Många ledare i Afrika har tagit den lätta vägen och importerar billiga livsmedel från Europa och Nordamerika. För att lyckas bygga upp en välfärd krävs det att afrikanska ledare – och omvärlden – satsar på det inhemska lantbruket, skriver Inge Gerremo, expert på globala livsmedelsfrågor.
I höstas utkom DN-medarbetarna Anders Bolling och Erik Esbjörnsson med boken Miljardlyftet – Så förändras världen av ett växande Afrika. De vill där på olika sätt inge hopp om vad vi kan förvänta från en kontinent med sina 55 länder som hittills slirat betänkligt i sin utveckling sedan självständigheten för drygt 50 år sedan. Fokus i boken ligger på det Afrika som finns söder om Sahara.
Andra betraktare, som haft lång kontakt med den delen av Afrika, har på senare år gett oss liknande beskrivningar. Jag tänker på Sten Rylander, mångårig ambassadör i flera afrikanska länder, med boken Afrika vänder, utgiven 2014. Ett liknande tema anlade Erika Bjerström, nu SVT:s utrikeskommentator, med boken Det nya Afrika som kom 2013. Vad kan vi förvänta oss av länderna i Afrika, när befolkningen – nu 1 miljard – gradvisenligt FN:s befolkningsprognoserkan räkna med att nå 4 miljarder och tillsammans med Asien blir de två stora giganterna på vår planet? Samtidigt förväntas Amerika och Europa stå för resten av världsbefolkningen på 10 till 11 miljarder år 2100.
I många av de afrikanska länderna finns goda förutsättningar att utveckla det som varje annat land hittills behövt för att lyfta sig ur fattigdom, det vill säga lantbruket. Som ett orosmoln fanns samtidigt den i vår del av världen växande tron på frihandelns möjligheter – även under de afrikanska ländernas inledande utvecklingsskede. Den insikten om frihandelns tillväxtmöjligheter växte fram i länder som redan passerat det stadium de afrikanska länderna då befann sig i. Där behövde man med nödvändighet främst utveckla sitt inhemska lantbruk utan alltför stor konkurrens från ett allt effektivare lantbruk i omvärlden.
Enkelt att importera billiga livsmedel
I Europa hade samtidigt en framgångsrik europeisk lantbrukspolitik, CAP, passerat de självförsörjningsbehov vi främst velat nå under efterkrigstiden för att i stället producera betydande överskott av olika basvaror. Liknande tendenser fanns i Nordamerika. De afrikanska länderna kom därmed att ”översköljas” av möjligheter att importera billiga livsmedel eller få dem i form av livsmedelsbistånd. Vad var lättare för en trängd tanzanisk finansminister, för att ta ett exempel, än att beställa en sändning med vete, mjölkpulver och så vidare – fritt till hamnen i Dar es Salaam, i stället för att mödosamt, tillsammans med övriga berörda ministerier, myndigheter och företrädare för bönderna, bygga upp den nödvändiga infrastruktur som krävdes för den egna livsmedelsproduktionen.
Den egna lantbruksutvecklingen gick i stå, småbruket kom att stampa på ungefär samma nivå, behovet av matproduktion ledde till att en del storskalig produktion utvecklades i vissa av länderna. Detta kunde ske på stora markområden uthyrd under lång tid till utländska företag eller länder som Kina och i Arabvärlden.
Lantbruket behövs för välfärden
Lantbrukssektorn och en effektiv och hållbar matproduktion bör nu ges högsta prioritet. Insikten om detta är det mest glädjande när jag läser Bollings och Esbjörnssons bok. Det budskapet stämmer också väl med det Rylander och Bjerström pekar på i sina böcker.
Särskilt glädjande är att de kommit till den insikten utan att vara del av den sektorn såsom jag själv är. De ser här verkliga möjligheter till den välfärdsutveckling som nu behövs och som kan få dagens alarmerande befolkningstillväxt att förhoppningsvis plana ut. Den utvecklingen har i stort sett alltid börjat med lantbrukets utveckling. Under en kortare period skulle det då finnas mer resurser för att utveckla ekonomierna tack vare en större andel i arbetsför ålder i förhållande till gamla och barn. Det är detta som kan ge det miljardlyft som titeln till Bollings och Esbjörnssons bok syftar på. Därmed bör också finnas stora möjligheter att skapa förutsättningar för unga människor på väg in på arbetsmarknaden och kunna ge goda utkomstmöjligheter och som ett alternativ till en del av den migration vi sett under senare år.
Själv är jag, med lång erfarenhet av att följa utvecklingen i många afrikanska länder, betydligt mer bekymrad över de allmänna utvecklingstendenser vi hittills sett och ser i Afrika. Dagens afrikanska ledare ger knappast intryck av att kunna skapa den utveckling Bolling och Esbjörnsson tycker sig se.
Här finns givetvis glädjande undantag, som till exempel chefen för den afrikanska utvecklingsbanken Akinwumi Adesina och ett antal andra yngre insiktsfulla ledare för olika inflytelserika institutioner. I några fall gäller det också ledare för länder såsom Etiopien med den nye premiärministern Abiy Ahmed. De flesta av dagens ledare har dock hittills inte lyckats bryta med dagens traditionella strukturer som grund för sin regeringsbildning. Inte heller har civilsamhället kunnat utveckla organisationer i hela samhällets tjänst och med vidare perspektiv än den egna etniska gruppen.
Krävs satsning på lantbruket
Det är angeläget att de afrikanska länderna nu aktiverar en utveckling med lantbruket som grund, vilket många av dem var inne på under de inledande decennierna efter självständigheten. Inte minst klimatfrågan ställer nya krav.
Dagens och framtidens afrikanska ledare måste nu på allvar ta sig an frågan om hur man inom kontinentens gränser ska kunna försörja en befolkning som ser ut att kunna uppgå till fyra miljarder vid nästa sekelskifte och där större delen kommer att bo i städer.
Detta är frågor som också berörts vid de återkommande mötena mellan EU och den Afrikanska Unionen, AU. På vilket sätt skulle bland andra EU kunna bistå i arbetet med att skapa bättre förutsättningar för till exempel unga människor att stanna kvar och utveckla sina egna länder? Lantbruket och angränsande näringar har här en central roll att spela. En särskild expertgrupp för landsbygdens Afrika har bildats inom EU. Det är därför angeläget att nu driva på arbetet att stödja de afrikanska länderna i sådana satsningar såväl inom ramen för EU:s utvecklingssamarbete som det Sverige vill och kan bedriva bilateralt med olika afrikanska länder.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
