Medan vi i lugn och ro firar midsommar i Sverige är miljontals människor på flykt i världen. Några mister livet på vägen mot ett stängt Europa, andra sitter fängslade hos kriminella gäng i Libyen. Sverige borde föregå med gott exempel och ge humanitära visum till människor som vill söka asyl, skriver Madelaine Seidlitz på Amnesty International.
Den 20 juni är det internationella flyktingdagen, en dag för att uppmärksamma flyktingar världen över. I Sverige är det midsommardagen och många av oss kommer att ha det lugnt och skönt. Det kommer att vara som vanligt.
Över femtio miljoner flyktingar kommer också att ha det som vanligt. Några kommer att mista livet på flykt genom Sahara på vägen mot en fristad i Europa. Andra kommer att sitta frihetsberövade i Libyen, i händerna på kriminella gäng som kräver pengar från anhöriga för att de ska släppas fria.
Några av dem har då redan utsatts för misshandel, och kanske för sexuella övergrepp. Andra flyktingar kommer att färdas över Medelhavet i sjöodugliga båtar på väg till Europa. En del av dem kommer inte att klara färden utan kommer att drunkna.
Ingen av dem kommer att veta att det är den Internationella flyktingdagen. Sannolikt vet de inte heller att EU planerar att beslagta och förstöra flyktingsmugglares båtar ute på internationellt vatten. Eller att EU har begärt tillstånd från FN:s säkerhetsråd att på libyskt vatten och territorium få förstöra båtar innan de ens har lämnat hamnen.
Hur har det kunnat gå så långt att EU nu tar till dessa drastiska åtgärder? EU som i sin stadga om de grundläggande rättigheterna garanterar rätten till asyl (artikel 18) och som har lagt ner år av arbete på att få till stånd ett gemensamt europeiskt asylsystem. Hur kommer det sig att EU nu tar till åtgärder som ytterligare kommer att försvåra för flyktingar att ta sig vidare från Libyen (ett av världens farligaste länder för flyktingar och migranter) till Europa för att söka asyl?
Inre fri rörlighet – yttre murar
Ett av svaren är Schengen och den inre fria rörligheten. Att vi inte har några inre gränser har lett till ett behov av så kallade kompensatoriska åtgärder (för att stävja försök till gränsöverskridande brottslighet) bland annat i form av yttre gränsbevakning, krav på flygbolag, gemensamma visumregler och så kallade sambandsmän som stöd för att upptäcka flyktingar på väg till EU på de internationella flygplatserna runt om i världen. Och inrättandet av EU:s gemensamma gränskontrollmyndighet Frontex.
Inte sedan andra världskriget har det funnits så många människor på flykt i världen. Människor flyr krig och konflikter men också repressiva regimer och övergrepp bland annat på grund av tro, sexuell läggning eller politisk uppfattning. Ju fler människor på flykt, desto större behov finns av fungerande asylsystem. Men inte bara det. Människor måste också kunna ta sig dit, till säkerheten i ett land med fungerande system där det går att söka asyl.
EU som institution, och därmed också de enskilda medlemsländerna, har medvetet valt att ha skygglappar för ögonen. Den politiska oviljan att agera på ett ansvarsfullt sätt som står i överensstämmelse med våra internationella förpliktelser är obegriplig.
Vi har nu ett system med sjöräddning på plats genom Operation Triton som leds av EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. Det välkomnar vi. Men mycket saknas. Och ingen politisk ledare kan på allvar tro att militära medel och möjligheten att förstöra flyktingsmugglarnas båtar kommer att leda till något annat än att situationen för flyktingarna i Libyen förvärras ytterligare – och att priset på resan till Europa höjs ytterligare.
Inga lagliga vägar in i EU
Det går inte att söka asyl på distans. Om du går in på en svensk ambassad för att söka asyl kommer du att bli hänvisad till att ansökan måste ske i Sverige. Men hur ska du ta dig hit? Du är förmodligen medborgare i något av de över hundra länder i världen för vilka EU-länderna har gemensamma visumkrav. Och om du har turen att äga en passhandling kan du i och för sig söka visum. Men eftersom du är en flykting vill du ju inte bara besöka Sverige. Du vill söka asyl och stanna här. Då får du inget visum.
Det finns således inga legala vägar att ta sig till EU för att söka asyl. Om du inte har ovanligt stor tur och är en av de försvinnande få flyktingar som FN:s Flyktingkommissariat, UNHCR, föreslår för vidarebosättning. Då kan du säkert, och med alla handlingar i ordning och uppehållstillstånd redan beviljat, få hjälp med att med flyg resa till Sverige.
Det är därför vi talar om Fästning Europa och att det är vårt system som spelar flyktingar i händerna på människosmugglare. Detta och andra kontrollåtgärder såsom flygbolagens transportöransvar är anledningen till att flyktingar tvingas betala mycket mycket mer till människosmugglare för en livsfarlig resa i båt över Medelhavet än vad det kostar att köpa en flygbiljett och därmed en säker resa hit. En resa för att kunna söka asyl och få del av det gemensamma europeiska asylsystemet.
Vill vi ha det så här? När Sverige gick med i Schengensamarbetet och senare i EU sades tydligt och klart att det inte skulle påverka flyktingar negativt. Hur har det blivit? Har vi inrättat oss efter de gemensamma reglerna som i många fall enbart är den minsta gemensamma nämnaren? Eller står vi upp för egna värden?
Kontrollåtgärderna har definitivt ökat. Liksom antalet murar. Tills exempel den mellan Grekland och Turkiet vid floden Evros och den i Ceuta i den spanska enklaven i Marocko, för att nämna två.
Sverige måste bli tydligare och öppnare
Mycket kan bli bättre. Sverige har det kanske bästa mottagningssystemet för asylsökande i hela EU. Asylprövningen är i stora delar bra och rättssäker. Men problemet gäller just de som inte kan ta sig hit. Där finns det en stor potential för Sverige att bli mycket tydligare och att öppet använda sig av de verktyg som finns redan idag. Ett exempel är möjligheten att bevilja så kallade humanitära visum för personer som vi vet kommer att söka asyl när de väl är här. Det skulle vara en början på ett system med asylviseringar och legala vägar in till EU för flyktingar i behov av skydd.
Sverige skulle kunna bli en föregångare genom att se till att vi inte längre accepterar ett system som innebär att vi stänger människor ute, och i vart fall ibland, bryter mot de förpliktelser som vi säger oss värna om.
Inte i den värsta fantasin trodde vi att det kunde gå så långt i den politiska oviljan att stå upp för flyktingars rättigheter. Och inte bara det, utan man går längre. Ambitionen att aktivt arbeta för att stänga människor utanför vår union ökar i omfattning. Nu behöver Sverige göra allt som tydligt och klart visar vad den internationella flyktingrätten och folkrätten innebär och kräver av stater.
Madelaine Seidlitz, jurist på Amnesty International
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se