Foto: Poltikerveckan Almedalen, flickr

Krönika

Min värld börjar i Sverige – men den slutar inte här

Jan Björklunds partiledartal var både en nostalgitripp och en historielektion, ämnad att påminna väljarna om liberalismens goda gärningar i världen och få dem som överväger att rösta på icke-liberala krafter i höstens val att tänka om.

Jan Björklund kunde såklart inte låta bli att nämna Sveriges framgångar i fotbolls-VM. Den uppslupna glädjen efter vinsten mot Schweiz spelade partiledaren i händerna, och tillät en humoristisk inledning med referenser till såväl ”Jannes gäng” och en efterlängtad vinst mot motståndare i röda och gröna tröjor. Mot en bakgrund av glada Sverigefans passade Liberalernas partiledare också på att poängtera skillnaden mellan att älska sitt land och att tillämpa nationalism som politisk ideologi. Att istället värna demokratiska krafter med liberala värderingar, kom att bli Björklunds huvudbudskap.

Fonden med den för partiet karaktäristiska blåklinten överskuggades tidigt i talet av en vajande EU-flagga. Björklund mindes tillbaka till sin ungdoms smekmånad, i ett annat Europa och ett annat Sverige. Han beskrev ett Östeuropa som bakom järnridån längtade efter det liberala väst, och hur demokratisering och globalisering efter murens fall tog fart och ledde oss till den värld vi har idag. En värld som enligt Björklund aldrig varit bättre. Han lyfte fram glädjande statistik om allt från minskad barnadödlighet och att färre människor lever i extrem fattigdom, samt ökad tillgång till vaccin, rent vatten och skolgång.

Även om vi välkomnar att Jan Björklund påminner oss om de positiva framsteg som sker i världen, förblir hans bild av historien både förenklad och oproblematiserad. Vidare snuddar han endast vid de globala utmaningar vi står inför idag, annat än i termer av ideologi. Trots att liberalernas miljöpolitik rankades högst av allianspartierna i en rapport från Naturskyddsföreningen, nämndes exempelvis klimatfrågan närmast i bisatser kopplade till vikten av EU-samarbetet och i en känga till den nuvarande regeringens politik. Även flyktingfrågan och finanskrisen blev till retoriska poänger i ett resonemang om vikten av ett fortsatt och fördjupat EU-samarbete.

Just EU-samarbetet ägnades stor plats. ”EU skall utvecklas inte avvecklas”, sa han till stora applåder och lanserade EU som den tredje pelaren i Liberalernas valstrategi vid sidan av skolan och integrationen. Björklund betonade att i en värld där populism och protektionism växer sig stark kan EU agera som en liberal motkraft för fred och frihet genom politiskt och ekonomiskt samarbete. Dock beskrev han inte närmre hur de populistiska och protektionistiska rörelser som är på frammarsch inom Europa konkret ska bemötas, annat än att blåsas bort av liberala vindar.

Att vare sig Politik för global utveckling eller de Globala målen (Agenda 2030) nämndes förvånar föga, då vi kan anta att endast en relativt liten skara av väljarbasen är tillräckligt bekanta med dessa begrepp för att de skall vara relevanta att nämna. Även de holistiska principerna bakom dessa verktyg lyste dock med sin frånvaro. I talet kunde vi inte utröna något slags systemtänk kring hur politiska handlingar kan skapa ringar på vattnet i fler sektorer än den som avses i besluten, bortsett från övertygelsen att liberala ideal kan lösa de flesta problem.

I sin helhet svepte Jan Björklund med den stora, ideologiska penseln, men missade målet när det kom till konkreta förslag. Han levererade dock ett passionerat, offensivt och innerligt tal, som förmedlade en genuin tro på liberalismen och dess förmåga till positiv förändring, i en värld där det demokratiska utrymmet krymper.

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt