Ungdomsorganisationen Push Sverige var på plats på COP24 i förra veckan. Men de kände sig inte särskilt välkomna.

Debatt

Vi känner oss avvisade från klimattoppmötet

Civilsamhällets medverkan på klimattoppmötet i Polen, COP24, har mötts av ovilja och ointresse. Det har varit svårt att få boende, tillträde till förhandlingarna och till och med att komma in i landet för vissa. Politikernas ovilja att lyssna är tydlig, trots att det är vår framtid de äventyrar, skriver ungdomsorganisationen PUSH Sverige.

I det som kallas Europas kolhuvudstad, Katowice i Polen, pågår det internationella klimattoppmötet – COP24. Det är en underlig upplevelse att världens framtida klimat ska bestämmas i en stad som är byggt av kol, en av de smutsigaste utsläppskällorna.

Förhandlingarna är i ett kritiskt skede, under COP24 ska regelboken klubbas – en samling dokument som beskriver hur Parisavtalet ska genomföras. Parisavtalet är ett historiskt avtal som det beslutades om 2015. Målet är att den globala uppvärmningen ska vara väl under 2 grader och helst inte gå över 1,5 grader. Det är först när regelboken blir klar som länder kan börja jobba med åtaganden de satt upp i Parisavtalet.

USA och Saudiarabien blockerar förhandlingarna

Vi ser dock olika ambitionsnivå hos olika länder, värst är kanske USA och Saudiarabien som gång på gång blockerar förhandlingarna. Senast genom att inte vilja “välkomna” FN:s klimatpanel IPCC:s specialrapport, utan istället yrka för att “notera” den. Ett politiskt grepp för att minska vetenskapens ställning och inflytande. Även i EU ser vi att ambitionen inte är tillräckligt hög och Sverige har ett stort ansvar att driva fram utvecklingen där. Värdlandet Polen däremot är lite mer diskret motsträviga genom att sätta ton på diskussioner och välja att fokusera mer på vissa frågor än andra. Polen har valt att koncentrera sig på det de kallar för “Just Transition” eller rättvis omställning. Det handlar om hur man ska kunna ställa om sin ekonomi, energimix och så vidare utan att skapa arbetslöshet eller ekonomiska problem.

Polen är ett land beroende av kol. Det sysselsätter många hundratusen arbetare och cirka 80 procent av landets energi kommer från kolkraftverk. Under COP24 vigdes en hel dag åt frågan om Just Transition och i flera tal från den polska presidenten nämnde han kol i närmast positiv bemärkelse.

I praktiken betyder det här att Polens klimatmål inte nödvändigtvis är att nå nollutsläpp av växthusgaser. Istället verkar de för en långsam utfasning och verkar istället sikta på att nå netto-noll utsläpp genom att plantera skog som absorberar koldioxid när träden växer. Det är en metod som den svenska forskaren Rockström har påpekat är en verkningslös klimatkompensation.

Det är inte det enda problemet. Om Polen fortsätter bränna kol kommer problemen med luftföroreningar kvarstå i landet. Och gruvarbetare kommer ha fortsatt dåliga arbetsförhållanden.

Polen försöker ge Just Transition det innehåll som passar dem med ett stort fokus på kolarbetares förlorade arbetstillfällen. Det är dock viktigt att se att fler tolkningar kan och bör rymmas inom begreppet. Just Transition måste också rymma jordbrukaren och fiskaren i det Globala Syd som blir av med sina arbetstillfällen på grund av klimatförändringar. Begreppet måste också rymma rättvisa över generationsgränserna. Det är av den här anledningen otroligt viktigt att många olika intressen och perspektiv finns med under förhandlingarna.

Litet utrymme för civilsamhället

Något annat som ligger och skaver handlar just om inkluderingen av civilsamhället på konferensen. Polen, vars största fråga i förhandlingarna är att göra en omställning som är positiv för sina invånare, kanske ska se till att inkludera just invånarna? På COP24 var antalet platser på konferensen klart begränsat och vi civilsamhällesorganisationer fick det svårare än förut att ta oss in i förhandlingsrummen.

Boende var inte lätt att finna. I och med arrangeringen av konferensen valde de att outsourca boendet till ett bolag som köpte upp alla sängplatser på hotell och hostel inom en radie som sträcker sig ända till Krakow. De säljer sedan dessa platser för helt absurda priser. Vi har till exempel stött på hotellpriser på 17000 kronor för två veckor – och detta är långt ifrån det högsta priset, men inte så långt ifrån det lägsta. Detta slår hårt mot aktivister som reser dit för egna pengar.

Känslan av att vara avvisade är överhängande – trots FN:s klimatorgans (UNFCCC) mening att civilsamhällets medverkan är avgörande för framgångsrika klimatförhandlingar. Speciellt viktigt är civilsamhället för transparensen i förhandlingar och avtalen. De ska inte vara något som görs i hemlighet – utan civilsamhället ska kunna medverka, syna och granska innehållet.

Samtidigt hörs rop utifrån. Meddelanden om deltagare på konferensen som inte tar sig in i landet, trots pass och en ackreditering till konferensen, börjar spridas i de gemensamma grupperna.

Polisvåld och hot mot aktivister

Under klimatmarschen i lördags hade polisen tagit in förstärkning från bland annat Gdansk och polisvåldet var snart en faktor. Vi som gick marschen kände oss hotade snarare än trygga av polisnärvaron. Som om detta inte räckte utlyste Polen innan konferensen det som kallas för “the Polish Bill” som egentligen säger att Polen har rätt att övervaka och spara uppgifter om deltagare på COP24. Även utrymmet för att göra manifestationer var klart begränsat och strikt. Eftersom åtgärder som dessa inte påverkar landdelegationer är det här extra viktigt att svenska delegation är lyhörda och bjuder in civilsamhället till möten. Där kan vi lyfta oro och problem som delegationen sedan kan föra vidare.

Miljöaktivister är redan idag hotade. Bara i år har 120 mördats, vilket uppmärksammades på COP24. I Katowice togs 2 personer från sina hotellrum utan att någon visste vart de tog vägen. Efter efterforskningar fick vi veta att de deporterats. Detta skapar ytterligare otryggheter för ditresta. Vissa riskerar faktiskt att bli dödade i sina hemländer för att de medverkar på COP24. Men de känner att det är värt det – för klimatets och sina landsmäns skull.

Som en ung civilsamhällesorganisation tycker vi att det är tragiskt att vår vilja att fredligt kämpa för högre ambitioner i klimatförhandlingarna bemöts med förtryck. Det är trots allt vi som ska leva i – och till stor den genomföra – denna omställning. Utan civilsamhällets tryck skulle Parisavtalets mål varit 2 grader och världen ännu mer illa däran. IPCC:s specialrapport säger att det fortfarande är möjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader och vi är här för att se till att politiken går i linje med detta. Ambitiösa länder som Sverige måste ta plats och trycka på andra. Och framförallt själva sätta mål som är tillräckligt höga.

Länder som Polen, USA och Saudiarabien har ingen rätt att äventyra våra liv och framtid. Klimatet är vår tids stora ödesfråga och det är vi unga som kommer få leva med konsekvenserna av de beslut som tas idag. Vi måste få vara med när vår framtid förhandlas.

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt