna med konstruktiva privata investeringar? Där strukturerna är svaga.
I länder där biståndet är starkt ifrågasatt, men regeringar genom lagstiftning eller andra åtaganden ändå är bundna till en viss nivå av utbetalningar, skapar det otydliga regelverket en risk att blandfinansiering genom att en alltför generös tolkning används för att minska faktiska biståndsvolymer. Exempelvis redovisar en del länder hela den garanterade lånesumman som bistånd. Andra länder räknar enbart in de kostnaderna som uppstår för lån som inte betalas tillbaka, alltså de faktiska kostnaderna för en garanti.
Sverige hör till den senare gruppen. Genom en tydlig styrning är alla inblandade svenska aktörer också inriktade på att privata investerares intressen inte ska främjas på bekostnad av att utvecklingseffekterna av verksamheten. Diskussionen kring blandfinansierat bistånd är nödvändig och avgörande för hur utvecklingssamarbetet utformas i framtiden.
Seminarium om blandfinansiering
Vill du höra mer om blandfinansiering och slutsatserna i rapporten Mobilising private development finance: implications for overall aid allocations? Då kan du komma på EBA:s seminarium nu på torsdag den 12 mars kl 13.30 i Stockholm.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
