Stefan de Vylder, 77 år. Nationalekonom och författare. Tidigare ordförande och styrelseledamot i FUF.
När och hur engagerade du dig i FUF?
Jag minns inte när jag gick på mitt första FUF-möte, men jag blev invald i FUF:s styrelse i slutet av 1970-talet när jag var runt 30 år. Jag bidrog därmed till en kraftig föryngring av en styrelse som huvudsakligen bestod av äldre män anställda på Sida och UD. Diskussionsprotokollen från styrelsemötena under FUF:s allra första år, före min tid, är med dagens ögon smått komiska att läsa: ”Herr Kalderén föreslog…Herr Forsse instämde men anförde att…Härvid invände Herr Radetzki” osv.
När jag sedan gjorde comeback i FUF:s styrelse åren 2001-2010, varav de sista fyra åren som ordförande, handlade det knappast om en föryngring. Jag tillhörde nu de äldsta i styrelsen, och en stor och växande andel av FUF:s medlemmar var studenter.
Vilka frågor brann du för och tyckte var viktiga under din tid i FUF? Vilka frågor anser du var de stora utvecklingsfrågorna vid den tidpunkten?
På 1970-talet var Vietnamkriget, befrielsekampen i Södra Afrika och internationell solidaritet centrala. Liksom debatten om bistånd och frågan om en ”ny ekonomisk världsordning”. I början av 1980-talet kom skuldkrisen i Afrika och Latinamerika i förgrunden, och FUF ordnade många seminarier på detta och liknande teman.
Vill du dela med dig av ett minne från din tid i FUF?
Någon gång strax efter befrielsen av Zimbabwe besökte Robert Mugabe Sverige, och från UD fick FUF då en förfrågan om vi i egenskap av politiskt fristående NGO kunde ordna ett öppet möte på neutral mark. Jag arbetade då på Handelshögskolan i Stockholm, och kunde boka den stora aulan för Robert Mugabes anförande, som var lysande. FUF-mötet representerar kanske höjdpunkten i Mugabes prestige – efter det gick det ju bara utför.
Vad tycker du är FUF:s styrka?
Blandningen av aktiva och idérika studenter och erfarna, och ibland rentav visa, veteraner.
Vad tycker du FUF ska fokusera på framöver?
Kunskap och engagemang. Båda behövs. Och i dessa dystra tider (hösten 2022) skulle jag gärna se kritiska samtal om konsekvenserna – politiska, ekonomiska och miljö- och klimatmässiga – av den globala militariseringen. Som jag personligen tycker är vidrig.
