Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, har möte i Hamburg. Foto: Glyn Lowe (CC BY 2.0).

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, har möte i Hamburg. Foto: Glyn Lowe (CC BY 2.0).

Biståndsdebatten

Säkerhetspolitik handlar om samarbete – inte avskräckning

Att förebygga väpnad konflikt vinner inga politiska poäng i valtider men är en förutsättning för hållbar fred. Vi måste bygga tillit och vänskap istället för misstänksamhet och en reaktiv säkerhetspolitik, skriver professorn Lars Ingelstam och Kristna Freds Lotta Sjöström Becker.

Vissa saker ser vi som självklarheter:
• Den som äter klokt och kommer ihåg att borsta tänderna får inte så lätt karies och behöver inte gå till tandläkaren så ofta.
• När vi lärde oss bygga hus av brandsäkert material och med åtskilda sektioner blev eldsvådorna sällsyntare och brandkårens utryckningar färre.
• Att avskilja svaveloxider och andra försurande gaser innan de släpps ut i naturen är bättre än att behöva kalka sjöar och skogar i efterhand.

Alltså: det är billigare och bättre att hindra något dåligt från att hända än att behöva ta hand om det när det redan har hänt. Förebyggandets princip bör stå i centrum också när det gäller väpnad konflikt. Tankegången erkänns av nästan alla. Ändå får proaktiva och förebyggande åtgärder fortfarande stå tillbaka för reaktivt handlande: hotelser, rustningar och förberedelser för krig. Det borde vi ändra på.

Mycket har blivit bättre

Fredsrörelser över hela världen har – med rätta – lagt stor vikt vid det som Berta von Suttner år 1889 så framsynt formulerade: ”Ned med vapnen!”

Mycket har hänt. Krigsministerier har blivit försvarsdepartement, mellanstatliga organisationer som FN och EU har skapats, begrepp som gemensam säkerhet och mänsklig säkerhet har fått ett visst genomslag. Men fortfarande är ”säkerhetspolitik” starkt färgat av militärt tänkande och vapenhot.

När vi i Kristna fredsrörelsen vill påverka detta – och det gör vi bland annat med den nyutkomna skriften Svensk säkerhetspolitik för fred, 2018 – behöver vi hitta en annan utgångspunkt än hot och avskräckning.

Konflikter kommer alltid att finnas och är ofta nyttiga och lärorika då de tvingar oss att utvecklas. Att känna igen dem och på ett tidigt stadium ta hand om deras orsaker är det bästa sättet att göra dem konstruktiva och förhindra att de urartar till våld, massiv förstörelse och orimligt lidande för otaliga medmänniskor. Den goda nyheten är att det nu finns bättre förutsättningar än någonsin för en sådan förebyggande politik i verkligheten.

Sverige gick före

För 20 år sedan tog Sverige tydlig politisk ställning. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh lade år 1999 fram ett grundligt genomarbetat förslag till svenskt handlingsprogram Att förebygga väpnade konflikter (plus ett litet gult häfte på engelska). Det hade vuxit fram i nära samverkan med organisationer i det civila samhället och bekräftades av en enig riksdag. Sammanfattningen lyder så här:

Vi behöver främja nya attityder inom internationell diplomati, internationell fredsfrämjande verksamhet och utvecklingssamarbete. … Genom att flytta fokus från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna kan vi äntligen möjliggöra de nödvändiga tidiga insatserna.

Det påpekas också hur mycket billigare det är att förebygga än att ingripa när krig och väpnad konflikt redan brutit ut.

Förebyggande är tillbaka på agendan

Det svenska initiativet fick under en tid stor uppmärksamhet inom det internationella samfundet, men sedan 2001 kom det helt i skymundan för ”kriget mot terrorismen”. Starka uttalanden har gång på gång gjorts av FN:s generalsekreterare: både Kofi Annan och Ban Ki-moon ansåg att förebyggande borde vara det internationella samarbetets första prioritet.

Det finns tecken på att frågan är tillbaka högt upp på den internationella agendan – där den förstås borde ha hört hemma hela tiden. I en nyligen publicerad stor (341 sidor) studie från Världsbanken och FN (Pathways to Peace, Inclusive Approaches to Preventing Violent Conflict. Washington, DC, 2018) redovisas 25 fallstudier från hela världen. Studien klargör vilka faktorer som kan leda till våldsam konflikt, och pekar ut vägar till tidig handling. Analysen sammanfattas så här:

Förebyggande fungerar, räddar liv och är kostnadseffektivt, men det finns inga starka drivkrafter för att samarbeta och handla på ett tillräckligt tidigt stadium. Det finns ett trängande behov av mera kollektiva lösningar på regionala, nationella och lokala nivåer.

I Pathways redovisas lärorika exempel från såväl rika som fattiga regioner. Men det är utvecklingsländerna som dominerar. Det är i och mellan dessa som de tydligaste framstegen kan noteras.

Utvecklingssamarbetet är ett föredöme

Vårt land har, som vi nämnt tidigare, särskilda anledningar att ta denna fråga på stort allvar. UD och Sida har bidragit till Pathways. Vi svenskar kan, liksom förr, driva frågan internationellt, vilket säkert kommer att ske. Men vad gör vi själva här på hemmaplan?

Inom politikområdet bistånd och utvecklingssamarbete har tanken slagit rot och präglar nu allt mer av Sveriges samarbete med fattiga länder. Redan 1988 slogs fast ”utan fred ingen utveckling, utan utveckling ingen demokrati, utan demokrati ingen fred”. Konkret hände saker: kring år 2000 bedrev 57 svenska civilsamhällesorganisationer 68 konfliktomvandlande projekt i olika delar av världen.

Under de senaste åren har biståndsminister Isabella Lövin varit mycket tydlig och drivit på: allt svenskt bistånd måste vara ”konfliktmedvetet”. Utvecklingssamarbetet är ett föredöme och har mycket att bidra med till en sundare hållning till avspänning och hållbar fred.

Samarbete är lösningen

När det gäller vårt närområde, Östersjöregionen och Ryssland, är dock hållningen en annan. Sedan Ryssland utnämndes till fiende, för 5 år sedan, har rustningar, misstänksamhet och fiendebilder dominerat. Så behöver det inte vara. När vi frågar oss hur krig har kunnat undvikas i Norden (204 år) och i Västeuropa (73 år) är svaret enkelt: samarbete. Genom att göra saker tillsammans, långsiktigt och brett så kan vi skapa en fredlig utveckling – på tvärs mot det ”försämrade säkerhetspolitiska läget”.

Det finns ingen quick fix, men det är den enda vägen. Konkret gäller det nu att använda de samarbetsorganisationer vi är medlemmar i, vilket gäller både EU och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE, och via dem ge politiskt stöd och stärka civilsamhällets aktörer. Så kan tillit och vänskap byggas upp i stället för en reaktiv säkerhetspolitik som bygger på misstänksamhet och som nu har alltför lätt att slå rot.