Efter 42 år av diktaturvälde och tio år av inbördeskrig är den folkliga viljan för demokrati stark i Libyen. På bild: val av övergångsregeringens presidentråd under Libyan Political Dialogue Forum i Genève den 5 februari 2021. Foto: Violaine Martin/UN Geneva. Källa: Flickr.

Intervju

Libyska folket törstar efter demokratisk förändring

Med det kommande presidentvalet den 24 december står Libyen, sedan Gaddafis fall för 10 år sedan, inför ett avgörande övergångsskede. Trots framgångar i att hålla kommunala val och att man har påbörjat implementerandet av att få bort utländska legosoldater, är det fortfarande osäkert om avgörande vallagar kommer hinna träda i kraft till valdagen.

När libyska delegater inom ramen för ett FN-lett dialogforum i Genève röstade om att hålla parlaments- och presidentsval den 24 december 2021 uppenbarade sig den första ljusglimten landet har sett sedan den permanenta vapenvilan trädde i kraft i mars 2020. Viljan hos det libyska folket för demokratiska val ljuder klart och tydligt, enligt de senaste opinionsundersökningarna.

Men det ruvar en tyngande osäkerhet över det kommande valet. I början av oktober kom besked att parlamentsvalet kommer skjutas upp till februari 2022, vilket vittnar om den djupa politiska oenighet som fortfarande råder mellan landets två konkurrerande lagstiftande församlingar i Tripoli i väst och Tobruk i öst. De har fortfarande inte lyckats enas om de nödvändiga vallagar och konstitutionella ändringar som skulle göra det möjligt att organisera val.

Än så länge står tidsschemat för presidentvalet fast och fram till dess ska samlingsregeringen Government of National Unity (GNU), som via FN:s medling tillsattes i mars 2021, lyckas leda landet och hålla de två stora maktcentrumen i väst och öst i schack tills allmänna val har hållits.

Ett avgörande övergångsskede

Det råder ingen tvekan om vad som står på spel inför det kommande valet. Förhoppningen är att det här ska bli vägen som leder landet ut ur den utdragna misären av inbördeskrig, institutionell bräcklighet och relativ lag- och rättslöshet.

Men att hålla val innan institutionell återuppbyggnad kan vara farligt.

– Landets olika fragment och institutioner borde först enas under en gemensam konstitution, säger Libyenexperten Moncef Djaziri i en intervju med the PSC Report.

Å andra sidan kan en försening av valet utgöra motiv för Khalifa Haftar att återigen försöka ta makten i Tripoli med våld, då GNU:s existensberättigande ligger i att de lyckas hålla val den 24 december. Haftar var fram tills nyligen generalen för Libyens nationella armé och dammar numera av kavajen för sitt antåg mot presidentposten.

– Men framförallt vore det att frånta det libyska folket en universell rättighet att skjuta upp valet, säger Stephanie Williams, FN:s förra tillförordnade Libyensändebud, i en intervju med Utvecklingsmagasinet. Hon fortsätter: 

– Det närmar sig ett nästintill orientalistiskt nedlåtande tankesätt när västerländska analytiker säger att Libyen inte bör ha demokratiska val. 

Insatta bedömare befarar dock att det är upplagt för en återupprepning av historien om det kommande valet genomförs. 

– Precis som efter den blodiga valutgången 2014 där oklara omständigheter över valet triggade igång ett långvarigt inbördeskrig, skriver Bitte Hammargren, associerad senior medarbetare vid MENA-programmet på Utrikespolitiska Institutet, i Världspolitikens Dagsfrågor. 

Samma olycksbådande röster siar om hur den FN-ledda valprocessen i praktiken är död och begraven.

Den FN-ledda fredsprocessens lärdomar

Orsaken till skepsisen är att FN:s fredsprocess i Libyen har en långvarig historik av att misslyckas ta hänsyn till landets konfliktfyllda förflutna och att inte initiera lösningar på gräsrotsnivå.

 – Libyer har länge känt sig pressade av det internationella samfundet att bortse från gamla oenigheter och konflikter som kan komma i vägen för nationell försoning, skriver Esra Elbakoush, senior project officer för Libyen, på U.S. Institute of Peace.

Valen 2014 var ett exempel på ett brådstörtat försök till fred och stabilitet, menar han.  

Nya koncept, termer och policys som i välmeningens namn påtvingades det libyska samhället hade föga chans att implementeras av statliga institutioner som blivit urholkade under Gaddafis regeringstid. Vägen till demokrati måste inbegripa, med stöd av det internationella samfundet, att libyer pratar med libyer – inte att FN och omvärlden ålägger missanpassade institutionella plakatlösningar som ytterligare göder våldet, menar Esra Elbakoush.

Detta är lärdomar som United Nations Support Mission in Libya (UNSMIL) tagit till sig, menar Stephanie Williams, angående hennes arbete med att limma ihop de hundratals glasskärvor landet splittrats i.

Hon beskriver fredsarbetets resa från att ha gått från att enbart fokusera på att sammankalla Libyens delade lagstiftande församling – representanthuset och höga statsrådet – till att initiera en mer inkluderande politisk läkande process på gräsrotsnivå, under ledning av det libyska politiska dialogforumet LPDF. Bland annat lades särskilt fokus på att inkludera kvinnor, ungdomar och tidigare exkluderad Gaddafi-sympatisörer i samtalen.

Valets fem nödvändiga kriterier

Stephanie Williams räknar upp fem kriterier som behöver uppfyllas för att valen ska kunna hållas och inte behöva skjutas upp ännu en gång – en efterfrågan från allmänheten, teknisk beredskap, politisk enighet, ett lagmässigt ramverk och säkerhet. Ovissheten kring valets juridiska ramverk betonar hon som särskilt allvarlig. 

Men en positiv aspekt, menar hon, är att den, mellan väst och öst, gemensamma militärkommissionen har påbörjat en seriös implementering av den plan som försöker driva ut alla olika utländska beväpnade grupper. Något som har beskrivits som den huvudsakliga krutdurk som står i vägen för en fredlig valprocess.

Ytterligare finns folkviljan och den höga nationella valkommissionens (HNEC) tekniska kapacitet på plats, menar Stephanie Williams. Som kvitto på det åberopar hon det faktum att kommunala val har genomförts i södra och västra Libyen, trots covidtider och närvaron av beväpnade grupper, vilket väcker hoppet för de nationella valen.

– Vad kommunalvalen visar är att demokratins gröna skott finns i Libyen och att de bör vårdas.

På frågan om hur hoppfull Stephanie Williams själv är för Libyens framtid säger hon:

– Om de håller fast vid principen att det varken kan finnas vinnare eller besegrade, så tror jag att de har en rimlig chans att bygga ett stabilt, välmående land med en regering som representerar folkets vilja.

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: