Den globala livsmedelsindustrin skapar alltifrån hunger och skövling av regnskog till fetma och stora utsläpp av växthusgaser. Vinstintressen styr och några få gigantiska företag dominerar helt. Nu måste vi ta tillbaka kontrollen över maten och korta vägen från jord till bord, skriver Lisa Tover från föreningen Framtidsjorden.
Enligt FN:s förklaring om de allmänna mänskliga rättigheterna från 1948 har var och en ”rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat”. Trots det rapporterar FN att uppskattningsvis 820 miljoner människor led av undernäring år 2018, en ökning från 811 miljoner år 2017. Enligt World Food Programme befaras coronapandemin göra att antalet människor som lever med akut hunger nästan dubbleras – från 135 miljoner till 265 miljoner. Detta trots att den totala mängden mat som produceras i världen gott och väl räcker till alla.
Den globala livsmedelsindustrin som den ser ut idag har ställt till det ordentligt. Den orsakar hunger, svält, utsläpp av växthusgaser, skövling av regnskog, tvångsarbete, förlust av biologisk mångfald, fetma, förgiftning och cancer från giftiga bekämpningsmedel, med mera. Antingen får man anstränga sig för att undvika socker, fett, kemikalier och processade halvfabrikat, eller så får man anstränga sig för att lyckas få i sig tillräckligt med kalorier för att överleva. Ska det verkligen vara så svårt?
Ett grundläggande problem är att några få, gigantiska företag dominerar den internationella marknaden. Vinstintresset styr, med få eller inga regleringar, vilket banar vägen för ytterligare maktkoncentration och oligopol. I företagens jakt på fler marknadsandelar och större vinster är det småbrukare och den biologiska mångfalden som drabbas hårdast.
Stora jordbruksföretag ligger bakom världspolitiken
Från 1986 till 1994 pågick det internationella förhandlingar för att liberalisera handel i områden som tidigare varit svåra att enas kring, till exempel jordbruk. USA:s chefsförhandlare i den så kallade Uruguayrundan var anställd av företaget Cargill både före och efter förhandlingarna. Cargill är ett av världens största konglomerat i jordbrukssektorn och har blivit anklagade för brott mot mänskliga rättigheter, olaglig landgrabbing, förgiftning av mat och skogsskövling. Chefsförhandlaren såg till att avtalet blev så fördelaktigt som möjligt för företaget, inte för producenter och konsumenter. Rundan slutade med att Världshandelsorganisationen WTO bildades.
Efter grundandet av WTO ökade värdet av global matexport femfaldigt. Den här marknaden är i händerna på några få giganter, bland annat ovan nämnda Cargill. De besitter en enorm förhandlingsmakt då de i princip kan sätta vilka inköpspriser de vill gentemot producenterna. De tar inte heller ansvar över huruvida de produkterna de köper kommer från mark som har blivit illegalt tillskansad eller skövlad – eller vilka arbetsvillkor de anställda har.
Livsmedel borde inte ingå i frihandelsavtal
Frihandelsavtal kan ha sina fördelar, mellan jämlika parter. Men de borde inte omfatta livsmedel. Och de borde inte avtalas mellan två länder i extremt olika stadier av utveckling, med olika förutsättningar och olika mycket makt att få sin vilja igenom.
Vad händer till exempel när det storskaliga, industriella, kostnadseffektiva jordbruket i USA och EU börjar konkurrera med småskaliga familjejordbruk i Asien eller Latinamerika? Importerade produkter från EU och USA blir billigare medan lokala, naturliga produkter slås ut. Ska inhemska bönder klara sig, måste de anpassa sig. Det innebär i många fall att börja med monokultur av till exempel sockerrör, palmolja eller soja, eftersom det är vad de stora internationella jordbruksföretagen efterfrågar.
Sockerrör används för att producera etanol, som används som biobränsle. Palmolja är en vanlig ingrediens i hygien- och skönhetsprodukter. Soja blir framförallt till djurfoder. Det betyder att jordbrukarna odlar hektar efter hektar med produkter som de rika länderna efterfrågar, i stället för att odla för egen konsumtion. Ofta är de anställda och arbetar under slavliknande förhållanden.
Dåligt för alla – utom för några få
Systemet är dåligt för alla, förutom de som tjänar enorma mängder pengar på det. Men tidningen The Guardian tog i maj 2018 del av en studie som visade att allt för många politiker i EU har sina egna intressen i branschen att slå vakt om, innan de börjar tänka på folkhälsa och miljöförstöring. Tyska Deutsche Welle publicerade i januari i år en dokumentärfilm som påvisar samma sak.
Svenska producenter drabbas också av det här spelet och svensk självförsörjningsgrad har rasat de senaste 20 åren, till förmån för ett fåtal exportvaror. I sviterna av corona-pandemin blir det extra tydligt hur sårbar den globala handeln är, men tomma butikshyllor visar också hur beroende vi är av den.
EU:s bidragsprogram för jordbruket, CAP, ska förnyas och på det temat publicerade klimatrörelsen Fridays for Future ett öppet brev på sin hemsida den 22 maj. De påpekade att jordbrukssektorn är inte bara ett problem, den är också livsviktig och skulle kunna bidra med många lösningar om bara prioriteringarna blev rätt. I stället för industriell djurhållning, storskalig massproduktion och monokultur, borde det vara möjligt att få en inkomst som går att leva på även som klimatpositiv småbrukare. Jordbrukare borde inte bara få betalt för den färdiga produkten, utan också för mervärden – som främjande av biodiversitet, minskade utsläpp och bindande av kol.
Det finns också ett annat system. Det är litet, men etablerat och växande. Det kallas matsuveränitet. Matsuveränitet går ut på att jordbrukare själva ska kunna bestämma vad de vill odla – och odla för sin egen konsumtion i första hand. Jordbrukare ska kunna odla och konsumenter ska kunna äta näringsrik, naturlig mat, som har värde och ger stolthet. Det ska vara korta vägar mellan jord och bord, man ska veta var och vem maten man äter kommer ifrån.
Mat ska inte produceras på bekostnad av planeten och naturen, utan i samklang med dem. Matproduktion ska inte exploatera fattiga människor på landsbygden, utan värdera dem. Utan dem, ingen mat. Utan mat, inget liv. Det är dags att vi förändrar systemet en gång för alla.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
