Trettio år har gått sedan demokrativågen svepte över jorden. Det var den tredje i ordningen och skilde sig från tidigare svall genom att träffa alla kontinenter. Det finns skäl att granska resultaten.
Dess inverkan lever starkast kvar i Latinamerika och Östeuropa där militär- och kommunistdiktaturer fått ge sig och demokratin, om än hotad, nu är förhärskande. Denna positiva utveckling står i kontrast mot vad som hänt i Afrika, detta till trots att det internationella demokratistödet varit störst just där.
Det antyder att grogrunden för demokrati inte är lika gynnsam överallt. Lokala samhällskonstellationer betyder något. Utomstående ansträngningar måste anpassas därtill. Hur man bäst bistår demokratiseringen i Afrika förblir en utmaning, men skälen därtill är starka.
Till skillnad från andra regioner är samhällena i Afrika söder om Sahara inte formade av en modern statsordning som på rationellt vis skapar och driver samhället. Med möjligt undantag för Sydafrika har dessa samhällen aldrig genomgått en agrarrevolution, inte ens en riktig jordbruksreform. Ägandet och uppdelningen av jorden följer fortfarande förkoloniala principer. I stället för sammanslagning av småjordbruk till större enheter är tendensen i motsatt riktning: en uppdelning i allt smärre beståndsdelar. Resultatet är en ohållbar utveckling som bl.a. utgör ett skäl till flykten från landsbygden.
Städerna saknar en stark borgerlighet som i kraft av eget kapital kan skapa arbetstillfällen och styra samhällsutvecklingen i modern riktning. Utländska investerare förblir utomstående och har därför inget inflytande över hur den offentliga sfären utformas.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att staten – trots avsaknaden av en styrande klass med förmågan att modernisera samhället – lätt får en alltför avgörande roll i politiken. Den återspeglas inte i form av hårda systemdiktaturer utan snarast oberäkneliga personstyren. I stället för att leda utsätts staten för ofta godtycklig plundring avsedd att gynna vissa etniska grupper på andras bekostnad.
De afrikanska länderna är fortfarande i uppbyggnad. De sociala krafter som i Europa och sedermera andra regioner bidragit till ett samhälle baserat på motstridiga ekonomiska intressen snarare än rivaliserande kulturuppfattningar är fortfarande svaga. Politiska partier i Afrika är inte baserade på ideologier som reflekterar bestämda ställningstaganden i avgörande samhällsfrågor.
I denna miljö fungerar politiken annorlunda än i Europa och vårt eget synsätt är inte alltid bästa guiden. Visst finns gehör för detta i civilsamhället men stödet till dess organisationer tillspetsar relationerna med de afrikanska regeringarna. Styrande i somliga länder reagerar negativt och tolkar demokratiseringen som ett hot.
Konsekvensen är att man kan inte ta demokratin för givet men måste förstå dess speciella afrikanska kontext. Enskilda projekt måste planeras i sitt större sammanhang med hjälp av till exempel regelbundet utförda översiktsstudier. Dessa ska ha till uppgift att identifiera både möjligheter och hinder för demokratins utveckling utifrån de afrikanska förutsättningarna och inte bara de egna politiska prioriteringarna.
En sådan balans är inte lätt att uppnå men är en förutsättning för demokratins utbredning. Denna process måste utformas med hjälp av demokratins egna lokala riddare men också vikten av att kunna se skogen trots alla träden. En utmaning av både vikt och brådska!
Seminarium om demokratibistånd till Afrika
Den 14 januari anordnar Expertgruppen för biståndsanalys ett seminarium i Stockholm, utifrån deras nya rapport om demokratibistånd till Afrika. Göran Hydén är en av talarna.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
