Nytt år nya tag! 2020 blev året som ingen hade kunnat föreställa sig i förväg skulle förändra så mycket som vi tidigare tagit förgivet; att gå till jobbet eller skolan, umgås med vänner eller krama en mormor. Året har varvats med hopp, besvikelse och många gånger även hopplöshet.
Definitionen av en pandemi är en epidemi (vanligtvis en infektionssjukdom) som spridits över stora delar av världen och drabbar en stor del av befolkningen i varje land. Att så många drabbats av samma virus har lett till att ett vanligt utryck under året varit ”vi sitter alla i samma båt” och bekämpar det dödliga viruset tillsammans. Men så är det verkligen inte.
Om det är något som blivit synligt under pandemin så är det hur olika vi drabbas. Hemma i Sverige har ingen lyckats undgå att vissa människor svävar i livsfara medan andra får lite hosta eller inga symptom alls. Om en lyfter blicken från Sverige blir bilden ännu tydligare. Vi sitter med andra ord inte i samma båt.
När viruset slog till mot Europa så svarade länder snabbt med att införa restriktioner och rekommendationer för att hejda smittspridningen. När de första fallen upptäcktes i Afrika infördes liknande restriktioner och rekommendationer även där. En av de vanligaste och mest effektiva rekommendationen för att stoppa spridningen är handtvätt med tvål och vatten, lätt fixat. Nej, inte om det inte finns tillgång till tvål eller ens rent vatten, vilket är fallet för 2,1 miljarder människor (29% av världens befolkning).
Redan innan pandemin var ett faktum varnade kvinnor från hela världen för att effekterna av pandemin skulle drabba kvinnor och flickor extra hårt. Idag har flera studier gjorts som vittnar om hur pandemin har ökat de redan existerande strukturella ojämlikheterna mellan män och kvinnor, liksom för personer som diskrimineras på grund av exempelvis etnicitet och/eller migrantstatus.
Några områden där kvinnor har drabbats hårade än män av pandemin är matsäkerhet, psykisk ohälsa och ekonomisk egenmakt. Det är ofta inte viruset i sig som skapar dessa konsekvenser utan de restriktioner som införts, exempelvis utegångsförbud, förbud att resa inom landet och att vistas på offentliga platser. Fler kvinnor än män har förlorat sitt jobb på grund av överrepresentation i tjänstesektorn och något högre närvaro i den informella sektorn, som båda har drabbats hårt av pandemins restriktioner. Kvinnor har även sämre tillgång till arbetslöshetsbidrag och andra sociala skyddsnät.
Både kvinnor och män har tagit ett ökat ansvar inom hushållet när det gäller obetalt arbete, men bördan har varit störst för kvinnor och flickor som fått ett ökat ansvar att ta hand om nära och kära. Detta resulterar i att kvinnor har mindre tid och energi att investera i betalt arbete, utbildning och att söka nya jobb. Pandemins effekter har även lett till att våldet mot flickor och kvinnor i hemmen har ökat och även tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har försämrats genom att andra vårdinsatser sätts på paus och resurser läggs på att bekämpa pandemin.
Mina kollegor runt om i världen har även vittnat om att restriktioner har använts som svepskäl för att begränsa civilsamhällets demokratiska utrymme vilket har påverkat kvinnorättsaktivister extra hårt, då de redan är marginaliserade. Många organisationer har tvingats ställa in aktiviteter på grund av restriktioner, minskande utrymme men också på grund av att det skett en omställning från rättighetsbaserat arbete och politiskt påverkansarbete till mer humanitära insatser.
Strategiska och politiska processer som i vanliga fall skulle ha inkluderat kvinnorättsaktivister och deras expertis och perspektiv, sker nu bakom stängda dörrar eller digitalt. Även om digitaliseringen många gånger varit framgångsrik är det en utmaning att göra dessa helt inkluderande och säkra, speciellt för kvinnorättsaktivister som på grund av bristande resurser inte har kontor med snabbt och säkert internet eller pålitlig elförsörjning. Att kvinnorättsaktivister utesluts är ett stort bakslag då det krävts hårt arbete för att öppna de dörrar som nu stängs igen.
Pandemin har utan tvekan haft enorma konsekvenser. Vi kommer att få se effekten av dem i decennier framöver, långt efter att pandemin är över, i form av en backlash för kvinnors rättigheter, ett krympande demokratiskt utrymme, ökad ojämlikhet och risk för konflikter. Beslutsfattare på alla nivåer måste nu belysa och bemöta dessa strukturella problem som redan fanns, men som har förvärrats under pandemin. Ingen ska lämnas utanför.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
