I årets utrikesdeklaration prioriteras säkerhet framför hållbar utveckling. Samarbetet inom EU, Norden och Baltikum lyfts fram, samtidigt som beroendet av USA ska minska. Internationella partnerskap prioriteras utifrån handels- och säkerhetsintressen, och humanitärt bistånd ges större utrymme än långsiktigt utvecklingssamarbete.
När utrikesminister Maria Malmer Stenergard läste upp regeringens utrikesdeklaration den 18 februari gjorde hon det i ett säkerhetspolitiskt läge präglat av krig i Europa och ett försvagat transatlantiskt samarbete. USA har under Donald Trumps andra mandatperiod visat ett minskat engagemang i europeisk säkerhet och i flera fall ifrågasatt internationellt samarbete. Under hans första år tillbaka vid makten har den amerikanska administrationen bland annat hotat med att ta över Grönland, kallat Kanada för USA:s “51:a delstat” och presenterat en ny säkerhetsstrategi där Europa beskrivs som en försvagad kontinent.
I utrikesdeklarationen konstaterar regeringen att den transatlantiska relationen därmed går in i en “ny era”, präglad av handlingar som uppfattas strida mot europeiska värderingar om globalt samarbete och internationell rätt. Mot denna bakgrund betonas behovet av att stärka Europas förmåga att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Årets utrikesdeklaration signalerar därmed en utrikespolitisk inriktning där EU ges en framträdande roll som plattform för Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska samarbete, parallellt med det transatlantiska partnerskapet. Det innebär en roll som är mindre beroende av USA:s säkerhetsgarantier och där ett fortsatt stöd till Ukraina framställs som en förutsättning för Europas säkerhet.
För första gången under denna mandatperiod saknas dessutom skrivningar om Sveriges engagemang för nedrustning och ickespridning i deklarationen. Något som Svenska Freds- och skiljedomsföreningen varnar tyder på att diplomati och förebyggande arbete bortprioriteras till förmån för försvarssamarbete och export av försvarsmaterial.
Ett bredare globalt samarbete bortom traditionella allianser
Utöver traditionella samarbeten inom EU, Norden och Baltikum lyfts även partnerskap med länder i andra delar av världen fram. Samarbeten med länder i Asien och Oceanien motiveras främst utifrån handel och global säkerhet, medan Afrika och Latinamerika endast nämns kortfattat i samband med bredare partnerskap med ”likasinnade länder som bryr sig om och upprätthåller gemensamma institutioner och spelregler”. Detta kan förstås mot bakgrund av att ministern framhåller att globala utmaningar inte kan hanteras enbart tillsammans med våra närmaste allierade, utan kräver samarbete även med aktörer utanför den egna kretsen.
Detta tyder på en utrikespolitisk inriktning där Sverige i högre grad försöker bredda sina internationella samarbeten, minska ensidiga beroenden och stärka relationer även utanför den traditionella transatlantiska sfären och Europa. I linje med en bredare internationell trend, där exempelvis Kanada och Storbritannien på senare tid har fördjupat samarbetet med Kina inom områden som klimat och handel.
Sverige fokuserar på det kortsiktiga humanitära biståndet
I tidigare utrikesdeklarationer har det långsiktiga utvecklingssamarbetet haft en mer framträdande roll och motiverats med hänvisning till fattigdomsbekämpning och dess betydelse för att främja fria och välfungerande demokratiska samhällen. I årets deklaration saknas uttryckliga hänvisningar till utvecklingssamarbetet, istället ligger fokus på humanitärt bistånd. Bland mottagarländerna nämns endast Ukraina, Sudan och Gaza, att jämföra med föregående år då även Demokratiska republiken Kongo, Syrien, Libanon och Jemen lyftes fram.
Detta sker parallellt med att det långsiktiga stödet till flera låginkomstländer och konfliktdrabbade stater har minskat. Att långsiktigt utvecklingsbistånd inte lyfts fram i deklarationen är i linje med bistånds- och handelsminister Dousas och andra regeringsförträdares uttalanden som tenderar att fokusera på det humanitära biståndet snarare än långsiktiga investeringar i demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
En hållbar utveckling – inte en uppgift för utrikespolitiken?
Malmer Stenergard lyfter även att Sverige har ett av världens mest generösa klimatbistånd. Samtidigt minskar stödet till Anpassningsfonden och Fonden för de minst utvecklade länderna från 130 miljoner kronor vardera från 2025 till noll kronor 2026. Detta sker trots att en ny rapport från FN:s miljöprogram (UNEP) visar att världen fortfarande är långt ifrån att nå målen i Parisavtalet. Vidare beskrivs klimatförändringar främst som en samarbetsfråga, snarare än som en kris eller säkerhetspolitisk risk kopplad till exempelvis konflikt eller migration.
Som Civilsamhällesplattformen CONCORD påpekar i sin analys, saknas, likt tidigare år, hänvisningar till Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. De skriver att regeringen på så vis undviker “åtagandet och vikten av internationell samverkan kring hållbar utveckling helt”. CONCORD noterar även att det saknas direkt hänvisning till civilsamhället som partner i genomförandet av biståndspolitiken. En aktör som i tidigare utrikesdeklarationer lyfts fram som central i rollen för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och lokal förankring i utvecklingssamarbetet.
Ambitioner om rättigheter – men minskat stöd till SRHR
Liksom föregående år slår utrikesdeklarationen fast att “folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik” och markerar att en världsordning där den starkes rätt går före folkrätten inte är acceptabel. De amerikanska och israeliska attackerna mot Iran sätter återigen dessa ställningstaganden på prov. Regeringen betonar också försvaret av de mänskliga fri- och rättigheterna och alla människors lika värde, oavsett kön, ålder, sexuell läggning eller religion.
Vidare fortsätter regeringen att lyfta vikten av att stärka kvinnors och flickors rättigheter och egenmakt. Samtidigt visar siffror från RFSU att biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) samt global hälsa minskat med omkring 900 miljoner kronor mellan 2021 och 2024, motsvarande en nedgång på 25 procent. Minskningen inleddes 2022, då andelen bistånd till SRHR sänktes i samband med omprioriteringar till följd av Rysslands invasion av Ukraina. Under perioden 2023–2024 har andelen svenskt bistånd till SRHR fortsatt nedåt och landat på strax under fem procent av den totala biståndsbudgeten.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se