Hur länge bör man hålla fast vid en strategi som stjälper snarare än hjälper? Bland palestinier på Västbanken är det få som tror på en tvåstatslösning, och Osloavtalet ses som ett verktyg för israelisk annektering snarare än fred.
– Tvåstatslösning?
Abu Irfan, i vars taxi jag tillbringar tre timmar mellan städerna Ramallah och Hebron, skrattar hest samtidigt som han viftar med ena handen bakom örat. Det ser ut som om han försöker slå bort en fluga.
– Osloavtalet var det värsta som skulle kunna drabbat oss. Innan reste vi fritt mellan Jerusalem, Gaza, Haifa och Eilat. Nu åker vi igenom vägspärrar varje dag samtidigt som fler och fler bosättare tar över våra hem.
I oktober blev Ann Linde den första svenska utrikesminister att besöka Israel på tio år. Hon kallade resan för ”ett politiskt genombrott” och underströk vikten av en tvåstatslösning.
Men vad hände med Osloavtalet, där det huvudsakliga palestinska målet var att ockupationen skulle upphöra och att en palestinsk stat skulle bildas? Nästan 30 år senare anser de flesta palestinier att situationen enbart har blivit värre.
Att prata om en palestinsk stat är som att prata om manikyr på Maslovs behovstrappa
Under 2019 befann jag mig som observatör på Västbanken med Ekumeniska följeslagarprogrammet för att dokumentera brott mot folkrätten. En av de viktigaste lärdomarna jag tar med mig är hur liten betydelse en egen stat har för många palestinier. Många skulle omfamna möjligheten, men målet förblir sekundärt.
Under min tid på Västbanken har jag bevittnat hur militär griper skolbarn på måfå. Jag har bevittnat hur beväpnade bosättare bränner olivträd samtidigt som israeliska soldater tittar på. Jag har bevittnat hur bönder blivit bortförda från sina marker, hur herdar har fått sina får och getter beslagtagna och hur palestinska familjer tvingas riva sina egna hus, ibland för tredje eller fjärde gången. De palestinier jag levt bland kämpar först och främst för att få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i vardagen. Att prata om en palestinsk stat utan att adressera grundproblemen är som att prata om manikyr på Maslovs behovstrappa.
Jag ringer Khaled på WhatsApp. Han bor i Silwan östra Jerusalem. När jag nämner Ann Lindes besök och hennes tro på en tvåstatslösning skakar han bara på huvudet. Han pekar ut genom fönstret, bakom honom där en israelisk flagga vajar i vinden.
– Det var en palestinsk familj som bodde där för tre år sedan. Sedan kom en bosättarfamilj och bara flyttade in. Hur är det förenligt med en palestinsk stat? Israel säger en sak och gör sedan en annan. De tar allt ifrån oss, steg för steg. De har redan vunnit.
Under sitt besök pratade Ann Linde även med president Mahmoud Abbas och andra högt uppsatta representanter från det ledande palestinska partiet Fatah.
– Abu Masen (Mahmoud Abbas, reds. anm) är inte en representant för det palestinska folket. Hans parti är vår andra ockupation. De vägrar att släppa makten och låter Israel göra vad som helst så länge de kan leva i lyx, säger Khaled.
Uttalandena från Abu Irfan och Khaled är inte resultatet av svallande känslor. De är slutsatser baserade på nykter logik. Och de är inte ensamma. I stort sett varje palestinier jag pratar med på Västbanken och i östra Jerusalem säger samma sak. Sedan Osloavtalet har allt bara blivit värre. Två stater är lösningen som diskuteras vid stora bord i konferensrum – det är inte en lösning som är förankrad bland vanliga palestinier.
I praktiken annekterades Palestina för länge sedan
Israel måste visa att de tar konkreta steg mot en tvåstatslösning om alternativet ska ses som trovärdigt, men så är inte fallet. Osloprocessen har använts som ett verktyg för annektering snarare än fred. I praktiken är Palestina och Israel redan en gemensam stat. Men det finns en anledning till att Israel inte har genomfört en fullskalig annektering av Västbanken. Det handlar inte om brist på militär kapacitet. Snarare handlar det om demografi. Israel skulle med stor sannolikhet snabbt kunna lägga stora delar av närområdet under sig. För Israel handlar problematiken om legitimitet i världens ögon.
Den israeliske journalisten och författaren Gideon Levy, en av Israels mest uttalade kritiker, har uttryckt en förhoppning om att fullskalig annektering av Västbanken ska påbörjas så snart som möjligt eftersom det skulle “göra verkligheten för palestinier till en politisk verklighet”. I praktiken har en annektering redan skett för länge sedan. En officiell annektering skulle handla mer om att befästa förtrycket för hela världen att beskåda än om konkret förändring för palestinier i vardagen.
Israel kallar sig självt för den enda demokratin i Mellanöstern och säger sig samtidigt vara en stat för det judiska folket. En annektering av Västbanken skulle dra dessa till synes oförenliga målbilder till sin spets och innebära att Israel antingen helhjärtat omfamnar ett politiskt system av etno-religiös segregation, eller ger palestinier på de annekterade områdena möjligheten till israeliskt medborgarskap.
De aktörer som vill se fred och jämlikhet för både israeler och palestinier måste tänka om och anpassa sig till verkligheten. När spelplanen ritas om måste vi urskilja de strategiska möjligheter som finns för att göra det bästa av situationen. Den viktigaste komponenten är att stödja de aktörer i Israel och Palestina som vill arbeta gemensamt för rättvis fred för båda folken och samtidigt kasta av oss de ok som förhindrar nya lösningar.
*Palestinier som har angivits med namn i texten heter egentligen något annat.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se