Fyra debattörer från Feministiskt initiativ tycker att Sveriges politik för internationellt samarbete är en värdemätare på var skiljelinjerna går mellan partierna. Foto: Pexels och Håkan Dahlström

Debatt

Sveriges internationella solidaritet prövas igen

Sveriges politik för internationellt samarbete är i gungning. Dels ifrågasätts målet om att en procent av landets BNI ska gå till bistånd, dels urholkas biståndsbudgeten genom omfördelningar – just nu till insatser mot coronapandemin. Feministiskt initiativ är starkt kritiska till detta.

I tider med pandemi prövas våra värderingar om solidaritet, medmänsklighet och respekt för mänskliga rättigheter. Höginkomstländerna måste fortsätta att satsa på internationell solidaritet och till och med öka biståndsnivåerna i deras respektive budgetar. Det vore ansvarslöst att tillåta förslag som det Moderaterna lanserade nyligen om att minska biståndet för att pengarna behövs i svenska välfärden.

Sveriges ”biståndspolitik” växte fram under 1960-talet och det svenska biståndet har sedan 1975/76 varit närmare en procent av landets bruttonationalinkomst (BNI), förutom en dipp på slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Det är en internationellt sett hög nivå och Sverige har haft stor trovärdighet och stort anseende i utvecklingssamarbeten. Det övergripande målet har varit solidaritet med människor i fattigdom och minskning av klyftorna mellan fattiga och rika. År 2013 kompletterades målet med att biståndet även skulle riktas till människor som lever i förtryck. Humanitära motiv stärktes och även kampen för universella rättigheter som demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. ”Bistånd på mottagarens villkor” har varit en ledande princip.

Använder bistånd till flyktingmottagande

Men sedan några år tillbaka avsätter regeringen en stor del av biståndspotten till kostnader för flyktingmottagande i Sverige, genom så kallade avräkningar. Feministiskt initiativ är starkt kritiska till detta och vill återgå till minst enprocentsmålet – utan avräkningar.

Vi tycker att det är djupt omoraliskt att ställa nationella utgifter för flyktingmottagande mot internationell solidaritet. Att det är tillåtet att räkna sådana utgifter som bistånd – enligt riktlinjer från OECD:s biståndskommitté DAC – är en nykolonial inriktning av samarbetet mellan globala nord och syd. Det borde inte Sverige följa.

Sverige bör istället förvalta det beröm vi fått av OECD för att det svenska utvecklingssamarbetet når de människor som mest behöver det och för att Sveriges freds- och konfliktarbete uppmärksammas. Dessutom beskrivs vi som ledande i att forma den globala utvecklingsagendan – bland annat om multilaterala organisationernas finansiering och om humanitära insatser. Men dessa lovord fläckas ner när FN samtidigt, med rätta, har kritiserat Sverige för att kränka mänskliga rättigheter – både när vi stramade åt flyktingpolitiken och när vi exporterar vapen till länder i väpnad konflikt.

Biståndet har stort symbolvärde

Räknat i pengar är det offentliga biståndet i Sverige litet jämfört med handeln och företags investeringar i andra länder. Men det har ett stort symbolvärde. Det är viktigt som hävstång och motkraft i en globaliserad marknadsekonomi. I Sverige har Sverigedemokraterna och Moderaterna föreslagit att kraftigt dra ner på biståndet. Det är tragiskt och grundar sig i ett nationalistiskt tänkande. Nationella behov ställs mot internationell solidaritet där det privata kapitalet aldrig kan ersätta bistånd från den offentliga budgeten.

FN har vädjat om extra medel för att bekämpa spridningen av coronaviruset i några av världens svåraste humanitära kriser i Sydsudan, Jemen, Afghanistan och Syrien. Sida omfördelar 100 miljoner kronor från den humanitära reserven till insatser mot covid-19 i särskilt utsatta länder. Mer pengar behövs och regeringen omfördelar nu ytterligare 380 miljoner. Sida ges i uppdrag att se över om mer pengar som i dag inte kan användas i det vanliga biståndet kan användas i pandemikrisen. Det är motiverad men å andra sidan behövs en holistisk syn i analysen.

Det behövs feministisk politik

Det är mottagarländerna som måste avgöra vilka prioriteter som finns och de lokala organisationer i det civila samhälle måste involveras från början. Sverige kan inte fortsätta att å ena sidan föra sin biståndspolitik och å andra sida vara ett vapenexporterande land.

I coronakrisens spår ökar också till exempel våld i nära relationer, vilket visar att det behövs en feministisk politik bakom de finansiella resurserna. När får vi se svenska företag ta socialt ansvar i låginkomstländer där de är verksamma? Många företag är frånvarande vad gäller arbetsmiljö, löner och miljöfrågor i produktionen men närvarande vad gäller skatteflykt.  Varför säger Moderaterna ingenting om detta? Om Sverigedemokraterna har vi inget hopp. Deras nationalistiska syn på frågan ger inget utrymme för solidaritetsinsatser i låginkomstländerna.

Feministiskt initiativ vill driva en politik om internationell solidaritet fri från exploatering av utsatta människor inte bara i Sverige utan också i övriga världen. Sveriges politik för internationellt samarbete är en värdemätare på var skiljelinjerna går mellan partierna. Solidaritet är vägen framåt.

Dela det här: