Miljökrisen är kanske det allvarligaste närliggande hotet mot människans framtid och en rimlig fråga är varför samhället ofta glömmer, eller åtminstone bortser från, att miljökrisen är akut? Detta är en form av kollektiv glömska som beror på flera anledningar menar psykologiprofessorn Carl Martin Allwood.
Vad bidrar till kollektiv glömska? I sin bok How modernity forgets behandlar socialantropologen Paul Connerton denna fråga. Med modernitet menar han ungefär perioden från år 1850 och fram till idag. Enligt Connorton är effekter av kapitalismen en viktig orsak till kollektiv glömska i vår samtid, till exempel genom att kapitalismen tenderar att främja omedelbar behovstillfredställelse. Vinstkravet innebär att förändring och expansion blir viktiga (fler produkter måste säljas!). Detta bidrar enligt Connerton bland annat till att kunskaper i samband med tidigare produktionsprocesser glöms liksom den kunskap som var nödvändig för att hantera tidigare produkter. När produktionen ökar och människorna blir fler förändras kraven på mänsklighetens städer. Den gamla byggnationen försvinner och med den de minnen som var kopplade till den. Ökad storlek på städer samt standardisering av byggnadstekniker försvårar för minnen av specifika gator och miljöer. Att leva i det moderna samhället innebär att uppmuntras till konsumtion av ett ständigt flöde av nyheter, till exempel vad gäller bilar, datorer, mobiler, kläder och underhållningskultur, vilket bidrar till att minnet av det som var tidigare försvinner. Ytterligare ett av Connertons exempel är massturismens krav på effektivitet och hotellindustrins globalisering som gör att miljöer på turistdestinationer blir mer likformiga och mindre minnesvärda. Minnesforskningen visar att viktiga bidragande orsaker till glömska är brist på unika detaljer (konkretion) och brist på stabilitet (i tid och rum). Connerton tar upp många andra exempel på vad som glöms men jag slås av att han själv glömt det kanske viktigaste exemplet på kollektiv glömska, nämligen miljökrisen. Han behandlar inte med ett ord glömskan av kostnaden för jordklotets natur för att producera de produkter vi konsumerar och för att skapa en livsmiljö för människor.
Connerton är inte ensam i detta. Även om de allra flesta har hört om miljökrisen verkar det ofta finnas en sorts kollektiv glömska om vilka hot den innebär mot människans livsmiljö. Denna glömska kan också ses som ett exempel på modernitetens (inklusive kapitalismens) effekter på vad som glöms. Kanske har också coronakrisen gjort oss dummare (och därmed mer glömska) vilket hävas i en artikel i DN av Kristofer Ahlström. Genom att Coronakrisen tagit stor del av människors uppmärksamhetsresurser i anspråk kan minnet ha blivit mer selektivt och oreflekterat och därmed bidragit till att medvetandet om vad klimatkrisen innebär hamnat på ett sidospår. Islänningen Andri Snær Magnason har i boken Om tiden och vattnet (först publicerad 2019, på svenska 2021) kommit fram till att rationella argument inte verkar räcka för att väcka vår aktiva medvetenhet om miljöhotet. Därför gör han ett mer emotionellt laddat försök att sätta miljökrisen på agendan, jämför Greta Thunbergs: ”How dare you!” (”Hur understår ni er!”).
Det nuvarande ljuset i tunneln i samband med coronapandemin är i dagsläget, i Sverige, bland annat förknippat med att turistresor till utlandet är fullbokade och att samhället förbereder sig att starta upp på alla cylindrar. Detta samtidigt som svenska väljare i en Novusundersökning från april i år bedömer miljökrisen som endast den femte viktigaste politiska frågan. Först kom sjukvården, på andra plats lag och ordning, tredje: invandring/integration, fjärde: skola och utbildning och först på femte plats kom miljö och klimat. Trots att miljökrisen innebär ett reellt hot mot människans hela livsmiljö, genom till exempel långtgående effekter av försurning av havsvattnet, förstörelse av jordens ekologiska system genom utrotning av djur och växter inklusive avverkning av träd och uppvärmning av jorden, lever människosläktet vidare oberört av detta massiva hot. Det faktum att nedstängningen under coronapandemin inte verkar ha haft några nämnvärda positiva effekter på klimatet en artikel i DN 19 mars visar igen på situationens allvar och på att de verksamheter som orsakar de skadliga miljöeffekterna ingår i väldigt trögflytande och därmed svårändrade system. Ytterligare en faktor som bidrar till att människor verkar glömma eller tränga undan hoten från miljökrisen är människans tendens till så kallad tidsdiskontering (”time discounting”), det vill säga att människor i allmänhet föredrar en något mindre belöning nu, genast, jämfört med att vänta på en större belöning i framtiden. Tidsdiskontering bidrar till selektiv glömska eftersom många av effekterna av miljökrisen ligger ett eller fler decennier fram i tiden. Denna egenskap hos människor stöttas av, och stöttar, kapitalismens uppmuntran till snabba konsumtionscykler. Att minska intensiteten i människors livsföring och deras förväntan om ständigt nya kickar skulle bidra till att minska miljöhotet.
Trots att statsmakterna naturligtvis har en helt central roll i att motverka miljökrisen, gör väljarnas bristande engagemang och krav att den politiker (och parti) som driver miljöfrågorna för hårt riskerar att inte bli omvald. Införande av stora naturreservat, fredade fiskevatten, radikalt ökad trädplantering, ekologiskt hållbart jord- och skogsbruk, stopp för kol och fossila bränslen samt radikalt ökat pris för konsumtion av rött kött och kläder är bland de åtgärder som de flesta forskare anser skulle bidra till att minska krisen. Olika former av internationellt och nationellt politiskt motstånd baserat på vinstintresse (till exempel fortsatta investeringar i oljefyndigheter) och väljarmotstånd försvårar nödvändiga förändringar. Ökad uppmärksamhet kring miljökrisen och dess olika allvarliga följder är också viktigt för att råda bot på samhällets kollektiva glömska.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
