Djup kris i Etiopien – konflikterna breder ut sig

När Abiy Ahmed i april 2018 utsågs till Etiopiens premiärminister var det resultatet av ett flera år långt uppror där särskilt ungdomar ur landets största etniska grupp, oromos, hade spelat en ledande roll. Tiotusentals hade fängslats och torterats, tusentals hade dödats.

Men med Abiy Ahmed skulle det bli ändring. Han var själv från oromofolket och talade flera av landets språk. Abiy verkade ha goda förutsättningar för att ena landet och för att leda den övergångsregering som nu fick till uppgift att inom två år organisera Etiopiens första fria val.

Idag, tre år senare, är optimismen borta och läget i landet är kritiskt. Till kriget och den humanitära katastrofen i Tigray kommer våldsamma etniska konflikter på flera håll i landet, som bara i år har orsakat hundratals döda och hundratusentals internflyktingar. Splittringen i landet ökar och i veckan genomfördes för första gången stora demonstrationer mot premiärministern. De allmänna valen i början av juni har små förutsättningar att bli trovärdiga och kan komma att öka spänningarna ytterligare.

Inget slut i sikte för kriget i Tigray

Kriget i regionen Tigray i norra Etiopien fortsätter och något slut verkar inte finnas i sikte. Intensiva strider har rapporterats i stort sett varje vecka under mars och april, och berör stora områden i regionen. Även premiärminister Abiy Ahmed har tvingats erkänna att ”operationen” är långt i från över. På centralregeringens sida deltar landets federala trupper, ENDF, milisstyrkor från regionen Amhara (som gränsar till Tigray) och soldater ur Eritreas armé EDF. På den andra sidan står vad som idag kallas Tigrays väpnade styrkor, TDF. Efter stora inledande förluster och reträtt över hela linjen har TDF-styrkorna under senare tid fått förstärkning av tusentals frivilliga och börjat gå till motangrepp.

Att stridande eritreanska förband finns i Etiopien har nu erkänts officiellt. Men de löften som givits om ett snabbt tillbakadragande verkar inte infrias. Tvärtom – såväl från USA som från EU (och även FN) kommer uppgifter om att eritreanska soldater bara har försetts med etiopisk uniform. Samtidigt rapporteras om fortsatta truppförstärkningar från Eritrea.

De flesta mindre städer och huvuddelen av landsbygden kan fortfarande bara nås undantagsvis eller inte alls med humanitära insatser. Somliga områden har inte nåtts med en enda hjälpsändning sedan kriget startade för snart sex månader sedan. Tillträdet hindras dels av de fortsatta striderna, dels av att ENDF och dess allierade ofta blockerar vägarna. Plundring av livsmedel som anlänt har också rapporterats, liksom att redan utdelade nödransoner har beslagtagits av eritreanska soldater.

I somliga områden förefaller de eritreanska styrkorna vara de verkliga makthavarna. Hjälparbetare som stoppats av eritreanska trupper på vägen mellan Adigrat och Axum i april fick höra:

– Vi bryr oss inte om att ni kanske jobbar för FN eller för USAID. Om ni inte vänder så bränner vi era bilar.

Vid ett annat, mycket omtalat tillfälle, vädjade man till områdets etiopiske general, Yohannes Gebremeskel Tesfamariam, att ingripa och fick då svaret:

– Vi har skickat folk för att prata med de eritreanska befälhavarna och väntar nu på deras svar.

Särskilt eritreanska trupper har rapporterats angripa konvojer och har fortsatt att förstöra sjukhus och vårdcentraler. Läkare utan gränser har rapporterat om om hur vägspärrar bemannade av EDF vid flera tillfällen stoppat transport av viktig medicin och vägrat patienter med livshotande tillstånd från att komma till sjukhus.

Frånvaron av fungerande mobiltelefoni liksom myndigheternas fortsatta blockad av internet gör all behovsinventering, planering och samordning av de humanitära insatserna ytterst svår och ökar dessutom riskerna för hjälparbetarna. Att återigen få tillgång till internet skulle innebära en enorm skillnad, poängterar Alex de Waal, framstående forskare med Afrika och humanitära kriser som specialitet. Enda anledningen till att den etiopiska regeringen inte gjort det, säger han, är att man har mycket att dölja. Bristen på tillgängliga livsmedel i regionen (bland annat till följd av att befintliga lager förstörts av militären) gör vidare att ingenting kan införskaffas lokalt utan måste fraktas utifrån – vilket ytterligare försvårar arbetet.

Svälten närmar sig

Tillgången på livsmedel har blivit allt kärvare och i mitten av april rapporterade FN om de första dödsfallen till följd av ren svält. För närvarande uppskattas åtminstone fyra av regionens sex miljoner invånare vara i akut behov av livsmedelshjälp. Till detta kommer att mer än 1,5 miljoner invånare är på flykt i regionen och därför är extra sårbara. Bland dessa finns något hundratusental som inte bara är på tillfällig flykt utan som har fördrivits av amharamilis från sina hem i västra och södra Tigray. Deras hus, boskap och jordbruksmark har tagits ifrån dem och nu söker de skydd i andra delar av regionen, helt beroende av den knappa och osäkra humanitära hjälpen.

Hunger är idag vardag för en majoritet av Tigrays invånare och på alltfler håll utgör svält ett mycket konkret hot. Marginalerna är försvinnande små och om säkerhetsläget fortsätter som idag är utsikterna för de kommande månaderna dystra. Svälten närmar sig och eftersom många redan har varit undernärda under flera månaders tid kan den lätt bli både storskalig och långvarig.

– Tigray närmar sig brytpunkten där tiotusentals riskerar att svälta ihjäl eftersom humanitär hjälp fortfarande kontrolleras av etiopiska och eritreanska trupper, sammanfattar Kjetil Tronvoll, norsk professor och en av de främsta experterna på Etiopien.

Läget försvåras av att många bönder har hindrats av militären från att förbereda sina åkrar inför den kommande jordbrukssäsongen. Till följd av plundring och förstörelse råder det akut brist på utsäde, gödsel och dragdjur. Den nya lokalregeringens egna jordbruksexperter befarar att de närmaste tre till fem åren kan bli ”katastrofalt svåra” i Tigray om det inte mycket snart blir fred och regeringen snabbt får igång stora investeringsprogram.

Militärens (ENDF och deras allierade) agerande gentemot tigreanerna när det gäller att försvåra matförsörjningen är inte bara ”vanlig” krigsbrutalitet, hävdar idag en rad analytiker. Det är i själva verket en tydlig strategi där hunger och svält används som vapen för att försvaga och underkasta ett helt folk. Detta agerande är därmed ett exempel på ett slags krigsbrott som i enlighet med ett beslut i FN 2017 benämns just ’starvation crime’. Detta hävdas i en omfattande rapport från april i år av World Peace Foundation.

Övergreppen fortsätter

Samstämmiga rapporter talar vidare om fortsatta, mycket grova övergrepp, nästan uteslutande förövade av den etiopiska armén och dess allierade. Stöld, förstörelse och plundring av egendom i stor utsträckning när det gäller det materiella. Misshandel och regelrätta avrättningar förefaller nästan höra till vardagen i de områden som många nu kallar ”ockuperade”. Varje vecka kommer också rapporter om fortsatt sexuellt våld och grova våldtäkter (ofta utförda i gäng och under lång tid, ibland flera dagar) mot flickor och kvinnor – med dödsfall, svåra skador och trauman till följd.

De många och synnerligen råa våldtäkterna förefaller dessutom vara satta i system. I mitten av april, uppgav Mark Lowcock, FN:s samordnare för det humanitära arbetet:

– Det råder ingen tvekan om att sexuellt våld används som ett vapen i denna konflikt, som ett sätt att förödmjuka, terrorisera och traumatisera en hel befolkning idag och intill nästa generation.

En liknande uppfattning har framförts av företrädare för många andra humanitära och MR-organisationer, däribland internationella Röda korset.

Premiärminister Abiy, som själv har tre döttrar och ofta har velat framställa sig som en förkämpe för jämställdhet, har motvilligt tillstått att övergrepp kan ha skett och att förövarna kommer att ställas till svars. Sedan dess har dock ingenting hänt och övergreppen fortsätter.

Våldsamma konflikter över hela landet

Under det halvår som kriget i Tigray har pågått har antalet konflikter ökat också på andra håll i landet. Nästan varje region i Etiopien har i dag sin egen konflikt. Bara sedan mars i år har hundratals människor dödats och hundratusentals har flytt sina hem för att söka skydd undan våldsamheter. Tusentals hus har bränts ned och stora produktiva resurser har förstörts.

I slutet av förra året, innan kriget i Tigray, beräknades antalet internflyktingar i Etiopien uppgå till drygt 1,8 miljoner människor. En del av dessa hade lämnat sina hem på grund av missväxt, men huvuddelen hade flytt undan våldsamma konflikter. Undantagstillstånd råder idag i stora delar av landet och som konsekvens är det lokala styret underställt militära befälhavare.

Bakom våldet ligger inte bara olika upprorsgrupper (ibland oidentifierade), lokala milisstyrkor och den nationella armén utan även beväpnade grupper ur lokalbefolkningen. Varken armé eller lokal polis räcker till för att ge skydd – och är ofta inte heller att lita på. Bristen på säkerhet är idag påtaglig i stora delar av landet.

Våldet drabbar trubbigt, men vanligen inte blint. Det har för det mesta en ganska tydlig etnisk profil. Det är en folkgrupp mot en annan, det är vi mot dom. Men våldet är för den skull inte primärt ideologiskt eller rasistiskt. Det rör i stället sådana fundamentala saker som mark och jordbruksresurser.

Striden om mark

Etiopien är ett av Afrikas mest rurala länder. Åttio procent av landets invånare bor på landsbygden och huvuddelen är småbrukare med brukningsrätt till minimala jordlotter, ofta i områden med liten och osäker nederbörd. Att bruka marken har man gjort sedan urminnes tider, det betraktas fortfarande som en värdig sysselsättning. Att ha mark ger en identitet; det ger tillhörighet och status och i ett land med stor arbetslöshet är jordbruket ofta det enda som kan ge en viss grad av matsäkerhet.

Varje förändring av var gränsen mellan olika regioner ska dras ger därför lätt upphov till konflikter. Konflikter som ytterligare förstärks av det faktum att Etiopiens regionindelning i huvudsak följer språkmässiga och etniska gränser. I nästan varje region finns en klart dominant folkgrupp, med sin egen identitet, sin historia och sitt språk. Varje gränskonflikt rör därför både tillgången till jordbruksmark och maktfördelningen mellan de olika etniska grupperna i området. På grund av den snabba befolkningstillväxten i Etiopien (som uppgår till tre miljoner om året) är det idag dessutom stor brist på mark och alltfler ur den unga generationen på landsbygden blir jordlösa.

Politiken bakom konflikterna

Historiskt sett har konflikter till följd av gränsdragningar kontrollerats genom centralmaktens våld och förtryck. Så har det också varit i modern tid, fram till häromåret. En del av dagens våldsamma konflikter i gränsområdena mellan olika regioner beror troligen på att centralregeringens makt har minskat sedan Abiy Ahmed tillträdde som premiärminister år 2018. Därmed har gamla oförrätter åter kommit upp till ytan – och kunnat exploateras av olika intressen.

Men den främsta förklaringen till den senaste tidens våg av våldsamma konflikter med etnisk prägel är med all sannolikhet det faktum att Abiy själv har använt sig just av detta vapen för att bekämpa inte bara den tidigare ledningen för Tigrays främsta politiska parti (TPLF) utan också för att försöka underkuva invånarna i Tigray, det vill säga det tigreanska folket. Således har man inte bara låtit milis och andra beväpnade grupper från regionen Amhara spela en framträdande roll i kriget, utan även tillåtit dem att plundra, förstöra och begå systematiska grymheter.

Som en slags bisarr belöning har amhariska styrkor därefter givits möjlighet att fördriva invånare och lägga beslag på hela områden i västra och nordvästra Tigray. Områden som sedan 1991 hört till Tigray men som de nationalistiska krafterna i Amhara betraktar som sina egna. Dessa trakter har redan ställts under delstaten Amharas administration, ny personal bemannar lokalkontoren, skyltar på tigreanska har bytts ut mot amhariska och nya ID-kort är på väg att utfärdas för den amhariska befolkningen. Etnisk rensning, har bland annat USAs utrikesminister Anthony Blinken kallat detta.

Förföljelse av tigreaner

Samtidigt pågår sedan november förra året en systematisk utrensning av tigreaner ur den federala förvaltningen, ur krigsmakten (där 17 000 befäl och soldater av tigreanskt ursprung sägs ha blivit avförda, därefter ofta arresterade eller satta i husarrest), ur nationens stolta flygbolag Ethiopian Airlines och många andra arbetsplatser. Ett nyligen uppmärksammat fall rör den etiopiska fredsbevarande (!) styrkan i Darfur, där hundra soldater av tigreanskt ursprung har vägrat resa tillbaks till Etiopien och istället har begärt politisk asyl i Sudan. Tigreaner i Addis Abeba och andra städer vittnar vidare om systematiska trakasserier, om hur de fängslas och misshandlas – och måste betala mutor för att inte hamna i fängelse för uppdiktade brott eller utan någon anklagelse alls.

Alla med tigreansk identitet ges idag skulden för de övergrepp och det förtryck som rådde under den förra regeringen, som alltsedan 1991 (då den tidigare militärregeringen, dergen, hade besegrats) och fram till 2018 dominerades av partiet TPLF från Tigray. På twittersidor som rör Etiopien (också från utlandet) finns föga av medkänsla med folk som lider i krigets Tigray. Däremot finns desto mer av hat och avhumaniserande uttryck när det gäller tigreaner, som kallas odjur, hyenor, termiter och annat. Deras lidande är självförvållat, ett rättmätigt straff, det är undertonen (och sägs ofta rakt ut). Ett ganska typiskt inlägg på Twitter i början av april löd:

– Jag är oerhört glad över vad som hände med förrädarna och deras supporters. TPLF skulle ha begravits för länge sedan. Jag är för evigt  tacksam till styrkorna som utrotade kolonin av TPLF-termiter.

”Vi har förlorat vår förmåga till normal mänsklig empati” löd en lika klarsynt som ovanlig kommentar till detta inlägg, och René Lefort, en fransk Afrikakännare som skrivit om Etiopien i över fyrtio år, tillade:

– Det är bara en mycket liten skillnad: dessa ”termiter” kallades ”kackerlackor” i Rwanda

Etiopisk politik har av historiska skäl nästan alltid varit intimt förknippad med etnisk tillhörighet och identitet. Men det sätt på vilket Abiys regering nu har använt sig av etniska konflikter och motsättningar för att underkuva en hel region har gjort ”etno-politiken” till en toxisk faktor – som snabbt spridit sig.

Löftet om fred och frihet

Den 15 februari 2018 chockades ett helt land när dåvarande premiärministern, Hailemariam Desalegn, utan förvarning lämnade in sin avskedsansökan. Något sådant hade aldrig skett tidigare i Etiopien, där diktatoriska regeringar styrt tills de störtades – eller där man vackert satt kvar till dess att partiet bestämde att man skulle lämna.

Bakgrunden till Hailemariams avgång var drygt två år av massiva protester och oroligheter i landet, till en början begränsade till regionen Oromia men som senare hade spridit sig även till Amhara. Regeringens svar hade som alltid varit våldsamt, men den här gången hade inte ens militärt styre och undantagstillstånd fungerat. Tusentals civila, mest ungdomar, hade mördats och många tiotusentals – kanske så många som 80 000 – hade fängslats, alla hade misshandlats och många torterats. Men protesterna hade fortsatt och även utländska investerare hade börjat dra öronen åt sig. Dessutom hade landets två största folkgrupper, oromo och amhara, som historiskt alltid legat i fejd, börjat visa solidaritet med varandra.

Det var då, inför hotet att annars förlora allt som den styrande regeringskoalitionen, EPRDF, motvilligt bestämde sig för att prova reformer som en utväg. Efter mer än en månad av utdragna möten och förhandlingar (alltid bakom stängda dörrar) utsåg koalitionen, som i 27 års tid hade letts av partiet TPLF från regionen Tigray, till sist en militär från oromofolket, Abiy Ahmed, till landets premiärminister. Plötsligt verkade allt möjligt. Nu skulle det bli försoning, landet skulle enas – och bli fritt. Snart skulle man för första gången någonsin hålla allmänna och fria val. Etiopien skulle förena snabb ekonomisk tillväxt med demokrati och bli ett exempel för hela kontinenten.

Den unge premiärministern Abiy Ahmed besökte i rask takt landets olika regioner, talade om fred, frihet och försoning – och inledde oftast sina tal med några meningar på det lokalt viktigaste språket. Politiska fångar och fängslade journalister släpptes fria, framstående personer i exil inbjöds att återvända och förhandlingar inleddes med de olika väpnade grupper som dittills hade behandlats som terroristorganisationer. ”Lägg ner vapnen, välkommen tillbaka till politiken!” var budskapet. Snart besökte Abiy även ärkefienden Eritrea, och efter tjugo år av kallt krig (med återkommande gränsstrider) slöt man fred och bestämde att diplomatiska förbindelser skulle återupprättas och gränserna öppnas. (Att detta fredsavtal troligen också innebar början till en allians mot TPLF och Tigray var det nog få som då anade.)

Jublet visste inga gränser. Abiys första månader vid makten var ingen vanlig smekmånad utan snarare ett slags kollektiv eufori, av medierna döpt till Abiymania. Att det också fanns ett motstånd mot reformerna anade nog de flesta, men inte ens det misslyckade mordförsöket i juni 2018 (då en handgranat dödade fyra personer vid ett möte där premiärministern talade inför tiotusentals personer i Addis Abeba) kunde rubba optimismen. Ett knappt år senare, på våren 2019 då jag själv åter besökte Etiopien och samtalade med bedömare om läget i landet kunde en del kritiska röster höras men de flesta var fortfarande klart optimistiska. Mot slutet av 2019, när Abiy höll sitt stora tal inför den norska Nobelkommmittén, hade läget i landet allvarligt försämrats och molnen hopade sig.

Kritiken växer

Mycket – eller kanske det mesta – av problemen berodde inte direkt på Abiy Ahmed och hans regering. Men många av svårigheterna förtätades och förvärrades av hans sätt att leda processen. Här fanns föga av genuin dialog, men desto mer av predikan – och ensidiga beslut i många centrala frågor. Uppgiften att förbereda lagstiftning, institutioner och register för landets första allmänna och fria val gavs låg prioritet och datumet för valen kom snart att skjutas upp. Därmed började regeringens legitimitet naggas i kanten. Och värre blev det. Efter en kort period av öppenhet bemöttes kritiker återigen med förtryck. Journalister och politiker sattes i fängelse, och utsattes ofta för misshandel eller värre. När den etiopiske akademiker Awol Allo, som först nominerade Abiy till Nobels fredspris, började kritisera premiärministern blev även han föremål för polisens intresse – och tvingades gå i exil.

I början av juli 2020 mördades den oerhört populäre oromo-sångaren Hachalu Hundessa på en gata i Addis Abeba. Mordet (ännu ouppklarat) utlöste väldiga protester – som regeringen besvarade med en våg av arresteringar. Bland de fängslade fanns framstående politiska ledare ur det största oromopartiet, OFC, samtliga konkurrenter till Abiy. Partiets kontor i mindre städer angreps av polisen, lokala funktionärer arresterades och många kontor stängdes ned. Nästan ett år senare sitter partiets ledare fortfarande i fängelse och rättegången – med osannolika anklagelser om svåra brott mot landets säkerhet – har bara börjat.

I mitten av april hände så något nytt: hundratusentals människor i regionen Amharas städer gick ut på gatorna och protesterade mot Abiy. Affischer med hans bild revs ned och några brändes. Företrädare för det mest etno-nationalistiska partiet i Amhara, NaMA, gick till våldsamt angrepp mot premiärministern och anklagade honom för att inte tillräckligt ha försvarat amharabefolkningen mot övergrepp och mord i gränstrakterna och för att egentligen vara en förrädare och rentav ha uppmuntrat till dessa våldsdåd.

Ett val som bara kan ge problem

Stödet för premiärminister Abiy befinner sig i dag på en kritiskt låg nivå. Hans forna bas i den folkrikaste regionen, Oromia, är borta sedan länge och den amhariska eliten, som stött honom i utbyte mot att få (åter)erövra mark från Tigray, verkar nu vilja gå sin egen väg. Samtidigt har ekonomin gått i stå, utländska investerare avvaktar på grund av det osäkra läget och ett av Abiys främsta projekt, försäljningen av telekomlicenser till privata internationella bolag, har misslyckats. Därtill har inflationen rusat i höjden och missnöjet sprider sig i breda folklager. Någon nationellt enande gestalt eller kraft finns i nuläget inte, samtidigt som det i snart sagt varje region vimlar av etno-fundamentalister som ytterligare spär på konflikterna.

Det är i detta läge som landet nu sägs ska gå till val i början av juni. Trots kriget som pågår i Tigray, trots att undantagstillstånd råder i flera områden, trots att antalet registrerade väljare fortfarande är mindre än hälften av vad det varit tidigare, trots att de viktigaste oppositionspartierna förklarat att man (troligen) inte kommer att delta och trots att det på flera håll redan förekommit anklagelser om fusk med vallängderna.

Det val som vid en annan tidpunkt hade kunnat spela en viktig roll för att ge regeringen stärkt legitimitet och för att bredda basen för reformprocessen saknar idag förutsättningar att bli fria, allmänna och trovärdiga – och riskerar därmed att förvärra konflikterna i landet. Somliga bedömare menar att detta i värsta fall skulle kunna bli den utlösande gnistan till ett inbördeskrig utmed flera fronter, med statens kollaps och Etiopien sönderfall till följd. Något som skulle få dramatiska följder både för det redan instabila Afrikas horn, och indirekt även för Europa.

Att få ett slut på kriget i Tigray är i detta läge av central betydelse, främst av humanitära skäl men också av politiska. Afrikanska unionen har hittills varit lamslaget i frågan, och FN:s säkerhetsråd har först nyligen kunnat enas om ett första uttalande. Desto viktigare då att USA och EU, liksom samarbetsländer som Sverige, sätter mänskliga rättigheter i främsta rummet. Att EU i dagarna har inställt sin medverkan med valobservatörer måste betraktas som ett steg i rätt riktning. Men för att en humanitär katastrof ska kunna förhindras i Tigray krävs mer än så. Hittills har omvärldens påtryckningar i konkret handling varit alltför blygsamma.

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se