Med sin satsning på subventioner, konstgödsel och utsäde till fattiga bönder har Malawi visat att hunger och fattigdom kan bekämpas effektivt om bara viljan finns. Västvärldens uppfattning att subventioner stör marknaden och att konstgödsel leder till övergödning stämmer inte i Afrika eftersom den ökade produktionen går till självhushåll och att konstgödslet inte måste koncentreras lika mycket som i Europa. Det menar Olof Hesselmark, pensionerad ekonom och datavetare.
”Nu behöver vi inte vara hungriga längre.” Det säger en kvinna i Malawi när hennes lilla åker för första gången avkastar tillräckligt med mat för hela året. Hennes besked borde vara kärnan i alla diskussioner om hur man bekämpar fattigdomen i Afrika. En annan kvinna i filmen berättar att hon som ett resultat av de nya jordbruksmetoderna, utsädet och konstgödseln skördade 32 säckar majs där hon tidigare bara fått 6. Detta gjorde hon på samma mark, och med samma arbetsinsats som året före.¹
Detta fenomenala resultat är det första steget ut ur fattigdomen, och nu deltar i stort sett alla småbönder i Malawi i miraklet. Malawi importerade majs fram till 2007, nu produceras ett överskott. För de enskilda hushållen var effekten ofta att den akuta hungern försvann tillsammans med behovet att skrapa ihop pengar för att köpa mat under de svåra månaderna före skörden.
Det finns i Malawi över en miljon fattiga bonde-hushåll, och de som deltog i projektet kunde i stort sett omedelbart ta det första steget ur fattigdomen. Kostnaden var ca 300 kr per familj för utsäde och gödsel, totalt i storleksordningen 300 milj kronor om man räknar på en miljon bönder.²
Det är alltså frågan om mindre än tio procent av det befintliga biståndet för att i stort sett utrota den extrema fattigdomen på landsbygden i Malawi.
Det är alltså frågan om mindre än tio procent av det befintliga biståndet för att i stort sett utrota den extrema fattigdomen på landsbygden i Malawi. Det är högst troligt att samma effekter kan åstadkommas i alla länder i Afrika med många fattiga bönder. Det är ganska lika för alla länder, och då handlar det om 100 miljoner fattiga familjer.
Exemplet Malawi visar att det finns en väg ut ur fattigdomen, och att den vägen heter mera mat på den egna åkern. Flytta tio procent av det totala biståndet till de fattigaste bönderna, så är det första steget taget. Fortsättningen går av sig självt, som filmerna från Malawi berättar.
Utvärderingar och studier
Malawiprogrammet har varit föremål för en rad utvärderingar och utredningar. I stort sett är dessa överens om att produktionen av majs har ökat, och att totalt sett biståndet har nått de uppsatta målen. Jag har läst igenom ett antal av de rapporter som är tillgängliga på nätet (det krävs lite detektivarbete för att hitta dem alla). Det som slår en är att perspektivet i bedömningarna är vinklat mot det agronomiska utfallet, inte det mänskliga.
Detta beror antagligen på att projektet klassificerats under ”stöd till jordbruket” och att fattigdomsmålet och fördelningsfrågorna därigenom blivit underordnade. Utvärderingarna har sett på skördeutfallet i första hand, de har studerat effekterna på marknadspriser, och sett efter om kostnaderna för utsäde och konstgödsel uppvägs av den ökade skörden, som (naturligtvis) värderats till ett antaget marknadspris.
I Malawi och liknande länder stiger de lokala marknadspriserna på majs till mycket höga nivåer strax före skörden. Det är detta höga pris som de fattigaste måste betala när de köper majs, det är deras faktiska situation när familjen är som mest sårbar. Eftersom de inte säljer någon majs efter skörden – de har ju inget överskott att sälja – så är majspriset under överskottsperioden helt utan intresse för dem. Jag menar att agronomerna i sina utvärderingar helt missat detta – de har utan att tänka sig för använt post-harvest priserna för att värdera utfallet av projektet. Det är bara som man kan vänta sig – det står mer eller mindre uttalat i deras metodbeskrivningar, som grundas på situationen i ett samhälle med kommersiellt jordbruk. Följden är en effektiv maskering av de stora välfärdsvinster som 500-1000 kg mera i skörd innebär för en familj, och som blir så lätt att förstå när man hör bönderna själva tala i filmerna.
Jag har inte hittat någon utvärdering där man tagit reda på effekterna i hushållen, ekonomiskt och näringsmässigt. Filmen ger lite ”anecdotic evidence”, men det är lite oklart om erfarenheterna från just filmens by delas av flera. Genom att frågan inte ställs får man inte veta på vilket sätt familjeekonomin och livet hos de allra fattigaste påverkas när de får mera mat. Det är tragiskt.
Det har blivit påtagliga effekter på marknadspriserna i Malawi, som har sjunkit under de år som projektet har pågått. Produktionen har som sagt ökat, och en del kommersiella bönder som inte fått ta del av subventionerna har klagat och sagt att de inte kan odla majs längre. Det är ju inte så konstigt, det händer i alla länder när produktionsförhållandena ändras. De kommersiella bönderna kan i alla fall byta till andra grödor, vilket är omöjligt för fattigbönderna som måste ha mat först.
Kritiker och invändningar
Det har förekommit olika invändningar mot Malawimodellen. Två argument står i centrum: dels det gamla vanliga att statligt stöd till bönderna skulle göra att marknaderna störs, och dels att konstgödsel på något sätt skulle vara dåligt för fattiga bönder i Afrika. Jag anser att båda argumenten i stort sett är rena dumheterna. Vi tar marknadsargumentet först. Själva fattigdomen beror på att folk inte kan producera nog med mat för den egna familjen. Nu leder Malawi-reformen till att de faktiskt kan det, men de äter upp maten själva och mår bättre av det. De sålde inget förut, och de säljer inget nu. Så hur kan det störa marknaden? Argumentet drivs vanligen av de storbönder som finns i landet, som ser minskad efterfrågan som ett hot mot de höga priserna under månaden före skörd. Ett annat intresse mot förbättrad självhushållning finns hos de globala spannmålsexportörerna i OECD-länderna. När Malawi blev självförsörjande försvann ju en marknad för deras subventionerade överproduktion. Dessa sluga intressenter hittar ständigt på nya fiktiva argument för att dölja deras egentliga intressena.
Konstgödselargumentet framförs av en egendomlig kombination av agronomer och miljöfolk. Agronomerna resonerar om optimala gödselgivor för olika typer av jordar, och en del menar att de fattiga bönderna använder för mycket eller för lite av det ena eller det andra. Det är säkert sant och riktigt, men de glömmer att jordarna ofta är extremt utarmade, och att den marginella effekten av bara lite konstgödsel leder till en fördubbling eller mer av utbytet. Verkligheten motsäger argumentet.
Miljöfolket i sin tur hävdar att kommersiella bönder i väst övergödslar i strävan efter extremt hög avkastning per hektar, och att man inte vill se ett sådant miljöstörande jordbruk i Afrika. Men i Afrika är inte arealen den viktigaste flaskhalsen i produktionen, utan det är den tillgängliga arbetskraften i ett helt manuellt jordbruk som sätter gränsen för vad en familj kan producera. Miljöeffekterna är begränsade, och kan inte på något sätt mäta sig med de välfärdsvinster som uppstår av bättre avkastning.
Om alla dessa resurser riktades direkt till de fattiga bönderna i Afrika skulle den extrema fattigdomen kunna försvinna. På en gång. På hela kontinenten.
I hela Afrika finns det i storleksordningen 100 miljoner fattiga bondefamiljer. 300 kr per familj motsvarar ca 30 miljarder kronor, eller strax under Sveriges totala biståndsbudget. Om alla dessa resurser riktades direkt till de fattiga bönderna i Afrika skulle den extrema fattigdomen kunna försvinna. På en gång. På hela kontinenten.
Filmerna som länkas i början av denna artikel visar hur det kan gå. Mera mat i familjen betyder mätta barn, barn som går till skolan, mödrar som har råd med myggnät och medicin. Det betyder sparande och investeringar, handel och varuförsörjning i byarna, och pengar till ett liv som bara några få i varje by kunde leva tidigare. Utveckling. Hopp.
Att utrota fattigdomen är ett av Millenniummålen. Det skulle vara fixat till 2015 eller så, men för de allra fattigaste bönderna i Afrika har absolut inget hänt, utom i Malawi. Men genom att styra om 10% av Afrikas biståndsbudget skulle självhushållen kunna lyfta sig i kängsnörena till en helt ny nivå. Deras verkliga standardhöjning kan inte räknas i procent. Filmerna ger svaret – det blir hela livskvalitén som förbättras.
Störningarna på världsmarknaden kommer att bli små, därför att det blir mycket små mängder av tillskottet som kommer ut på marknaden, det mesta äts upp lokalt. Men marginellt kan det leda till att trycket på livsmedelspriserna lättar något, om Afrikas import av majs minskar. De senaste åren har oron varit stor för att maten i världen håller på att bli dyrare. Tänk om de fattigaste av de fattiga kunde se till att minska denna oro – det tål också att tänka på.
Olyckskorparna kraxade som vanligt, och ingen visste riktigt hur det skulle gå. USA och Världsbanken var emot. Men det lyckades – utsäde och gödsel kom fram i tid, en administration skapades, statens jordbruksrådgivare på fältet fick något vettigt att göra.
Hur snabbt kan en förändring ske? I Malawi gick det på ett år, när saken drevs på av presidenten, några givare och regeringen. Olyckskorparna kraxade som vanligt, och ingen visste riktigt hur det skulle gå. USA och Världsbanken var emot. Men det lyckades – utsäde och gödsel kom fram i tid, en administration skapades, statens jordbruksrådgivare på fältet fick något vettigt att göra. Första året i relativt liten skala, och år två i full skala. Det kan utan vidare upprepas i de flesta länder, och tex Tanzania, Kenya, Zambia, Uganda kan direkt kopiera Malawis metod. I Kongo kommer det att ta längre tid, i region efter region i detta jättelika land.
Det vore dumt att inte försöka. Hur kan det svenska biståndet ställas om? Är vi på allvar intresserade av att direkt hjälpa de allra fattigaste?
¹ Se kvinnornas berättelser på YouTube genom att klicka här
² Detta kan man jämföra med det totala biståndet till Malawi, som har legat på ca 500 milj US dollar det senaste decenniet, dvs. drygt 3 miljarder kronor. Brittiska DFID stödde programmet i fyra år med ca 55 mkr per år. Subventionen var ca 1/3 av kostnaden för utsäde och gödsel; merparten betalades alltså av bönderna själva.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se