Översvämning i Bangladesh

Sveriges klimatsatsning mellan 2009 och 2012 ledde bland annat till en bättre katastrofberedskap i Bangladesh, enligt en ny utvärdering. Foto: DFAT (CC BY 2.0)

Gästkrönika

Klimatsatsningen har äntligen utvärderats

“Sverige tar brett initiativ till klimatsäkert bistånd”. Så löd rubriken i Dagens Nyheter den 24 september 2007. Statsminister Fredrik Reinfeldt berättade i en intervju att regeringen skulle upprätta en internationell kommission för att “ta reda på hur man kan använda biståndet för att möta klimathotet”.

Ambitionen från Fredrik Reinfeldts regering var hög – kommissionen skulle bli Sveriges motsvarighet till den brittiska Sternrapporten. Sverige ville påverka andra givarländer, FN och Världsbanken för att möta klimathotet i de fattiga länder där ”verkningarna var som störst”.

Kommissionen om klimat och utveckling kom till vid en tidpunkt när man tvingats acceptera att det inte räckte med att minska växthusgasutsläppen. Klimateffekterna var redan kännbara, klimatanpassning och utsläppsminskningar måste få samma prioritet och ske parallellt. Vid klimatmötet COP13 på Bali 2007 bekräftades den synen i den så kallade Bali Action Plan.

Klimatkommissionen började arbeta i november 2007, ledd av biståndsminister Gunilla Carlsson. Bland dess 13 medlemmar fanns bland andra fredspristagaren Wangari Maathai, den indiska miljöaktivisten Sunita Narain och Margareta Wahlström, då chef för FN:s kontor för katastrofriskreducering UNISDR. Kommissionen reste till Kambodja, Mali och Bolivia och möttes dessutom i Sverige och USA. I maj 2009 överlämnade Gunilla Carlsson högtidligen dess rapport Closing the Gaps till generalsekretare Ban Ki-Moon i New York.

Rapporten förordade ett fattigdomsfokus och att klimatanpassning måste vara en del av sedvanlig utvecklingsplanering och inte ske vid sidan av. Och det var bråttom. I väntan på att nya internationella mekanismer för klimatfinansiering skapats och fått generösa bidrag föreslog Klimatkommissionen att 1-2 miljarder dollar omedelbart skulle mobiliseras för insatser i de mest sårbara länderna, särskilt i Afrika.

Regeringen ville visa att Klimatkommissionens förslag togs på allvar. Redan i budgetpropositionen för 2009 fanns därför en särskild klimatsatsning 2009-2011 på 4 miljarder kronor, så småningom förlängd till och med 2012. Därefter skulle klimatbiståndet hanteras i sedvanliga former, utan något tillskott av extra medel. Stöd kom att utgå till över 60 olika insatser, varav 17 multilaterala fonder genom Utrikesdepartementet och bilateralt till Mali, Burkina Faso, Bangladesh, Kambodja och Bolivia samt regionalt till Afrika och Asien genom Sida.

Men denna ojämförligt stora biståndssatsning, genomförd av två myndigheter, blev aldrig utvärderad. Vilka resultat hade uppnåtts? Hade ambitionerna infriats? Kunde Sida och UD hantera så mycket pengar utan tillskott av administrativa resurser? Vad kan vi lära av relevans inför de idag allt svårare klimatutmaningarna? För att få svar bestämde vi på den oberoende Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) 2018 att låta utvärdera klimatsatsningen. Särskilt intressant var att den avslutats flera år tidigare, vilket borde göra det möjligt att få syn på eventuellt bestående och hållbara resultat. Samtidigt kunde det vara svårt att skilja ut effekten av svenska bidrag när många olika aktörer varit involverade.

Nu är utvärderingen klar. Den visar bland annat att satsningen bidragit till att bygga anpassningsförmåga i utsatta länder. I Mali stärktes förvaltningen av skog, jord och vatten med ökande inkomster för fattiga på landsbygden. I Bangladesh förbättrades den nationella katastrofberedskapen. I Kambodja bidrog Sverige till att bygga upp nationell klimatplanering. I flera länder utvecklades nationella fonder för att ta emot och fördela klimatbistånd. Dessutom spelade Sverige en framträdande roll när nya internationella klimatfonder byggdes upp, som Anpassningsfonden och Gröna Klimatfonden, så att utsatta länder fick direkt tillgång och inte behövde gå via Världsbanken eller FN.

Utvärderingen fann att Sverige utövat ett kompetent och flexibelt ledarskap i internationella klimatsammanhang, där enskilda individer spelat en stor roll. Särskilt nämns den roll ambassadör Jan Cedergren haft i att leda de två klimatfonderna. Biståndspersonal har också ansvarsfullt vidareutvecklat lovande insatser som kunnat fortsatte efter Klimatsatsningen.

Däremot har det funnits en brist på uppföljning, utvärdering och lärande som integrerad delar av projekt och program. Multilaterala organisationer som FN har också ibland fått dominera genomförandet av klimatinsatser, på bekostnad av ländernas egna institutioner. Men som ett sammanfattande omdöme – klimatsatsningen kom uppenbarligen att göra skillnad. Utvärderingen föreslår att det fortsatta svenska klimatbiståndet bör utformas utifrån klimatavtalet från Paris 2015, så att de mest utsatta länderna skyddas från klimateffekter och får stöd i att ställa om till en fossilfri energiförsörjning.

Utvärderingen kommer nu att presenteras vid ett webinarium den 28 april. EBA:s förhoppning är att den kommer att bidra till det kritiska lärande som krävs för ett effektivt framtida klimatbistånd.

Dela det här: