Världens matkonsumtion står idag för en fjärdedel av växthusgasutsläppen och Sverige måste ställa om jordbruket, men motsatsen sker på EU-nivå. Vi behöver en politik som stödjer en hållbar och rättvis omställning av jordbrukssystemet för matsuveränitet, det skriver Fanny Skarborg Butler och Linn Rabe från Framtidsjorden.
Den 19/3 kallade Fridays for future till global strejk för klimatet under parollen #nomoreemptypromises. Samma vecka startade med internationella konsumentdagen och för Framtidsjorden är det uppenbart att vi behöver prata om matkonsumtionens effekt på miljön och politikernas tomma löften kring matsystemet.
När EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP röstades igenom i oktober 2020 blev det snabbt tydligt att effekten av budgetförhandlingarna skulle omöjliggöra klimatmålen som deklarerats av FN i Agenda 2030. Med uteblivna subventioner till ekologisk matproduktion och fortsatt stöd till monokultur och kemiska bekämpningsmedel investerar EU i en påskyndad klimatkollaps.
Längs hela livsmedelskedjan påverkar maten miljön. Ungefär en tredjedel av hushållens konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser kommer från livsmedel. Den svenska livsmedelshanteringen står till exempel även för hälften av vår totala övergödning. Utan krav på hållbar matproduktion minskar den biologiska mångfalden och därmed även exponentiellt naturens kapacitet att klara av klimatförändringarna. Men när miljörättsorganisationer larmar om systemkollaps (t.ex. #votethisCAPdown) till följd av industriellt jordbruk rycker europaparlamentariker mest på axlarna och konstaterar bättre vinstmöjligheter eller debatterar namn på växtbaserade produkter. Detta håller inte måttet för att säkra matsuveränitet, varken i Sverige, EU eller globala Syd.
Sverige handlar mest med andra EU-länder, främst Danmark, Tyskland and Nederländerna. Men i den importen gömmer sig ofta den ursprungliga källan från tredjepartsländer med än lägre krav på miljö och social rättvisa. Det betyder att om en bananbåt från Colombia seglar över Atlanten till Rotterdam och att lasten sedan tas vidare till Helsingborg så handlar Sverige på pappret frukt från Nederländerna. Vi gör detta för att det ger billigare livsmedelsförsörjning, inte för att det är en ekologiskt hållbar livsmedelsstrategi.
Nu stödjer Sverige ett nytt frihandelsavtal mellan EU och Mercosur-länderna; Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay, som skulle öka exploateringen av Amazonas och ytterligare försämra matsuveräniteten i båda regionerna. Om bara ett land lägger in sitt veto mot EU:s ministerråd kan avtalet normalt inte godkännas. Det är alltså upp till EU-ländernas handels- och utrikesministrar, inklusive Sveriges utrikesminister Ann Linde, att avgöra avtalets öde.
Frihandelsavtalet är ett direkt hot mot miljön genom att öka handeln av några av de mest klimatskadliga varorna som kött, soja, bioetanol, bekämpningsmedel och fossilbilar. Effektiv och storskalig matproduktion säkerställer visserligen matsäkerhet på kort sikt, men det går inte att odla på död jord. När vi utarmar jorden på näring hotar vi också världens livsmedelsförsörjning.
Genom att trycka ner produktionspriser enligt principerna och marknadskrafterna om effektivitet och konkurrens så pressas bönder allt hårdare inom det globala matsystemet. När vi alltmer separerar produktion och konsumtion har det som ekologiska konsekvenser: fossilbränsleberoende, förlust av biologisk mångfald och utplåning av småbrukardiversifierat jordbruk över specialiserat industriellt jordbruk. Denna vinstdrivande dynamik fördjupar långvariga processer som marginaliserar bönder och skapar fattigare konsumenter utan stabila inkomster. Att ställa om jordbruket är alltså viktigt för att motverka och anpassa oss till klimatförändringar, värna om den biologiska mångfalden och för att bekämpa fattigdom.
Klimatkrisen kräver en systemförändring genom ny jordbrukspolitik som stöttar matsuveränitet. Det vill säga som möjliggör lokala lösningar för småskaligt jordbruk enligt agroekologiska principer. Vi behöver sätta producenter och konsumenter i fokus, snarare än mellanhänder, för att klara av en socialt rättvis klimatanpassning.
Det finns goda förutsättningar i Sverige för ökad självförsörjning och krisberedskap. En ökad produktion av svensk mat är ett behov som blivit än tydligare under coronapandemin. Att Sveriges självförsörjningsgrad sjunker är mycket oroande. I början på 1990-talet låg siffran på 75% och idag är den under 50%. En långvarig politik som driver på för ett export-import system och med en tydlig urban norm för det svenska samhället är orsaken till denna utveckling. Sverige behöver tänka om.
Vi behöver en politik som kan:
- Stödja en hållbar och rättvis omställning av jordbrukssystemet för matsuveränitet. Det är särskilt viktigt att säkra producenternas tillgång till och deltagande i beslutsfattande organ som rör jordbruk och livsmedelsproduktion.
- Berika skog och mark, i butikshyllor, på tallriken och i beslutsrum med mångfald.
- Agera för att omvandla konventionellt jordbruk från ett fossilbaserat produktionssystem till ett cirkulärt och förnybart livsmedelssystem.
- Agera för en förändring av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den måste ha fokus på naturens, människornas och djurens välbefinnande, i stället för kapital och multinationella företagsvinster. Den gemensamma jordbrukspolitiken är potentiellt ett kraftfullt politiskt instrument för miljöskydd och bör användas som sådant.
- Ompröva Sveriges röst emot FN:s deklaration om bönders och andra lantarbetares rättigheter, ratificera ILO:s konvention 169 och aktivt tar ställning mot det bindande fördraget EU-Mercosur.
Det är en utmaning för den samtida livsmedelsindustrin att kunna generera hållbar utveckling eftersom en omställning utmanar maktförhållandena som står till fördel för de stora jordbruksföretagens intressen. Det finns därför ett behov av att sprida makten inom jordbruket längs demokratiska ideal för att skapa hållbar utveckling. För att sprida makten och uppnå detta spelar det offentliga stödet en stor roll.
Framtidsjorden har precis lanserat en ny konsumentguide för att stärka individens handlande för matsuveränitet. Den listar några steg mot beteendeförändring som krävs i en större systemförändring. Vi som konsumenter, och allra mest medborgare, måste sätta press på våra politiker att visa nya beteenden och sluta ge tomma löften. Konsumtion driver klimatförändringarna och vi har en ohållbar jordbrukspolitik inom EU som påverkar hela världen. Det är dags att våga prata om vårt matsystem. En rättvis klimatomställning kräver matsuveränitet.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
