Det är måndag under Almedalsveckan 2018 och jag hamnar under regn och gråa moln när jag besöker Migrationsverkets monter för att lyssna på ett seminarium om förra veckans EU-toppmöte för ministerrådet. Migrationsverket har lagt fram orangea filtar för oss i publiken att värma oss med, men dessvärre var seminariet i sig en kalldusch för mig som länge hoppats på en solidarisk lösning.
Nya och mer invandringskritiska ledare hade intagit stolarna under EU-toppmötet som påbörjades den 28 juni, och efter långa förhandlingar där bland annat Italien blockerade beslut, har EU:s ledare kommit överens om att utreda skapandet så kallade ”disembarkation platforms” eller ”hot spots”. Dessa platser ska samla migranter, både innanför och utanför EU:s gränser, för att sedan dela upp människor i en kategori som har skyddsbehov och en som inte har det. På plats är tanken att man direkt ska få dem som inte anses ha skyddsbehov, att åka tillbaka till sina länder i samma båtar som dem anlände med. Få länder har visat sig vara villiga att inhysa dessa mottagningscenter och i och med att högerpopulismen brett ut sig blir det svårare att få igenom något överhuvudtaget.
I den globala kontexten har det aldrig varit så många flyktingar, fler än efter andra världskriget. När som flest migranter nådde EU 2015, handlade det om 1,5 miljon människor, som kunde ha fördelats på 28 länder. Uganda har idag 3 miljoner flyktingar, men EU – ett rikt och välutbildat område i världen – outsourcar hellre sitt samvete. Det saknas för tillfället ledarskap med visioner och en vilja att göra något gott.
Hur ska gruppen med skyddsbehov tas omhand då? Det finns det fortfarande inget förslag för. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att en tvingande omfördelning inte kommer att bli av. Förslaget verkar dött och det stod nog klart redan flera veckor innan toppmötet. Hur kan EU stifta lagar för allt från mat och mediciner till vatten och miljö, men inte när det gäller levande människor som lever i en enorm utsatthet? Det vi beskådar är inte en migrationskris, utan en politisk kris där migration inte bara är något tekniskt, utan en fråga som man kan vinna eller förlora val på.