Expertkunskaper och kunskapsutbyten är grundläggande för ett fungerande utvecklingssamarbete. Att prioritera bort det för att minska biståndets byråkrati är både dumt och kortsynt. Då blir det svårt att navigera i vår komplexa värld, menar Inge Gerremo som har 50 års erfarenhet av att jobba med svenskt bistånd.
Att jaga byråkrati är som regel vällovligt och motiverat, något som svensk biståndsförvaltning ägnat sig åt under många år. Men det kan också leda till att insatser grundas på alltför svaga kunskaper.
”Investeringar i kunskap brukar löna sig i det långa loppet. Den förkättrade byråkratin ger många viktiga bidrag till det internationella biståndet.”
Det är en av professor Daniel Tarschys reflexioner i en nyligen publicerad rapport, Biståndets förvaltningskostnader. För stora? Eller kanske för små? som han skrivit på uppdrag av Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, i regeringskansliet. De tankarna förmedlar han dels i en artikel på DN Debatt, dels i en gästkrönika här i Utvecklingsmagasinet.
Utvecklingssamarbete handlar om kunskapsutbyte
Utvecklingssamarbete handlar i första hand om kunskapsutbyte. Men under senare decennier har svenskt utvecklingssamarbete främst kommit att röra sig om pengar. Med så lite administration som möjligt ska 1 procent av Sveriges BNI slussas till olika länder. Eller så går pengarna till internationella organisationer utan någon mer ingående kunskapsrelaterad uppföljning. Biståndsmyndigheten Sida har under senare år tvingats till en alltmer nedbantad administration samtidigt som kraftigt ökande biståndsmedel ställts till förfogande.
Det svenska biståndet har allt sedan Sidas tillkomst 1965 haft en tyngdpunkt på så kallat tekniskt bistånd, alltså överföring av kunskap som gradvis alltmer setts som ett utbyte av kunskap. Därtill kom inledningsvis ett omfattande finansiellt bistånd i form av förmånliga krediter. Särskilt det kunskapsutvecklande biståndet rustade sig med personal som kunde – och framför allt lärde sig – de olika ämnesområden i de främmande miljöer svenskt bistånd hade att hantera. Ett av dessa var lantbruket som många nyblivna utvecklingsländer behövde få fart på för att säkra sin matförsörjning. Det är lika aktuellt idag och det var där jag själv kom att arbeta.
Under de olika skeden som arbetet befann sig i krävdes en kvalificerad dialog från biståndsmyndigheten med berörda parter för att kunna lotsa de insatserna framåt och åstadkomma de resultat som man gemensamt kommit överens om. Under arbetets gång utvecklades en kritisk massa, en betydande kunskapsbank, inom Sida med uppgift att efter hand möjliggöra allt bättre insatser i dialog med beslutsfattare inom såväl den egna myndigheten som regering och riksdag.
Detta gällde för ett antal i utvecklingssamarbetet prioriterade områden såsom undervisning, hälsofrågor, familjeplanering, industri, infrastruktur, förvaltning, kultur och lantbruk. Som exempel bestod Sidas egen expertis inom de areella näringarna av ett 15-tal personer med kunskap inom relevanta delar av området, som till exempel växtodling, husdjursfrågor, veterinärmedicin, fiske och skogliga frågor. Många medarbetare kom från berörda myndigheter, andra från näringen. Därutöver tillkom expertis med en bredare ekonomisk eller samhällsvetenskaplig bakgrund för att kunna bidra med vidare perspektiv och sätta in insatserna i sitt socioekonomiska sammanhang. När så insatser skulle genomföras krävdes att biståndsmyndigheten också kunde förse sig med expertis som dagligen arbetade med frågorna såväl nationellt som i andra länder – och inte minst vid relevanta internationella organisationer.
Använde experter vid universitet och andra myndigheter
För att bland annat hitta expertis inrättades olika stödjepunkter vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Fiskeriverket, Kungliga Tekniska Högskolan och den socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet. Denna viktiga samverkan mot ett gemensamt mål gjordes möjlig utifrån dåtidens devis inom svensk statsförvaltning, ”statens myndigheter skola räcka varandra handen”, myntad redan av Axel Oxenstierna i 1634 års regeringsform. Därtill kom omfattande kontakter och samarbete med berörda FN-organ, i det här fallet främst FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, FAO. Det gav i sin tur goda möjligheter att bistå regeringskansliet i det multilaterala arbetet.
Detta var den expertis som den svenska biståndsförvaltningen ansåg sig behöva och detta i en situation med betydligt färre biståndsmedel till sitt förfogande än idag. Det synsättet skapade stora möjligheter för såväl breda som djupa kunskaper om utvecklingssamarbetets komplexitet. Det var också den kunskapsnivå som riksdag och regering ansåg behövdes för att garantera en effektiv och kunnig biståndsadministration. Det ska jämföras med ett fåtal ämnesföreträdare idag i dagens organisation inom aktuella områden. Dessa skilda bedömningar, om vad ett effektivt och tillförlitligt samarbete kräver, är svåra att förstå, inte minst mot bakgrund av den alltmer komplexa värld utvecklingssamarbetet befinner sig i.
Mot den här bakgrunden är jag övertygad om att också dagens biståndsförvaltning skulle behöva förstärkas med ett betydande expertkunnande inom ramen för det som ibland lite nedlåtande och även lite överflödigt definieras som administration. Min egen erfarenhet efter många års utvecklingssamarbete är att kunskapsutbyte oftast är betydligt viktigare än de pengar som förmedlas och det utbytet börjar för svensk del redan i Sida. Samtidigt krävs rimlig kapacitet på båda sidor för en fruktbar dialog, inser också jag, men då riskerar enbart överföring av pengar ge andra problem. Daniel Tarschys väcker genom sin utredning en viktig fråga när han där analyserar dagens så kallade ”förkättrade byråkrati”.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
