Det finns en dokumentärfilm som heter Maqulapolis som berättar om några mexikanska kvinnors dagliga liv. De arbetar som maquiladorasarbetare i Tijuana i Mexicos nordvästra gräns mot USA. Maquiladoras betyder monteringsfabriker, det vill säga fabriker som monterar olika produkter från industridelar som kommer från olika håll i världen. De är en del av så kallade ”global value chains”, den globala verkstaden. Runt Mexicos norra gräns (kring 3000 km lång) finns det tusentals fabriker i flera olika industrisektorer: bilindustri, elektronik, kemikalier, medicinsk utrustning, textilindustri och så vidare. De färdig monterade produkterna exporteras sedan direkt till USA utan att betala exportavgifter. Framför allt amerikanska företag men också europeiska eller asiatiska gynnas av systemet. Företagen betalar extremt låga löner till sina arbetare, nästa inga lokala skatter och exporterar med låga kostnader direkt till den största marknaden – USA.
Maquiladoras har blomstrat sedan NAFTA, (North American Free Trade Agreement) trädde i kraft 1994. År 2018 omförhandlades NAFTA och bytte namn till USMCA (The US, Mexico and Canada agreement). Avtalet trädde i kraft i år. I början var majoriteten av maquiladorasarbetarna kvinnor men så är inte längre fallet. Det varierar dock mycket beroende på industrisektor och företag.
Vad Maquilapolis-dokumentären illustrerar är ett vardagsliv som skakar många, speciellt motsvarande arbetare i Europa. Arbetarnas bostäder är byggda med skräp från byggnadsplatser i Mexico eller i USA: kartong, metallplåt och plast. De befinner sig i områden nära maquiladorasfabriker (som själva kan vara väldigt fina moderna konstruktioner) med många problem som föroreningar i vattnet, marken, luften och väldigt lite urban infrastruktur som elektricitet, avlopp och tillgång till rent vatten. I dokumentären ser vi hur kvinnor kämpar för att nå ett värdigt liv med väldigt låga löner, sjukdomar pga föroreningar, dåliga arbetsvillkor, inklusive sexuella trakasserier och ännu värre levnadsvillkor. Många av dessa kvinnor är ensamstående som utöver alla ovannämnda problem, måste försörja ett eller flera barn. Men dessa kvinnor kämpar och ibland segrar som vi ser i dokumentären, även om dessa segrar inte ändrar deras situation.
Inom feministiska akademiska cirklar har det funnits en lång debatt om jobben kring ”maquiladoras”. Kan de betraktas som befriande, ger de mer frihet och självbestämmande till kvinnorna eller är de förtryckande och en annan aspekt av patriarkatets dominans? Jag gissar att situationen för kvinnorna i Maquilapolis-dokumentären skulle kunna luta åt det förtryckande hållet, samma som för många andra kvinnliga maquiladorasarbetare som jag själv har intervjuat. Men tyvärr saknas ofta alternativa jobb för dessa kvinnor med låg utbildningsnivå.
Men varför kämpar inte kvinnorna och deras manliga medarbetare för bättre arbetsvillkor och löner för att nå ett bättre liv? Svaret är att de inte kan göra det för att riktiga fackföreningar i dessa fabriker inte är tillåtna. Samtidigt vill de lokala, regionala och federala regeringarna i Mexico tillfredsställa utländska investerare även om det går mot rättigheter i den mexikanska författningen såsom rätten att organisera sig fackligt.
Så även för stora och välkända svenska företag som till exempel Electrolux som har egna ”codes of conduct”, har undertecknat globala ramavtal för att respektera arbetares rättigheter att organisera sig kollektivt, är situationen densamma. Electrolux fabriker i Ciudad Juarez har 5000 anställda som inte har kunnat organisera sig som fackförening på grund av hot från företaget. Dessutom rapporteras att många sexuella trakasserier förekommer i deras lokaler. I mars i år protesterade flera av arbetarna efter att flera personer dött av covid-19. Skyddsutrustning saknades och företaget vägrade att stänga fabrikerna trots uppmaning från Mexicos regering. Ett hundratal anställda protesterade och fick sparken utan kompensation. Sveriges Radio har tidigare lyft situationen, en engagerad svensk aktivist larmade flera svenska fackföreningar vilket lett till en ny förhandling mellan de sparkade anställda och företaget.
Men kampen är inte slut. Trakasserier fortsätter, riskgrupper för covid-19 är extra utsatta när företaget arbetar på som om pandemin inte fanns. Om detta händer på ett svenskt företag som är beroende av sin fungerande arbetskraft i Mexico, vad kan vi egentligen vänta oss av andra icke europeiska företag när det kommer till beaktande av mänskliga rättigheter i arbetssektorn?
Maquilapolis-dokumentären filmades år 2006. Sedan dess har inte mycket hänt för att förbättra arbetarnas rättigheter i dessa fabriker. Om arbetare får mer att säga till om kan företagen alltid välja att flytta till mer gynnsamma miljöer. Det finns alltid fattiga länder som tänker att det är bättre med dåliga jobb än inga jobb alls. Och så fortsätter karusellen.