För kvinnors rättigheter kunde covid-19-pandemin inte kommit vid ett sämre tillfälle. 2020 skulle bli året då man uppmärksammade två viktiga jubileum. Dels de 25 år som förflutit sedan antagandet av Pekingplattformen för jämställdhet 1995, dels att det är 20 år sedan FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet (Women, Peace and Security) antogs enhälligt av FN:s medlemsländer.
Dessa båda jubileum är dessutom nära sammanflätade med de globala målen för hållbar utveckling – i synnerhet mål 5 om jämställdhet, mål 11 om minskad ojämlikhet samt mål 16 om fredliga och inkluderande samhällen. Fokus på de här frågorna skulle vara särskilt viktigt mot bakgrund av att det på senare år etablerats ett starkare och mer högljutt motstånd mot kvinnors rättigheter, inklusive attacker på redan etablerade rättigheter som till rätten till abort och rätten att bestämma över sin egen kropp.
Säkerhet betyder olika saker för olika personer
Säkerhet kan innebära väldigt olika saker för män, kvinnor, pojkar och flickor. En säker plats och situation för en man kan innebära en osäker plats och situation för en kvinna och vice versa. Vi måste analysera och beakta skillnaderna – men även likheterna – mellan kvinnors och mäns, flickors och pojkars perspektiv i arbetet med att hantera väpnade konflikter. På det sättet kan vi bättre skydda dem från våld och konflikter.
Den pågående covid-19-pandemin visar oss nu tydligt hur ojämställdhet och ojämlikhet förstärks i krissituationer – och hur utsatta grupper blir än mer utsatta. Vi ser nu en dramatisk ökning av könsbaserat våld i en rad olika länder. Det inkluderar en alarmerande ökning av könsbaserat våld och våld i hemmet – som en direkt effekt av karantänsituationer.
Innan pandemin visar statistiken att en av tre kvinnor upplever fysiskt och/eller sexuellt våld från en partner under deras livstid. Sedan starten av pandemin har flera länder noterat en 40-procentig ökning av våld mot kvinnor och även kvinnomord (så kallade femicides), speciellt i Latinamerika. Brasilien har noterat en 400-procentig ökning. Liknande siffror rapporteras från Colombia, Argentina and Mexiko. Det är ett definitivt bevis för att alla måste arbeta systematiskt och målmedvetet med att öka jämställdhet, motverka diskriminering och stärka kvinnors rättigheter. Det gäller inte bara regeringar och stora internaionella organisationer, utan också civilsamhället, frivilliga och inte minst säkerhetssektorn.
Våld i hemmet är en tyst pandemi
Våld i hemmet har därför klassats av Världshälsoorganisationen WHO som den “tysta pandemin” och ett globalt hälsoproblem av epidemiska proportioner. Frankrike såg en ökning på 32 procent av anmälningar om våld i hemmet under lite mer än en vecka av karantän. I Litauen observerades – under tre veckor av karantän – en 20-procentig ökning av anmälningar om våld i hemmet jämför med samma period 2019.
Att detta är djupt oroande är inte endast kopplat till det omfattande individuella lidande som ligger bakom dessa siffor. Våld mot kvinnor och ökningen av det är också en central dimension kopplat till internationell fred och säkerhet. Enligt fyra amerikanska professorer är en av de främsta indikatorerna för väpnad konflikt hur ett samhälle behandlar sina kvinnor – inklusive könsbaserat och sexuellt våld.
Covid-19-pandemin är direkt knutet till vad som brukar kallas ’mänsklig säkerhet’, där hälsa, frihet från sexuellt och könsbaserat våld samt ekonomisk säkerhet är centrala beståndsdelar. Mänsklig säkerhet är dessutom enligt många en av målsättningarna med agendan för kvinnor, fred och säkerhet och måste finnas som ett viktigt komplement till sedan länge rådande uppfattning att säkerhet innebär primärt säkerhet för staten.
Det är därför naturligt att FN:s generalsekreterare Antonio Guterres både utlyst ett globalt vapenstillestånd och slagit fast att sexuellt och könsbaserat våld kräver sitt eget ’vapenstillestånd’. Något som han utlyste i början av april och som EU:s medlemsländer uttalade ett starkt stöd för. I skrivande stund har det blivit undertecknat av 150 medlemsländer i FN.
Krävs mer dialog och samarbeten
Det finns många saker som fortfarande kan genomföras under detta jubileumsår och som underlättas av krismedvetenheten kring den rådande pandemin. Vi måste nu ta tillfället i akt att stärka samarbeten, dialog och lärande mellan olika subgrupper som arbetar för att implementera denna agenda.
På pluskontot ser vi möjligheten i covid-19-tider att även de med sämre ekonomiska och sociala förutsättningar kan delta i dialog, eftersom deltagandet kan ske på distans via digitala plattformar. På det sättet kan vi tillsammans komma fram till hur olika aktörer kan säkerställa en mer effektiv implementering av agendan och på så sätt uppnå målen fred, säkerhet och jämställdhet.
När det gäller säkerhet och skydd för kvinnor så kvarstår problemen, trots att de flesta – inklusive politiker – säger sig vara överens om att problemen måste elimineras. Är det kanske så att det krävs en kris där grunderna för vår tillvaro testas, för att inse att vissa saker inte längre går att prioritera bort? Kanske krävs det en kris för att vi ska förstå att problemen inte får fördunklas av ord och deklarationer och att reell utveckling kan åstadkommas. Låt oss hoppas – och arbeta för det.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
