Krönika

Bokmässan: Arbetarnas perspektiv uteblir i utrikesbevakningen

Bokmässan, torsdag. Svenska Mässan vimlar redan klockan 11 av kaffestinna journalister och kulturtanter klädda i Gudrun Sjödén. På andra våningen ligger Globala Torget, där utvecklingsfrågor står i fokus. Tidningen Arbetet Global, tidigare LO- tidningen, ordnar efter lunch ett seminarium om arbetares närvaro i utrikesbevakningen, efter att under morgonen ha släppt en rapport på samma tema. Redaktionen har granskat 274 utrikesartiklar och notiser i sex av Sveriges största dagstidningar och kommit fram till att 0,72 procent av dessa lät arbetare komma till tals. Som jämförelse, påpekar rapporten, nämnde 8,7 procent namnet Trump.

Erik de la Reguera, utrikeskorrespondent på Dagens Nyheter, och Moa Kärnstrand, journalist på TT, är båda negativa till siffrorna. Ganska självklart kan man tycka. Det är svårare att få förståelse för komplexa fenomen, menar de, om man endast skildrar från ett håll. Problemet är bristen på pengar hos redaktionerna. Utan fast anställda utrikeskorrar blir det svårt att skapa de relationer som behövs för att göra bra scoop om arbetare – då är det lättare att ringa officiella företrädare för uttalanden om saken.

Jag frågar mig under seminariet: kan trender ha med saken att göra? I tider när både SvD och DN har genusrobotar som räknar antalet män och kvinnor per artikel och skribent, och när det i Sveriges Radios uppdrag står att företaget ska spegla hela landet och variationen i befolkningen utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv” – är det intressant att klass inte tycks vara en variabel som läggs någon vikt vid – i alla fall inte i utrikesbevakningen. Är begreppet klass helt enkelt inte tillräckligt på tapeten? Det gör mig ledsen att tänka på. Jag tror nämligen att demokrati och utveckling gynnas av skildringar av människoliv vi vanligtvis inte får höra om- och det i högre utsträckning än ytterligare en artikel om Trumps twitter.