De senaste årens bantning av budgetanslagen för svensk forskning om globala hälsofrågor är illavarslande, inte minst mot bakgrund av fattigdomssjukdomar som HIV/Aids och Ebola. Den nya regeringen har nu chansen att göra allvar av det hittills oinfriade riksdagslöftet från 2006 om att bidra till globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar genom att vidareutveckla svensk forskning. Det menar Gunilla Källenius och Olle Stendahl
Sverige har en lång tradition av utvecklingsbistånd, med hälsobistånd som en självklar och prioriterad del. Svenska forskare har framgångsrikt ökat kunskapen om sjukdomar i fattiga länder, och utvecklat redskap för att bekämpa fattigdomens infektionssjukdomar. Under senare år har dock anslagen till hälsoforskning minskat och unga forskare lämnar forskningsområdet. Detta i en tid när smittsamma sjukdomar som HIV/aids och nu senast Ebola drastiskt påverkar sårbara samhällen.
Merparten av stödet till svensk forskning om fattigdomens sjukdomar har administrerats av Sida, och har skett dels genom en allmän årlig utlysning till svenska forskare (Tabell 1), dels genom särskilda satsningar. Den största enskilda satsningen var stödet till forskning om HIV/aids, som initierades på 90-talet och som fick stor betydelse för att göra Sverige till en framstående forskningsnation inom området.
Sida stöder även institutionella forskningssamarbeten med låginkomstländer, i form av bilateralt stöd och individuell etablering av samarbete med nya samarbetsländer, och ger stöd till internationella organisationer i form av multilateralt stöd. Av de medel som Sverige avsätter årligen till forskning av relevans för fattigdomens infektionssjukdomar går merparten till WHO, och i viss mån INDEPTH och EDCTP. Bara en bråkdel av det multi- och bilaterala stödet går till forskare vid svenska universitet, antingen direkt eller via institutionellt samarbete.
Annat stöd
Svenska forskare har under åren också fått stöd för forskning om infektionssjukdomar som drabbar fattiga länder via Vetenskapsrådet (VR) och andra forskningsfonder och stiftelser som till exempel Hjärt-Lungfonden (som stöder tuberkulosforskning) och Stiftelsen för Strategisk Forskning.
Hur mycket pengar rör det sig om?
Sidas allmänna stöd till svenska forskare uppgick mellan 2007 och 2010 till i snitt 30 miljoner per år, och drygt 20 forskare har varje år beviljats fleråriga anslag (Tabell 1). År 2008 minskades stödet kraftigt då man selektivt valde att skära ner forskningsstödet på grund av minskningen av BNP i samband med den ekonomiska krisen.
Vetenskapsrådet beviljade i genomsnitt 30 miljoner per år för forskning om global hälsa under åren 2006-2010 (Tabell 2). Tillsammans med Sidas allmänna stöd resulterade det i ca 40-60 miljoner per år till sådan forskning.
Stiftelsen för strategisk forskning har satsat 261,5 miljoner kronor på projekt inom infektionsbiologi kopplat till global hälsa under perioden 2010-2014 där projekten kommer att pågå fram till 2018-07-31. Detta rör basal forskning som först på längre sikt kan få betydelse i den praktiska verkligheten.
Stödet från Sida överförs till Vetenskapsrådet
År 2011 beslutades att Sidas anslag till svensk utvecklingsforskning, inklusive forskning om global hälsa, skulle administreras av VR. Många ansåg att det var bra och önskvärt. Vetenskapsrådet har god erfarenhet av att värdera och prioritera forskning, och den bästa utvecklingsforskningen ska prioriteras, på samma sätt som all annan hälsoforskning, och med samma strikta kriterier. Sida kunde samtidigt reducera sin egen administration, vilket vid den tidpunkten var viktigt för Sidas egen ekonomi.
Under en övergångsperiod, 2011-2012, administrerade VR anslagen för global hälsa från Sida genom att fördela dem till befintliga beredningsgrupper inom VR (infektion och hälsovetenskap) som i sin tur framför allt ”toppade upp” prioriterade projekt som hade hög relevans för global hälsa med pengar från Sida.
Därefter inrättade VR en särskild utvecklingskommitté som hanterar alla anslag till utvecklingsforskning, det vill säga inte bara forskning om global hälsa. År 2013 uppgick det totala anslaget för utvecklingsforskning till 170 miljoner kronor. Resultatet blev att antalet ansökningar år 2013 blev mycket stort och beviljandegraden för forskning om global hälsa låg under 15 %.
I samband med att det mångåriga särskilda stödet till HIV/aids avslutades i kombination med överföringen av medlen från Sida till VR minskade det totala stödet till forskning om global hälsa. År 2012 låg de sammanlagda statliga anslagen till svensk forskning om fattigdomens sjukdomar på sin lägsta nivå, kring ca 30 miljoner per år (figur 1).
Hur gick det för forskarna?
I och med överföringen av Sida-anslagen blev VR den enda förmedlaren av anslag till svensk forskning om global hälsa. Resultatet år 2011 blev att betydligt färre forskare fick anslag för forskning om global hälsa. Tidigare hade Sida i snitt fördelat forskningsmedel till drygt 20 forskare per år (tabell 1) och VR ca 10 forskare per år (tabell 2), dvs sammanlagt i snitt 30 forskare per år. År 2011 fick enbart 9 forskare sina ansökningar beviljade. Samtidigt ökade de beviljade summorna, särskilt för forskare som tidigare haft anslag från VR.
Totalt fick de nio forskarna år 2011 ca 49 miljoner kronor, dvs i snitt 5.5 miljoner per person. En forskare fick nära 11 (10.8) miljoner kronor fördelat på 5 år. Detta ska jämföras med perioden 2006 fram till och med 2010 då ett genomsnittligt anslag för enskilda forskare uppgick till ca 1.7 miljoner per forskare från Sida och ca 2.5 miljoner per forskare från VR, i båda fallen oftast fördelade över en period om tre år.
Även om anslagen till de enskilda forskarna ökade i storlek, rör det sig fortfarande om relativt små summor. År 2013 beviljades forskarna i snitt ca 2.8 miljoner, fördelade på tre år, dvs ca 900 000 kr per år och projekt. Om man då tar i beaktande att många forskare inom området måste dra in sin egen lön genom egna anslag så inser man snart skälet till att yngre forskare som ännu inte har mycket stora anslag från andra källor har svårt att på sikt hålla ut.
Beviljandegrad
Beviljandegraden för ansökningarna till VRs utlysning om global hälsa är klart lägre än vad som var fallet tidigare när ansökningarna administrerades av Sida. År 2013 var beviljandegraden oacceptabelt låg, ca 13 % (Tabell 3), att jämföra med drygt 20 % för perioden 2006-2010. Alla med betyg 6 (”excellent”) och 18 av de med betyg 5 (”very good to excellent”) bedömdes ha hög relevans för ämnesområdet global hälsa. Sexton av dessa 24 ansökningar (57%) fick anslag (Tabell 3). Det betyder att drygt 40% av ansökningarna med både hög kvalitet och relevans inte beviljades.
Ett skäl till den minskande beviljandegraden är säkert som visats att den givna potten har fördelats på färre forskare, som en effekt av högre vetenskapliga krav i kombination med högre anslag för forskare som beviljats anslag.
Ett annat skäl kan vara ett ökat intresse att söka medel för utvecklingsforskning (se ovan). En ytterligare förklaring skulle kunna vara att anslag för basal forskning som tidigare sökts från VR nu av forskarna får epitetet ”global hälsa”. Mer än hälften av forskarna som fått sina ansökningar beviljade har tidigare haft anslag från VR, flera utan specifik inriktning på sjukdomar i fattiga länder. Om det betyder ett nytt intresse hos dessa forskare för frågeställningar som rör fattiga länder så är det glädjande och borde tas tillvara.
Vänd på utvecklingen!
Sammanfattningsvis kan sägas att utvecklingen för den svenska forskningen om globala hälsofrågor är illavarslande. Anslagen från Sida har minskat över tid. I samband med överföringen av förvaltningen av forskningsanslagen till Vetenskapsrådet mer än halverades antalet forskare som fick stöd.
Detta är särskilt allvarligt om vi vill ha en tillväxt inom forskningsområdet. Det har redan tidigare varit svårt för yngre forskare att få stöd, trots ett brinnande intresse, samtidigt som intresset för global hälsa ökar. Det är bra att filantroper som Bill och Melinda Gates och andra stöder forskningen. Men om inte Sverige också gör det så kommer det att finnas alltför få svenska forskare som på sikt kan konkurrera om de stora internationella anslagen. Att de lönar sig visar den framgångsrika satsningen på HIV/aids.
År 2006 fattades på Göran Persons initiativ ett enhälligt riksdagsbeslut att varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det betonades särskilt att ”stödet till forskning i Sverige med stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare”, och att det var ”viktigt att behålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området”. Detta blev aldrig av, trots flera års påstötningar från svenska forskare och biståndsarbetare.
Det var ett mycket framsynt initiativ. Vi behöver svensk kompetens för forskning och utveckling inom global hälsa och inte minst inom infektionsprevention och behandling. Vi behöver vara beredda med egen erfarenhet när nya epidemier bryter ut. Nu har den nya regeringen chansen att göra allvar av den satsningen.