Ett år efter talibanernas maktövertagande: ”Glöm inte Afghanistan”

Det närmar sig årsdagen för när talibanregimen övertog makten i Afghanistan efter en drygt tre månader lång väpnad offensiv mot landets regering. Nu har Afghanistan sitt mest repressiva styre sedan talibanernas senast befann sig i maktposition under 1990-talet.

Drabbande vittnesmål från Almedalsveckan

2001 var 2 till 3 procent av den kvinnliga befolkningen utbildade i Afghanistan. Nu är över 35 procent av kvinnorna i landet utbildade, enligt aktivisten Elham Kohistani. 

– Det kan ingen ta ifrån oss. En taliban kan tvinga mig till saker på alla sätt, men kan aldrig ta ifrån mig utbildningen jag förvarar inom mig, som jag åstadkommit. Vi har förlorat många framsteg men börjar inte om från noll, säger hon. 

Hon är tillsammans med Najiba Sanjar, krissamordnare och konsult på organisationen Urgent Action Fund for Asia and Pacific, på plats under Almedalsveckan för att prata om afghanska kvinnor och flickors livssituation under talibanregimen. Med på samma seminarium är bland annat representanter från Röda Korset och arrangören Svenska Afghanistankommittén (SAK).

Det finns en allmän uppfattning bland årets besökare att återkomsten till Almedalen och Visby markerar ett efterlängtat slut på den prövande och isolerande tid pandemin har inneburit för många. Samtidigt är årets seminarium kring internationella frågor en påtaglig påminnelse om att lättnaden över bättre tider är få förunnad ur ett globalt perspektiv. Elham Kohistani och Najiba Sanjar är uppenbart känslosamma när de pratar om Afghanistan och deras liv där som har tagits ifrån dem. Elham Kohistani – en ung kvinna och aktivist vars liv präglats av skolgång och ökade friheter. Najiba Sanjar – en något äldre kvinna som nu genomlever talibanernas begränsningar för andra gången under sin livstid. Deras gripande vittnesmål berör nog alla i publiken – som lyssnar noggrant på deras ord. Stämningen är allvarsam, eftersom situationen är just det. Ändå är Elham Kohistanis avslutande ord citerade ovan hoppfulla.

Matosäkerhet för många människor i landet

Mitt under den brinnande krisen i Afghanistan bestämmer sig omvärlden, däribland Sverige, att dra in allt utvecklingsbistånd som tidigare gått via den afghanska staten – för att inte finansiera talibanernas statsapparatur. I november 2021 förutspådde Afghanistankännaren Anders Fänge en tuff tid för Afghanistan, präglad av fattigdom, arbetslöshet och ökad utsatthet för covid-19 till följd av en imploderad sjukvård och ekonomi.

Och en tuff tid blev det, och är i högsta grad även i dag för Afghanistans civilbefolkning. Efter ett halvår med talibanstyret hade Afghanistan nått den högst uppmätta matosäkerheten någonsin bland befolkningen, efter en ökning med 37 procent, enligt International Rescue Committee (IRC). Denna siffra befarades fortsätta öka under 2022, till följd av brist på livsmedel och höjda matpriser i såväl landet som stora delar av övriga världen. Parallellt har Afghanistan också drabbats hårt av en fjärde våg av covid-19, samtidigt som över 90 procent av landets sjukvårdssektor befaras stänga ner under årets gång, enligt IRC. Organisationen varnade även för att ett högre antal människor riskerar att dö av svält i landet, än under de senaste 20 åren av krig. Samtidigt beskriver Ulrika Modéer, assisterande generalsekreterare på FN:s utvecklingsprogram (UNDP), att Afghanistan just nu befinner sig i en ”medieskugga” då fokus riktas mot andra kriser.

När Najiba Sanjar, som har lång erfarenhet av att arbeta för att flickor på landsbygden i Afghanistan ska ha tillgång till utbildning, beskriver vad afghanska flickor och kvinnor behöver är det med en uppgivenhet i rösten.

– Jag känner inte att Afghanistan är inte en prioritet längre. Därför ber jag i synnerhet den svenska regeringen att inte glömma afghanska kvinnor och flickor. De är inte inblandade i politiken som bedrivs nu och förtjänar ett värdigt liv, säger Najiba Sanjar i en videointervju med Utvecklingsmagasinet.

Civilsamhället kan inte kompensera för den afghanska statens tillkortakommanden

När talibanerna tog över makten i Afghanistan uteslöt Sverige den afghanska statsapparaten i sitt biståndsarbete, och omfördelade istället biståndet till enbart civilsamhällesorganisationer i landet. Men detta är något som skapar stora komplikationer, enligt Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Andreas Stefansson.

– Det genererar parallellsystem som vi kallar det. Man märker att de nya makthavarna inte alls har någon erfarenhet av samhällsstyrning, så det är en väldigt dysfunktionell statsapparatur just nu, säger han i en intervju med Utvecklingsmagasinet. Han fortsätter:

– De har varit bra på att vara en väpnad motståndsgrupp, men att plötsligt börja styra ett land och ta ansvar innebär stora utmaningar. Att inte försöka bistå i att utveckla sådan kompetens, utan endast försöka kompensera inom civilsamhället är varken hållbart eller önskvärt.

Utrikesminister Ann Linde twittrade i augusti 2021 ut att Sverige ska fortsätta bistå det afghanska folket, utan att “en spänn ska gå till talibanerna”. Efter uttalandet beskrev den amerikanska statsvetaren och forskaren Vanda Felbab-Brown taktiken att störta talibanerna genom att “svälta dem på pengar” som “orealistiskt” för tidningen OmVärlden. Eftersom talibanregimen utgör statsapparaten, betyder Sveriges och övriga delar av omvärldens hållning att inga offentliga institutioner stöttas eller finansieras. Detta kommer oundvikligt drabba den afghanska civilbefolkningen som är beroende av en fungerande stat, som inte är kan ersättas med varken humanitärt bistånd eller civilsamhällesorganisationer, menar Andreas Stefansson. Men han förstår också politikernas dilemma inför utvecklingssamarbete med en såpass repressiv regim.

– Det är en jättesvår väg framåt. Skulle politiker våga stödja mer långsiktiga offentliga institutioner så hjälper det i sin tur den afghanska befolkningen men det börjar också lukta legitimering, vilket man inte vill. Speciellt inte i Sverige under ett valår, säger han. 

Talibanerna har besökt SAK:s kontor i Kabul

Svenska Afghanistankommittén fortsätter sitt arbete i Afghanistan trots nedskärningar på 35 miljoner kronor på grund av regeringens avräkningar på biståndet och förlusten av en kompetent motpart inom offentliga institutioner. Organisationen har fått godkännande från talibanregimen att fortsätta bedriva utvecklingsarbete i landet. De har också fått besök av talibanerna på deras kontor i Kabul – bland annat för att säkerställa att kvinnor och män sitter separerade. Svenska Afghanistankommitténs strategiska plan för 2023 till 2025 innefattar bland annat att utöka antalet elever på skolorna de samarbetar med och att utbilda fler kvinnliga lärare. Det sistnämnda är paradoxalt nog ett behov som uppstod efter talibanernas könsseparatistiska policies – nu behövs det fler kvinnliga lärare eftersom talibanerna har bestämt att flickor bara får ha kvinnliga lärare i skolan.

– Det är lite ologiskt att talibanregimen förvägrar flickor att gå i högstadiet och gymnasiet, men samtidigt vill ha kvinnliga lärare. Hur blir kvinnliga lärare annars till?, säger Andreas Stefansson medan han skrattar till och skakar på huvudet.

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se