Tigray-kriget i Etiopien har tagit en ny vändning och rebeller hotar nu huvudstaden Addis Abeba. Trots att premiärminister Abiy Ahmed nyligen stärkt sitt mandat genom framgångar i årets val till det federala parlamentet riskerar han nu att förlora makten. Och för varje dag som går ökar lidandet – hittills har kriget resulterat i tusentals dödsoffer, omfattande etniskt motiverade övergrepp mot civila, våld som drivit drygt 2.5 miljoner människor på flykt och en svältkatastrof som uppskattningsvis drabbat 400 000 och hotar ytterligare sju miljoner människor.
I rapporteringen av Tigray-kriget framstår konflikten ofta som ett inbördeskrig mellan regionen Tigrays omtvistade lokala regeringsaktör Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) och Abiy Ahmeds federala regering, där den senare har stöd av allierade aktörer från den etiopiska Amhara-provinsen och grannlandet Eritrea.
Med ett sådant perspektiv skulle man kunna tro att ett militärt eller förhandlat avgörande mellan TPLF och Abiy Ahmed skulle leda till ett slut på kriget. Detta är dock en förenklad bild som riskerar att skymma krigets komplexitet och potentiellt underskatta de utmaningar som finns för att uppnå en lösning. Istället måste kriget förstås som tre separata konflikter, som har sammanvävts eftersom de allierade aktörerna har en gemensam fiende i TPLF.
Konflikten mellan TPLF och Abiy Ahmeds federala regering utgör den utlösande faktorn till kriget – och den mest centrala tvisten. Motsättningarna mellan TPLF och Abiy Ahmed kan dels förstås som krass maktpolitik, men de bottnar även i vitt skilda idéer om hur Etiopien bör vara politiskt organiserat. Enda sedan regeringsskiftet 2018 har Abiy Ahmed och TPLF befunnit sig i oförsonlig konkurrens om den politiska makten. Abiy Ahmeds politik innebar en marginalisering av TPLF, som också fick axla det huvudsakliga ansvaret för den föregående regimens förtryck. TPLF valde å sin sida att ställa sig utanför det nya regeringsunderlaget och konsekvent underminera Abiys Ahmeds legitimitet. Resultatet är två parter som betraktar sina relationer som ett nollsummespel, och där en lösning bara kan uppnås genom att den andra sidan elimineras.
Utöver de maktpolitiska motsättningarna har de två parterna helt olika uppfattning om hur den politiska spelplanen i Etiopien ska vara organiserad. TPLF förespråkar ett etnofederalt system – det vill säga att regioner baserade på etnicitet har långtgående autonomi. Abiy Ahmed å sin sida eftersträvar ett mer centraliserat styre där en övergripande nationell identitet har företräde framför etniska och regionala dito. Båda systemen har stöd från andra viktiga politiska aktörer i Etiopien.
En konstruktiv nationell debatt som stöter dessa system mot varandra försvåras dock av att Etiopien har erfarenheter av att båda modellerna har missbrukats historiskt. Kritiker av det nuvarande etno-federala systemet minns hur TPLF utnyttjade det för att gynna tigreanska intressen. Vidare anses det uppmuntra etnisk splittring. Kritiker av centralisering har ofta historisk erfarenhet av politisk marginalisering och ser regional autonomi som en försäkring mot federal dominans. Poängen med denna tvistefråga är att den kommer överleva parterna i konflikten: oavsett militära avgöranden måste Etiopiens uppsjö av politiska aktörer lösa frågan om framtidens politiska system. Det är inte en fråga som kan militärt dikteras av antingen Abiy Ahmed eller TPLF.
Konflikt mellan provinserna Tigray och Amhara
Oavsett hur konflikten mellan Abiy Ahmeds regering och TPLF utvecklas så utkämpar den regionala regeringen i Amhara-provinsen en separat rivalitet med ledarskapet i grannprovinsen Tigray. Även på denna mellan-regionala nivå spelar maktpolitiska motsättningar en viktig roll. Ledarskapet i Amhara och Tigray har historiskt konkurrerat om att dominera den federala politiken i Etiopien, men rivaliteten har även en lokal prägel som bygger på etno-nationalistiska motsättningar och regionala gränskonflikter. På den nationella nivån har den centraliserade politiska modellen som förespråkas av Abiy Ahmed starkt stöd i Amhara, och detta motstånd mot TPLFs etno-federala system skulle med största sannolikhet bestå även om TPLF till exempel lyckades störta Abiy Ahmeds regering. Därutöver har Tigray och Amhara överlappande anspråk på stora områden land i nuvarande västra Tigray. Denna tvistefråga är i sig själv anledning nog till fortsatta konflikter mellan regionernas ledarskap, oavsett utvecklingen i konflikten mellan TPLF och Abiy Ahmed.
Konflikten mellan Tigray och Amhara bygger alltså på en egen uppsättning motsättningar, har en egen dynamik, och kan på så sätt mycket väl fortsätta frikopplad från ett eventuell avgörande i konflikten mellan den federala regeringen och Tigray.
En tredje konflikt i konflikten
Den tredje konflikten är den mellan TPLF och den eritreanska regeringen. Ledarskapet i Eritreas huvudstad Asmara har en egen uppsättning tvistefrågor som motiverar deras deltagande i kriget mot TPLF. Även denna konflikt har sin grund i historisk politisk rivalitet. För regeringen i Eritrea var kriget en möjlighet att sätta sin främsta rival på plats och hämnas årtionden av upplevda oförrätter och isolering. Ett TPLF som kontrollerar Tigray, eller återtar den federala makten i Etiopien, utgör vidare ett hot mot den eritreanska regeringens regionala inflytande och eventuella överlevnad.
Utöver de maktpolitiska motsättningarna motiveras den eritreanska interventionen i Tigray av att TPLF motsatt sig att överlämna gränsområden till Eritrea, i enlighet med Abiy Ahmeds åtaganden som del av fredsfördraget från 2018. Eritrea har därför en territoriell tvist med TPLF rörande symboliskt viktiga områden längs deras gemensamma gräns. Konflikten mellan Abiy Ahmed och TPLF skapade en möjlighet för Asmara att intervenera i Tigray, men det eritreanska engagemanget styrs av separata eritreanska intressen, och kommer därför inte automatiskt avslutas i och med ett eventuellt avgörande mellan TPLF och deras etiopiska fiender.
Den politiska utvecklingen i Etiopien har sedan 2018 präglats av såväl överraskningar och plötsliga vändningar som förutsägbara konfrontationer. Även om krigets dynamik kan försätta att ta oväntade vändningar så är poängen att en ökad förståelse för de olika aktörernas separata tvistefrågor bidrar till en insikt om de hinder som finns för en snabb lösning. Kriget må ha startat som en gemensam konflikt – men det kan bara lösas som tre, förvisso sammanvävda, men ändå distinkta konflikter.
Detta är en gästanalys. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du svara på artikeln eller är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
Detta är en gästanalys. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästanalys till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
