För 40 år sedan var Afrika hoppets kontinent. Överallt i de nyblivna staterna sökte man en väg bort ur den koloniala historien. Då börjar också författaren och dokumentärfilmaren Stig Holmqvist att resa och återkommande leva i Afrika. Han har nu skrivit en bok om sina erfarenheter. Inge Gerremo har läst Stig Holmqvists bok "På väg till presidenten”, som är ett stycke politisk historia grundat på kunskap och närvaro.
Stig Holmqvist är en av våra mest erfarna betraktare av livet i Östafrika. I boken ”På väg till presidenten” delar han på ett fängslande sätt med sig av sin långa erfarenhet. Hans fokus är den lokala nivån, ett perspektiv som blivit alltmer sällsynt i utvecklingsdebatten.
Många av oss som kom i kontakt med Afrika på 60-talet och självständighetskampen där, imponerades av Julius Nyerere som blev Tanganyikas president 1961. Efter samgåendet med Zanzibar 1964 kom landet att heta Tanzania.
”På väg till presidenten” handlar om Stigs olika försök att träffa Nyerere för en intervju. Vi får en spännande berättelse, som växlar mellan dåtid och nutid, under de över 40 år Stig varit på väg. Vi får inblickar i skeenden som vi inte alltid känt till närmare, som vi möjligen sett små notiser om eller glömt efter alla dessa år. Här finns flera händelser där utvecklingen kunnat ta en helt annan inriktning om andra personer lyckats få mer inflytande.
Utmaningen att snabbt börja leda de nya afrikanska länderna var naturligtvis gigantisk för de unga oerfarna ledarna. Det gällde också den relativt unge Julius Nyerere, som 39 år gammal först blir premiärminister och sedan president. Hans idé att försöka få landsbygdens befolkning att bosätta sig i byar, för att på så sätt lättare bygga upp nödvändiga institutioner och infrastruktur för bland annat skola och hälsovård, engagerade många. Stig tar oss med till bönder i Vidundabergen för att ta reda på hur presidentens politik uppfattades på gräsrotsnivå. Den bild vi får är ungefär den som forskaren Göran Hydén vittnar om i sin bok Beyond Ujamaa in Tanzania – Underdevelopment and an Uncaptured Peasantry, från 1980. Teori och praktik relaterade ofta dåligt till varandra och många bönder ville inte överge de boplatser de haft i generationer.
Vi får följa den för de flesta av oss okände John Okello, ursprungligen från Uganda, när han leder en gräsrotsrevolution på Zanzibar mot det arabiska styret där. Han lyckas inte fullfölja sina ambitioner. Det konkreta resultatet blir istället den på många sätt haltande unionen Tanzania med Nyerere som president och Sheikh Karume som vicepresident.
Stig Holmqvist har sedan början av 70-talet, tillsammans med sin hustru socialantropologen Aud Talle, följt barabaigernas öde, ett minoritetsfolk i Tanzania. I boken ges en bild av de problem som uppstår när ett projekt för storskalig veteproduktion introduceras i området och förändrar levnadsbetingelserna för de halvnomadiserande barabaigerna.
Vi får följa det märkliga mötet med Idi Amin, när Stig av en händelse träffar Amin i Västafrika och blir inbjuden till Uganda för att göra en film. Detta var den tid då västvärlden hade fattat tycke för den unge soldaten Amin som gav hopp om stabilitet för landet, Afrikas pärla, men som efter hand visade sig bli en fullblodsdiktator.
Ett av de mest spännande kapitlen handlar om Julius Nyereres nära vän Oscar Kambona. Stig Holmqvist gräver bland gamla papper och träffar dessutom Kambonas fru och dotter. Oscar Kambona själv dog i slutet av 90-talet. Fram tonar bilden av hur de två vännerna som efter hand fick olika uppfattningar om hur Tanzanias väg borde stakas ut och hur utvecklingen i Tanzania sannolikt fått en mer kapitalistisk riktning om Kambona hade fått bestämma.
Intressant är också att få en inblick i den roll Nyereres brittiska sekreterare, Joan Wicken, kom att spela under alla år vid makten. Spekulationerna har varit många under årens lopp om den relationen innehöll något mer än den rent arbetsmässiga.
I ett av kapitlen låter Stig Holmqvist oss få följa med till Zimbabwe, där vi får en bild av en, i regerandets konst, oerfaren och relativt tystlåten Robert Mugabe under självtändighetens första år. Det framgår klart att hans dåvarande hustru Sally var den socialt kompetenta av de två. Mycket tyder på att utvecklingen i Zimbabwe hade kunnat se annorlunda ut om hon hade fått leva. Kanske det då också hade gått att få till stånd ett fruktbart samarbete med de vita farmarna och med fredliga medel slussa in afrikanska bönder i det kommersiella jordbruket.
Vi får följa med Stig Holmqvist på en resa på Vänskapens järnväg, det vill säga den järnväg kineserna i början av 70-talet erbjöd sig att bygga från den tanzaniska kusten till Zambia. Detta var ett samarbete som inte hade västvärldens ”missionärsbeteende” som grund med alla dess pekpinnar och krav. Däremot lade det grunden till det nära samarbete som tagit fart under senare år och med tydligt kommersiella förtecken.
Stig Holmqvist noterar under sina resor i Tanzania de oexploaterade jordbruksmarker som, trots allt, finns. Mycket lite har hänt i det afrikanska jordbruket, konstaterar Stig, och bekräftar delvis den tes statsvetaren Göran Hydén lade fram i ovannämnda bok från 1980, Beyond Ujamaa in Tanzania, att landsbygdsbefolkningen fått mycket lite tillbaka av sina ledare, som främst gynnat städernas utveckling.
Jag kan avslöja att Stig Holmqvist aldrig når fram till det planerade mötet och intervjun med presidenten. Som gengäld får vi på vägen dit ta del av en mängd erfarenheter. Det gör att även om mötet kommit till stånd, skulle sannolikt inte bilden ha förändrats nämnvärt. Det stora värdet hade naturligtvis varit att få höra Julius Nyerere, med egna ord, berätta om hur han tänkt sig förverkligandet av ”drömmen om ett bättre liv” för sitt folk, vad som kunde ha gjorts bättre och vad om nu behövdes. Att han var en av dåtidens få afrikanska ledare med en relativt osjälviska inställning ger honom en särskild plats i historien om den afrikanska självständighetskampen. Att hans arbete alltför ofta omtolkades och misstolkades av medarbetare och andra i sin omgivning, det är en annan historia.
En verkligt intressant bok för den som, liksom jag, följt utvecklingen från ett delvis annat perspektiv, och vill påminna sig om händelserna, men också för dem som, för första gången, vill få inblickar i ett stycke utvecklingshistoria.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se