Anställda vid ideella organisationer i Demokratiska Republiken Kongo har anklagats för att ha utnyttjat kvinnor sexuellt under Ebolakrisen. Flertalet kvinnor vittande om övergrepp, trots det är brotten ofta svårutredda på grund av stigmatisering och tystnadskultur.
Under hösten 2020 anklagades anställda vid flera ideella organisationer i Demokratiska Republiken Kongo (DRK) för sexuella övergrepp under Ebolakrisen. Tidskriften The New Humanitarian tillsammans med Thomson Reuters Foundation intervjuade ett femtiotal kvinnor som vittnade om händelserna.
I intervjuerna har kvinnorna vittnat om attacker, övertalningar och män som lovat dem anställningar. Några har även vittnat om hot om uppsägning ifall de inte följde order. De flesta kvinnorna hade tidsbegränsade anställningar som till exempel kockar och städerskor. De tjänade från 50 till 100 dollar i månaden, vilket är mer än dubbelt så mycket som genomsnittslönen i landet. De flesta kvinnorna har valt att förbli anonyma eftersom de är rädda för repressalier. En av deltagarna har berättat att hon fick en anställning efter att ha haft sex med en man som påstod att han arbetade för WHO.
– Jag kan inte tänka mig att någon anställd inte fick ett erbjudande, vittnade hon om i rapporten av The New Humanitarian och Thomson Reuters Foundation.
Svårt att utreda stigmatiserade brott
Hjälporganisationer som Oxfam och Läkare utan gränser har båda meddelat att de ska utreda händelserna. Generalsekreteraren Oliver Schulz från Läkare utan gränser har dessutom förklarat svårigheterna med att utreda fallen eftersom sexualbrott är så skambelagda. Stigmatiseringen kan förhindra utredningsprocessen och öka risken för att brotten fortsätter i framtiden. WHO har meddelat att de inlett en internationell granskning och uppmuntrar de berörda kvinnorna att ta kontakt med dem. I likhet med Oliver Schulz har de lagt märke till att incidenterna inte anmälts eftersom kvinnorna varit rädda för att förlora sina anställningar.
– Det finns ett starkt stigma och man oroar sig för vad familjen ska säga om sanningen kommer fram, sade Oliver Schulz i en intervju med Omvärlden.
Problematiskt med tystnadskultur
Det fanns några utomstående aktörer som också hade reagerat på skandalerna som ägde rum i DKR. Anders Kompass arbetade som FN-diplomat i Centralafrikanska republiken under 2015. Han stod bakom avslöjandet om att utsända FN-soldater hade utsatt kvinnor och barn för sexuella övergrepp i landet, men blev av med anställningen efter avslöjandet. Kompass förklarade att det största problemet är att ingen har slagit larm trots att många har varit medvetna om vad som pågick. Sedan dess har FN utfört systematiska förändringar i syfte att förebygga och förenkla rapporteringen om sexuella trakasserier och övergrepp så att de kan stoppa tystnadskulturen.
– Om personer fortfarande låter bli att anmäla för att de oroas över att förlora sina jobb, för att de tittar på vad som hände mig, så har ju FN misslyckats. Då kan man ha hur många policies som helst utan att de gör någon skillnaden, sade Anders Kompass i en intervju med Omvärlden.
Nolltoleranspolicy sedan 2000-talet
FN och andra ideella organisationer implementerade en nolltoleranspolicy efter skandalerna på Haiti och i Centralafrikanska Republiken under tidiga 2000-talet. År 2002 uppstod ännu en skandal kallad ”sex-for-food” efter att en intern rapport publicerades som avslöjade att fler än 40 internationella hjälporganisationer utnyttjande barn i utbyte mot mat i flyktingläger i Västafrika.
– Vi bör inte tolerera sådant beteende från några av våra anställda, entreprenörer eller partners och referera till agenturers nolltoleranspolicy, sade Fadéla Chaib från WHO till The New Humanitarian och Thomson Reuters Foundation.
Anklagelserna om sexuellt utnyttjande av barn och kvinnor som riktades mot FN i Centralafrika uppmärksammades över tio år efter de första anklagelserna. Fallet uppmärksammades efter att pojkar i åldrarna 8–15 år vittnat om att de hade blivit utsatta för sexuella övergrepp i utbyte mot pengar och matpaket. I Sangari-rapporten från 2014 vittnade pojkarna om att de hade utsatts för sexuellt tvång och hot av FN-soldaterna. Rapporten fick mycket kritik eftersom man inte tog hand om barnen efter de lämnat sina vittnesmål. Barnen hade fått sitta i långa möten med socialsekreterare och vittnesmålen saknade även säkerhets- och medicinska bedömningar. Ett år efter anklagelserna har Unicef vittnat om att de har följt upp och besökt barnen och deras familjer en gång i veckan, men en föreståndare på ett barnhem påstod att det inte stämde.
När The New Humanitarian utförde rapporten i DRK påstod många ideella organisationer att de inte hade fått in några eller endast ett fåtal anmälningar men att de skulle utreda anklagelserna och stötta offren.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se