Medborgarlön (även kallat basinkomst) spås kunna lindra ekonomisk nedgång och leda till gynsamma utfall. I grunden handlar det om att samhället erbjuder invånarna en ovillkorlig ekonomisk trygghet, tillräckligt för att täcka för basala behov. Men kommer basinkomsten uppnå liknande effekter i låg- som i höginkomstländer? Och om inte, vilka olikheter finns det att begrunda? Mycket tyder på att låginkomstländer kan ha svårt att reformera fattigdomsbekämpning, från bistånd till ett pålitligt välfärdssystem, medan höginkomstländer har ett betydligt bättre utgångsläge att utnyttja basinkomsten för sina sina egna mål.
Under 2020 fick idéen om basinkomst uppmärksamhet till följd av Spaniens och Sydkoreas experiment. Experimenten, som varierade i förutsättningar, baserades på grundidén att varje person har rätt till ett givet belopp på månads- eller årsbasis. Återkommande betalningar utan villkor kan verka kontroversiellt – men efter covid-19s framfart och en global ökning av arbetslöshet samt fattigdom, har diskussionen kring den universella basinkomsten blivit mer aktuell än någonsin. Förespråkare framhäver främst fördelarna för höginkomstländer, då kostnaderna anses för stora och administrativt invecklade för att kunna fungera på andra håll. Trots detta finns det ett intresse för att utveckla en basinkomst inom låginkomstländer då idén är grundad med moraliska skyldigheter som att eliminera fattigdom och social misär.
Dauphin och Winnipeg – Kanada 1974
Ett experiment för vad som kan ske i länder med olika ekonomiska och sociala förutsättninger finner vi i Kanada. Med 2128 deltagare var mincome-experimentet bland det första av sitt slag i den skalan. Familjer från Dauphin/Winnipeg valdes ut på en slumpmässig basis och matchades mot kontrollgrupper. I experimentets senare skede riktade man utbetalningarna till de mest ekonomiskt utsatta i Dauphin. Invånarna fick motta årliga utbetalningar under en 5-års period som i snitt uppgick till till 16 000 kanadensiska dollar (110 000 svenska kronor eller 27 500kr/person) för en familj bestående av fyra personer.
Sjukhusvistelser minskade, utbildningen påverkades
Resultaten visade två signifikanta effekter, utöver den positiva effekten på invånarnas inkomstsäkerhet. Sjukhusvistelser hade minskat (med 19 procent per 1000 invånare jämfört med kontrollgruppen) och skolnärvaron i jordbruksbaserade Dauphin hade fått ett uppsving. Eleverna var också mer villiga att slutföra sina studier. Relationen mellan inkomst och utbildning i en jordbruksbaserad ekonomi återspeglas i verkligheten där barn, framförallt från låginkomstländer, tenderar att uppvisa högre skolfrånvaro till förmån för familjens inkomst. Regelbundna utbetalningar leder därför till att barn som annars hade behövt arbeta nu kan gå i skolan. En liknande effekt, om än mindre, kommer ske i höginkomstländer vars medborgare upplever relativ fattigdom, det vill säga bristen på inkomst för att kunna tillgodogöra sig den genomsnittliga livsstandarden i samhället.
Basinkomsten cirkulerar i samhället
Mest anmärkningsvärt var att även de elever som inte tilldelades basinkomsten såg liknande effekter som de som mottog betalningen. Mycket talar för en så kallad social multiplikatoreffekt, vilket förväntas ske när individers köpkraft ökar och cirkulerar i den lokala ekonomin genom konsumtion. Storleken på effekten kan däremot variera mellan låg- och höginkomstländer. Dauphin, som var ett traditionellt jordbrukarsamhälle, var relativt isolerat från andra lokalsamhällen och hade låg invånarrörlighet. Detta påminner om den generellt låga rörlighet vi idag ser i låginkomstländer, där många bor på landsbygden. I kontrast uppvisar höginkomstländer hög rörlighet på grund av en större grad av urbanisering. Multiplikatoreffekten väntas därför ha störst påverkan där incitament och möjligheten till att migrera eller pendla mellan orter saknas. Ett undantag till detta är när incitament finns, men aktivt kontrolleras – vilket skedde i Sydkorea när kommunen skapade en basinkomstbaserad valuta vilket man endast kunde spendera lokalt.
Låginkomstländer finner störst utmaningar
Basinkomstens potential i låginkomstländer har demonstrerats i länder som Kenya, Namibia och Indien, men steget från småskaliga experiment till nationella projekt är stort. Korruption och maktmissbruk är det första frågetecknet för låginkomstländer. Hur kan basinkomsten anpassas till länder som, jämfört med höginkomstländer, är betydligt mer benägna att falla offer för korrumperade makthavare?. Maktmissbruk kan visserligen minskas genom en decentralisering av makt, där verkställande funktioner sprids ut mellan myndigheter, likt i en traditionell välfärdsstat. Men, problematiskt nog, kräver idén om en universell basinkomst att makt centraliseras under en myndighet för att fungera – vilket kan öka risken för felanvändning av resurser.
Ponera nu istället att korruption och maktmissbruk sällan förekommer och att resurser förvaltas optimalt – hur kommer detta att finansieras? I höginkomstländer är svaret självklart: skatter, skatter, och mer skatter – speciellt via medborgarnas inkomst. Den formella sektorn ger upphov till progressiv skatt, negativ inkomstskatt, fastighetskatt och mervärdesskatter, listan kan göras lång – men är knappast svaret för låginkomstländer som dras med stora informella sektorer. I en informell sektor är det svårt att veta vad människor gör och tjänar. Deras ekonomiska aktivitet kan därför inte beskattas och bidra till välfärd i samma grad. I ett samhälle där ett nyanserat beskattningssystem inte finns tillgängligt, kommer även de mest altruistiska makthavare finna det utmanande att betala för progressiva ideér som en basinkomst.
Vissa kritiker påstår också att basinkomstens universella funktion inte kommer åt absoluta inkomstskillnader i vare sig låg- eller höginkomstländer, och menar att människor upplever absoluta inkomstskillnader som viktiga för samhällelig sammanhållning. Alternativet är då en riktad basinkomst mot de allra fattigaste i samhället som vi såg i Kanada. Detta är svårt nog i låginkomstländer med stora informella sektorer, då den riktade basinkomsten kräver att staten kan mäta ekonomisk aktivitet för att avgöra rätten till utbetalningar. Ett kanske större problem, gemensamt för låg- som höginkomstländer, är att en riktad basinkomst lämnar grundidén om universell utbetalning. I praktiken betyder det att individen fråntas rätten till utbetalningar efter att ha passerat ett visst inkomsttak. På så sätt riskerar individerna som befinner sig i övergången att inledningsvis få en lägre inkomst och hamna i en välfärdsfälla.
Det återstår att se hur basinkomsten kommer att anpassas till låg- och höginkomstländer olika förutsättningar, och om idén kommer att kunna förverkligas på en nationell skala och under en längre tid. Mycket tyder på att förutsättningarna är som bäst i höginkomstländer. En sak är däremot säker. Basinkomsten som en återkommande, tillförlitlig utbetalning, skapar en buffert och ger människor möjlighet att ta sig ur fattigdomscirkeln – oavsett vilka ekonomiska förutsättningar landet man befinner sig i har.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se