Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är inne på sitt femte år. Efter ett 2025 präglat av intensifierade attacker och en hård vinter står landet nu också inför minskat internationellt bistånd. Samtidigt försvåras UNHCR:s arbete på plats genom en allt mer bristande respekt för folkrätten, berättar UNHCR:s representant i Ukraina, Bernadette Castel-Hollingsworth, för Utvecklingsmagasinet.
Det är tidig vår i Stockholm när Bernadette Castel-Hollingsworth, flyktingorganisationen UNHCR:s representant i Ukraina, stiger in i mötesrummet på UNHCR:s kontor i Roslagstull. Hon ler, ber om ursäkt för att hon är några minuter sen och hänger av sig ytterkläderna. Dagen har varit full av möten och intervjuer. Men när hon får frågan om tempot skakar hon på huvudet. Jämfört med arbetet i Ukraina framstår dagarna i Stockholm nästan som en paus.
– Under 2025 gick bara fyra dagar utan ryska flygattacker. Nästan varje angrepp innebar nya skador – på infrastrukturen, men också på människors hem och vardag, berättar hon.
Vintern 2025 blev särskilt brutal för Ukraina. Enligt OCHA, FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, trappade Ryssland upp sina attacker kraftigt, både i styrka och i geografisk spridning. Allt oftare riktades anfallen mot civila mål: bostäder, sjukhus, skolor, energianläggningar och transportnät. Våldet nådde allt djupare in i storstäder och områden som tidigare betraktats som relativt säkra. Samtidigt har inte Ukraina skonats från nedskärningar i biståndet.
USA:s andel av det humanitära stödet till Ukraina minskade från 640 miljoner dollar 2024 till 157 miljoner dollar 2025. Detta enligt en analys från ACAPS, en oberoende ideell organisation som granskar humanitära kriser.
När USA kraftigt drar ner har EU, Storbritannien och andra multilaterala aktörer svårt att fylla det finansiella gapet. EU är den aktör som har ökat sin andel av det totala finansiella och humanitära stödet till Ukraina mest, från omkring 50 procent 2022 till nära 90 procent 2025, enligt en rapport från Kiel-institutet, som kartlägger det internationella stödet till landet.
Det har lett till systematiska förändringar i det humanitära arbetet i landet. Hjälpen koncentreras i allt högre grad till frontlinjerna och de mest utsatta – en utveckling som ACAPS beskriver som hyperprioritering. Det är något som Bernadette Castel-Hollingsworth lyfter fram:
– Vi har i princip inte stoppat några program, men vi kan inte hjälpa lika många människor som vi skulle vilja, eftersom vi måste anpassa stödet efter den finansiering som finns.
Under 2026 planerar UNHCR att rikta sina insatser till de cirka 2,1 miljoner människor som bedöms ha störst behov av stöd. Insatserna omfattar främst skydd, boende, juridisk rådgivning och ekonomiskt stöd för att människor ska klara sin försörjning tills de kan omfattas av Ukrainas välfärdsystem.
Samtidigt präglas arbetet i hög grad av akuta insatser, såsom evakueringar från frontområden, stöd till internflyktingar och hjälp till personer som förlorat sina hem i robot- och drönarattacker.
Äldre och personer med funktionsnedsättningar fastnar i frontnära områden
En fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen. Detta innebär att kriget i hög grad drabbar människor med nedsatt rörlighet, funktionsnedsättningar och större vårdbehov. Bland de mest utsatta regionerna, Luhansk och Donetsk, uppgår andelen till en tredjedel.
Bernadette Castel-Hollingsworth berättar att många inte har lämnat sina hem, både på grund av en stark anknytning till platsen och för att ovissheten om vart de annars skulle ta vägen är stor. För vissa är evakuering i praktiken omöjlig, exempelvis för dem som är sängbundna. Samtidigt innebär det stora risker att stanna kvar, då områdena är föremål för återkommande drönarattacker.
– Det finns fortfarande ett starkt internationellt fokus på Ukraina. Det är avgörande att uppmärksamheten består. Eftersom kriget fortfarande pågår i full kraft, har stödet ännu inte minskat lika kraftigt som i andra delar av världen där det politiska och diplomatiska intresset är lägre. Men behoven i Ukraina tenderar att öka, vilket innebär att klyftan framöver kommer att växa mellan de resurser vi har tillgång till och de behov som finns, förklarar hon.
Bernadette Castel-Hollingsworth framhåller att det som särskiljer Ukraina från de flesta andra kontexter hon arbetat i, utöver att det rör sig om ett fullskaligt krig, är att landet har en fullt fungerande regering. UNHCR:s arbete handlar därför i stor utsträckning om att komplettera, snarare än ersätta, statens insatser.
Samtidigt pressas Ukrainas ekonomi allt hårdare efter nedskärningar i stödet från USA. Under 2026 uppskattas landet ha ett underskott på omkring 45 miljarder dollar för sociala och civila utgifter, enligt ACAPS. Det amerikanska stödet ska ha varit avgörande för att finansiera offentlig service, som löner till statligt anställda och sociala skyddsnät.
– Vi hoppas naturligtvis på fred, men på kort sikt, under de kommande månaderna, förväntar vi oss att situationen förblir relativt oförändrad, förklarar Bernadette Castel-Hollingsworth.
Svårt att nå ryskockuperade områden
UNHCR saknar i dag tillgång till de ryskockuperade delarna av Ukraina.
– Det går helt enkelt inte att ta sig in i de områdena. Jag rör mig nära dem – det närmaste jag har varit är 1,5 kilometer bort – men det är mycket riskfyllt. Det finns skyttegravar, många drönare och i praktiken står de två arméerna mittemot varandra, förklarar Bernadette Castel-Hollingsworth.
Kontakten med de ockuperade områdena sker i stället indirekt, bland annat via kollegor som själva är internflyktingar. Genom dem upprätthålls viss kontakt med människor i områdena, när så är möjligt. Samtidigt är framtidsutsikterna osäkra.
När Bernadette Castel-Hollingsworth får frågan om hon ser en trend i hur folkrätten och de humanitära principerna försvagas i dagens konflikter, kommer först ett kort, uppgivet skratt. Svaret tycks självklart. Bara dagar tidigare hade ett tydligt markerat humanitärt fordon attackerats av en drönare i östra Ukraina under en evakuering från frontlinjen. Två människor dödades.
– Humanitär rätt ska skydda civila och hjälparbetare. Om också de blir måltavlor, innebär det inte bara människor som attackeras – då urholkas själva reglerna för vad som får göras i krig.
Hon betonar att krigets lagar inte förbjuder alla väpnade konflikter, men de sätter gränser. När gränserna suddas ut förändras också arbetet på marken.
– Om vi inte längre kan lita på det skydd som lagen ska ge, tvingas vi arbeta annorlunda – snabbare, mer begränsat och med betydligt större risker. Varje uppdrag jag själv genomför eller låter mina kollegor genomföra, kan vara mycket farligt. Det kan vara dödligt. Krigets lagar finns av en anledning. När gränserna inte längre respekteras är det alltid civila som betalar priset.
