Foto: Johanna Lagerlöf.

Krönika

Lockdown, rasism & privilegier i Paris

Under pågående pandemi och förestående lockdown lämnade jag i våras det Paris som varit mitt hem de senaste åren. Att vara i lockdown eller inte var frågan, där jag tänkte “inte” och enkelt kunde ta mig till Sverige och familj. Under tiden jag bodde i Paris mötte jag heller aldrig några hinder eller begränsningar när det kom till att leva, bo och röra mig varhelst jag önskade!

Det bor många svenskar i Paris, runt trettiotusen, och vi kan uppehålla oss och arbeta där så länge som vi önskar, utan krav om språkkunskaper eller särskilda tillstånd för att få befinna oss i landet. Det slog mig att svenskar i Paris kan ses som en priviligierad grupp, vilken har både frihet till rörelse och kapital, såväl kulturellt som ekonomiskt, och därför är förhållandevis osynlig. Min masteruppsats jag skrivit målade upp bilden ännu tydligare: hur svenskens väg i stort är kantad av öppna dörrar, status och rörlighet – att kunna resa till olika länder men också att kunna lämna snabbt, vilket jag är ett levande exempel på.

Det ser däremot inte ut så för alla grupper med skilda ursprung eller etniciteter i Paris. Stadens svarta grupper återfinns främst i utkanterna medan svenska institutioner ligger på de finaste centrala adresserna. Den lockdown som pågick i våras omfattade alla dessa adresser och områden, dock med vissa olikheter.

Amnesty International lyfter att polisupprätthållanden av lockdowns i mycket högre grad fokuserade på utsatta områden i Paris bland annat Seine-Saint-Denis där majoriteten av invånarna är svarta eller av Nordafrikanskt ursprung. Konflikt med polis, och rasism, är inget nytt i förorten. Upproret år 2005, som följde på att ett par barn dog när de gömde sig för polisen, ekar fortfarande. Idag, år 2020, delades det i dessa områden under vårens lockdown ut böter tre gånger så ofta som i resten av landet och flera hundra anmälningar om problematisk hantering av polis har gjorts.

Jag som svensk kan komma och gå, passera obemärkt, men det privilegiet är smärtsamt uppenbart långt ifrån allas i denna europeiska metropol. Innan pandemi, och under rådande pandemi.

Dela det här: