Debatt

Kampaladeklarationen visar varför stöd till afrikansk forskning är så viktigt

Kampaladeklarationen om akademisk frihet kom till för 25 år sedan och fick stor betydelse för möjligheterna att bedriva kritisk forskning i Afrika. Sverige stöttade initiativet, trots risker och det känsliga ämnet. Nu ökar återigen hoten mot den akademiska friheten i Afrika, samtidigt som Sverige minskar resurserna till forskningsbistånd. Det måste det bli ändring på, skriver Lennart Wohlgemuth.

För 25 år sedan anordnande CODESRIA (den Afrikanska samarbetsorganisationen för samhällsvetenskaplig forskning) en konferens i Kampala, Uganda, om akademisk frihet – det vill säga rätten för forskare och akademiker att uttrycka sig fritt i sin forskning och undervisning utan risk för liv och lem. Läget var allvarligt med förföljelse av forskare, lärare och studenter som uttryckte sig kritiskt och universitet som stängdes. CODESRIA såg detta som det största hotet mot afrikansk forskning vid det tillfället. Därför beslöt CODESRIA att sammankalla forskare från hela Afrika för att diskutera vad som kunde göras för att förbättra situationen.

Ämnet var så känsligt att få länder i Afrika var beredda att vara värd för konferensen, och få givare var beredda att finansiera den. SAREC (den svenska myndigheten för forskningsstöd till låginkomstländer) visade dock mod nog att göra det och konferensen anordnades, trots att vissa forskare förbjöds att delta och andra bestraffades i efterhand. Det var således ett viktigt, men inte okontroversiellt initiativ. Framförallt var det ett initiativ som kom från det afrikanska forskningssamfundet självt och inte utifrån – något som är helt avgörande för att frågan ska fortsätta drivas även efter att stöd utifrån har upphört.

Konferensen blev framgångsrik och man kom överens om ett gemensamt uttalande, den så kallade Kampaladeklarationen om akademisk frihet och rättigheter. Deklarationen kom till när den tredje demokratiska vågen i Afrika tog fart i början av 1990-talet och har sedan dess skrivits in många länders grundlag. Akademisk frihet blev ett begrepp som många länder i Afrika tog till sig och på så sätt har universitet och andra forskningsorgan fått en säkrare och stabilare grund att verka på.

Alarmerande utveckling

Ett land som efter stora problem för några år sedan tog in akademisk frihet i sin grundlag är Malawi. Här om veckan organiserades där ett seminarium för att diskutera situationen för akademisk frihet 25 år efter Kampaladeklarationen. Diskussionerna visade att situationen vad gäller demokratiutveckling återigen förvärrats i många länder runt om i Afrika. Utvecklingen verkar snarast gå mot den situation som rådde innan Kampaladeklarationen. Efter många år av en positiv demokratiutveckling i Afrika är detta både alarmerade och tragiskt.

Flertalet deltagare ansåg att den demokratiska utvecklingen rent allmänt gått tillbaka i stora delar av Afrika. Dessutom har nya problem uppkommit som förvärrat eller försvårat situationen. Bristen på resurser kombinerat med en starkt ökad efterfrågan på högre utbildning är ett exempel. Det positiva är att allt fler vill utbilda sig, det negativa att resurserna inte ökar i samma takt och att kvaliteten på undervisningen därigenom försämras.

Nya hot mot den akademiska friheten

Kommersialiseringen av högre utbildning har skapat nya och komplexa problem som hotar den akademiska friheten på ett nytt och svåröverskådligt sätt. Universitetslärarna själva bidrar till exempel till problematiken genom att låta sig anställas som konsulter och genom att bedriva affärsverksamhet vid sidan om universitetsjobbet – inte minst när affärsverksamheten utgörs av att starta upp nya, privata universitet runt om i Afrika.

Närvaron av fler kvinnliga forskare vid mötet i Malawi ledde till att frågor om de kvinnliga studenternas, lärarnas och forskarnas situation hamnade mer i fokus än de gjort tidigare. För kvinnor är det största hotet mot den akademiska friheten sexuella trakasserier – något som ökat kraftigt i takt med att allt fler kvinnor väljer att studera vidare, samtidigt som resurserna minskar. Med alla dessa utmaningar som nämnts minskar möjligheterna att bedriva kritisk och opartisk forskning och undervisning, vilket krävs som underlag för att långsiktigt kunna utveckla ett land.

Forskare med stark förändringsvilja

Under konferensen framfördes också nya krav på att inkludera även studenterna i begreppet akademisk frihet. Flera representanter från studentorganisationer deltog i mötet och framförde tydliga förslag på hur detta skulle kunna gå till. Utvecklingen som sker just nu i Sydafrika med studentaktivister som ställer långtgående krav på förändringar fick stor plats i diskussionerna.

Debatten var livlig, med många och omfattande förslag till förbättringar och förstärkningar av institutionerna – allt i syfte att förbättra systemet för högre utbildning och forskning runt om i Afrika. Trots den ofta pessimistiska bilden av situationen i till exempel Nordafrika, Nigeria och Sydafrika fick jag intrycket av ett forskningssamfund som verkligen vill verka för utveckling av högre utbildning och forskning i Afrika, och se till att Kampaladeklarationen genomsyrar hela kontinenten. Medverkan av många nya och unga forskare från länder runt om i Afrika var också positivt. Man var dock överens om att en översyn av deklarationen behövs för att anpassa den efter de förändringar som ägt rum sedan 1990.

Sverige bör fortsätta stödja känsliga insatser

SAREC:s beslut 1990 att finansiera Kampalamötet fick alltså stor betydelse för möjligheterna att bedriva kritisk forskning och undervisning på högre nivå i Afrika, och förstärkte det afrikanska forskningssamfundets möjligheter att verka för långsiktiga förbättringar. Dessa resultat visar på vikten av fortsatt forskningsstöd med syfte att just förstärka det interna arbetet i Afrika, för att långsiktigt bygga upp och utveckla forskningen.

Frågan är om Sverige också idag är berett att avsätta nödvändiga resurser för att ge den typen av stöd. Med krympande resurser till forskningsbistånd blir utrymmet för stöd till innovativa och känsliga insatser allt mindre, trots att utmaningarna ökar och riskerna blir större. Det är därför min starka uppfattning att Sverige återigen bör satsa på ett omfattande och innovativt forskningsbistånd.

Lennart Wohlgemuth

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt