Kinas nya femårsplan siktar på ambitiösa mål för förnybar energi, en mindre exportberoende ekonomi och teknologisk utveckling. Avsikten är att öka välståndet hos flera hundra miljoner människor och motverka klimatförändringarna. Men kan vi lita på vad kommunistpartiet lovar, och kommer de att kunna hålla greppet om makten?
Det kinesiska kommunistpartiets fjortonde femårsplan, som kommer att gälla för åren 2021–2025, ska slutligen fastställas i mars 2021. Planen strävar efter att utöka den inhemska marknaden och bidra till en tredubbling av Kinas BNP per capita till 2035., Den innehåller dessutom mer ambitiösa mål för förnybar energi med syftet att minska landets koldioxidutsläpp från och med 2030 i enlighet med Kinas utfästelser i Parisavtalet 2015 och uppnå nettonollutsläpp år 2060. Detta skulle göra Kina, som står för 28 procent av världens utsläpp av växthusgaser men som även driver utvecklingen inom solel, till en ännu viktigare aktör i världens omställning från fossila bränslen.
Kinas ekonomiska utveckling, som främst har vilat på exportorienterade industrier och lågavlönat arbete, har gjort landet till världens största utsläppare. Om Kina i framtiden väljer en mer hållbar utvecklingsbana skulle det göra det lättare för världen att stabilisera koncentrationerna av koldioxid i atmosfären. Samtidigt är det viktigt att vara skeptisk till vad kommunistpartiet lovar; Kina utökar nämligen fortfarande kolkraften. Frågan är därför vilka planer det är som gäller: de kortsiktiga planerna som pekar på ökade utsläpp, eller den långsiktiga planen som siktar på koldioxidneutralitet. Detta vilar i sin tur på den politiska maktens stabilitet i Kina.
Enligt utvecklingsekonomen Paul Collier ökar antalet protester i diktaturer allteftersom befolkningen blir rikare. Protesterna i Kina har ökat sedan 90-talet, men det är oklart huruvida detta faktiskt hotar kommunistpartiets grepp om makten. Anledningen till detta kan vara att Kina, trots att det är en diktatur, kan anses vara en inklusiv stat där elitens intressen på många sätt sammanfaller med den allmänna befolkningens, just för att elitens makt är stabil och att de därför satsar på långsiktig utveckling.
Julian Evans-Pritchard uttrycker dock i Al Jazeera att näringslivets och kommunistpartiets intressen har börjat skilja sig allt mer, och att detta är en av anledningarna till politikens nya fokus på den inhemska marknaden. Näringslivet vill se mer liberalisering, menar han, men ökad öppenhet för omvärlden skulle innebära ett hot mot kommunistpartiet.
Om partiet genomför en politik som underminerar dess stöd från näringslivet kommer regeringens makt att bli mer instabil. Det skulle kunna leda till en mer kortsiktig (och mindre klimatvänlig) politik fokuserad på att behålla makten. Samtidigt så ger förbättrad övervakningsteknik via AI, en annan förväntad nyckelsatsning i den nya femårsplanen, ökade medel för partiet att kontrollera befolkningen och motverka protester. Var dessa krafter kommer att leda Kina i framtiden är det ingen som vet. Det enda som går att säga är att de presenterar både hoppfulla och skrämmande möjligheter för landet.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se