Mänskliga rättigheter är starkt underprioriterade hos svenska företag, särskilt i produktionskedjan, säger juristen Parul Sharma.

Intervju

“Det råder en stor straffrihet för svenska företag”

Sverige når inte målen i Agenda 2030 om vi inte förbättrar våra produktionskedjor i länder utanför Sverige. Det menar människorättsjuristen Parul Sharma i en intervju med Utvecklingsmagasinet.

Det är nu tio år kvar tills de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 ska vara uppfyllda. Sverige anses ofta ligga i framkant i världen och den svenska regeringen slår sig gärna på bröstet när det kommer till hållbarhetsfrågor. 

Parul Sharma
Parul Sharma är människorättsjurist och författare.

Människorättsjuristen Parul Sharma menar att Sverige är det land i världen som har den absolut starkaste förmågan att gå i bräschen för de här frågorna. Däremot anser hon inte att vi är ledande internationellt inom frågor som mänskliga rättigheter, social hållbarhet eller minskade klimatutsläpp. Sverige har länge låtit bli att redovisa de växthusgasutsläpp som är kopplade till produktion som sker utanför landets gränser. 

– Om man tittar på vår konsumtionsdata så hamnar vi egentligen bland de värsta miljöbovarna och är tio-i-topp när det gäller utsläpp, säger Parul Sharma.

I samtalet med Parul Sharma blir det snabbt tydligt att både Agenda 2030 och produktionskedjor genomsyrar hennes arbete. Hon visste tidigt att hon ville jobba med rättvisefrågor. Efter sin masterexamen i juridik i London startade hon en karriärresa inom en rad olika organisationer, institutioner och företag. Under ett par år var hon ordförande i regeringens delegation för just Agenda 2030 och hennes senaste bok Produktionskedjan – ditt ansvar för människan och miljön har ett särskilt fokus på mål 12 om hållbar konsumtion och produktion. Det mål som anses vara ett av Sveriges största utmaningar bland de globala målen.

Majoriteten av Sveriges produktion ligger i så kallade högriskländer och den största konsumenten i Sverige är enligt Parul Sharma den svenska staten. Sveriges upphandlingar till de offentliga samhällsfunktionerna sker till stor del i just högriskländer som Indien, Kongo och Brasilien. Om Sverige ska bli ledande i Agenda 2030 så menar Parul Sharma att vi behöver satsa på upphandlare inom offentlig sektor och inköpare i svenska privata företag.

Parul Sharma tycker ett helhetstänk kring Agenda 2030 behöver bli starkare i Sverige. Vi väljer gärna att se målen som separata boxar. Hon menar att vi istället borde se på agendan som ett kugghjul, där de olika målen kuggar i och är ömsesidigt beroende av varandra. Till exempel har målet om mer rättvisa och hållbara produktionskedjor en stark koppling till fattigdomsbekämpning, enligt Parul Sharma. 

Parul Sharma har länge kritiserat den så kallade trickle down-effekten som innebär att fattigdomen minskar ju mer företagen växer i de fattiga länderna. I kritiken får hon stöd av en rad forskare. I många tillväxtmarknader där Sverige tycker om att göra affärer, som Kina och Bangladesh, har de socioekonomiska gapen vuxit. Etableringen av fabriker och ekonomiska zoner i högriskländer har många gånger också försämrat förhållandena för de allra mest utsatta.  I Indien finns över 400 miljoner människor i den informella ekonomin. Enligt Parul Sharma är det till stor del människor från den traditionella jordbrukssektorn som, ofta utan ersättning, blivit av med sin jordbruksmark.

– Det är inte så att fabriker och industriell mark bara har “poppat upp” från ingenstans, säger Parul Sharma.

Under de senaste 20 åren har Parul Sharma ägnat en stor del av sitt arbetsliv till att granska svenska företags leverantörskedjor. Hon anser att den största utmaningen för svenska leverantörskedjor är att man inte infogat rätten att få granska hela kedjan, som underleverantörer och underkonsulter. När hon gjort sina revisioner har hon upptäckt att nedsmutsning av vatten, svåra kemikaliespill och grov exploatering av arbetare främst sker hos underleverantörer, inte sällan redan i andra och tredje ledet. Parul Sharmas revisioner visar att åtta av tio underleverantörer i Sydasien har slavarbetare i sin verksamhet.

– Väldigt ofta är det samma enheter som aldrig ens funderat över hur luft, vatten och mark tar skada av deras produktion, berättar Parul Sharma.

PArul Sharma gör intervjuer med arbetare i tillverkningsindustrin.
Parul Sharma har under 20 års tid granskat produktions- och leverantörskedjor i högriskländer.

Anledningen till att svenska företag tillåts bedriva klimatmässigt och socialt ohållbar produktion i andra länder beror främst på att lagstiftning saknas, menar Parul Sharma. I många av högriskländerna är också den rättsliga implementeringen extremt låg, med korrupta myndigheter och poliser, vilket gör det lätt att undvika den lokala lagstiftningen på plats. 

Från svenskt håll saknas helt en lagstiftning som gör det möjligt att ställa svenska företag  inför rätta när de bryter mot mänskliga rättigheter i tredje land. Den svenska hållningen bygger på en frivillighet att jobba med mänskliga rättigheter från företagens sida. Regering har i väldigt många år sagt att svenska företags frivilliga insatser duger som de är. Parul Sharma är av en annan åsikt. Hon menar att mänskliga rättigheter är starkt underprioriterade hos svenska företag, särskilt i produktionskedjan. 

En kartläggning från organisationen FairAction visade nyligen att nästan hälften av de granskade svenska företagen inte genomför någon uppföljning av ifall deras policy för mänskliga rättigheter efterlevs – vare sig i den egna verksamheten eller i leverantörsleden. 

– Det råder en stor straffrihet för svenska företag och det är Sveriges största tragedi just nu inom mänskliga rättigheter, säger Parul Sharma.

Dela det här: