När fler än 500 aktivister från 44 länder trotsade en ockupationsmakt tidigare i år, fungerade kroppar som sköldar, privilegier som verktyg och humanitär hjälp som den enda lasten.
En tidig septemberdag sitter jag på ett café i Stockholm med en vän och en varm kopp kaffe i handen. Tusentals kilometer bort seglar Global Sumud Flotilla över Medelhavet på väg mot Gaza. Livesändningarna rullar i bakgrunden medan vi försöker skriva färdigt vår universitetsuppsats. Fler än 40 båtar, hundratals volontärer, en global rörelse försöker nå en plats där människor svälter och humanitär hjälp blockeras.
Det är inte första gången en internationell konvoj försöker bryta blockaden. Sedan 2010 har flera flottiljer attackerats eller bordats av israelisk militär på internationellt vatten. Men något kändes annorlunda den här gången. Global Sumud Flotilla 2025 var den största i sin historia. Ombord fanns fler västerländska aktivister, politiker och journalister med dörröppnande pass.
Vi sa till varandra:
– Israel vågar inte blockera hjälpen den här gången. Inte inför hela världen.
Men det gjorde de.
Några dagar senare pratar jag med Rana, som var ansvarig för en av flottiljens båtar. Hon är palestinier, född i Syrien och uppvuxen mellan flykt och exil. Numera är hon bosatt på Nya Zeeland.
Det är tolv timmars tidsskillnad mellan oss, men genom skärmen känns hennes röst närmare än allt annat som omger mig den kvällen. Redan i första meningen gör hon något glasklart: fokuset måste alltid ligga på Falastin och dess folk – inte på flottiljen, inte på aktivisterna.
– Vi är bara broar, säger hon. Det är deras röster som bär allt.
Och ändå är just aktivisterna en avgörande del av berättelsen. En berättelse om solidaritet som vågar ta vid där staten sviker.
Rana berättar hur flottiljen organiserades efter en strategi som vittnar om en brutal verklighet: att vissa kroppar är mer politiskt kostsamma att skada än andra. Ombord placerades vita och västerlänningar närmast relingen, och araber och bruna aktivister längst in.
EU-pass fick fungera sköldar för dem som världen misstänkliggör med en blick.
– Vi spelar spelet, förklarar Rana. Tills den dag kommer då vi inte längre måste.
Hon berättar om misshandeln som följde när flottiljen bordades.Arabiska och muslimska aktivister fick vänta längst i den brännande solen. Muslimska kvinnor utsattes, enligt Rana, för en särskilt kränkande behandling, när de tvingades ta av sina slöjor inför andra, vid upprepade tillfällen.
Det konsulära stödet låg på en miniminivå och erbjöds endast till dem med västerländska pass. Även då handlade det om korta samtal med advokater – procedurer som genomfördes “för att de var tvungna, inte för att de var villiga”. Representanter från Sydafrika, ett land som varit en tydlig kritiker av Israels krigsföring, nekades tillgång till de häktade aktivisterna.
Lotta Eliasson var en av svenskarna som befann sig på flottiljen. Hon bekräftar Ranas bild. På Lottas båt fanns både en belgisk advokat verksam vid den internationella brottsmålsdomstolen och en politisk influencer.
– Våga bomba vår båt, utbrister hon med antydan om vilket ståhej det skulle ha blivit om just dessa aktivister skadades.
Hon fortsätter:
– I media väger det högre att Lotta Eliasson sitter fängslad än Mohamed Abdal. Och det visste vi. Därför skickades de mest privilegierade – för att missionen skulle lyckas. Vi är den röst majoritetsfolket känner igen.
Den mediala uppmärksamheten, protester runtom i världen, och stöduttalanden från flera länder stoppades flottiljen. Båtarna bordades olovligen och aktivisterna frihetsberövades. Ännu en gång blev Gaza utan bröstmjölksersättning.
– Men, säger Rana, vi bröt en annan sorts blockad.
Jag frågar vad hon menar.
– Den i människors hjärtan. Människor som plötsligt kände något som tidigare varit för långt bort för att nå dem.
När samtalet tar slut sitter jag kvar länge. Stolen känns inte lika trygg, skärmen inte lika oskyldig. Nattens tystnad blir ett rum där jag måste fråga mig själv vad jag gör, och vad jag låter bli att göra, för att jag råkar bo i ett visst land, med rätt dokument, på rätt sidan av makten.
Det blir tydligt att modet att agera ofta börjar långt innan handlingen. Det börjar i något mycket svårare: att erkänna privilegium och att förstå att privilegier måste användas.
Som Rana säger:
– Varje destruktivt system förstör sig själv till slut. Vad vi gör är att hjälpa till under processen.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
