En halv miljard människor kan hamna i fattigdom på grund av coronavirusets ekonomiska effekter. Det visar Oxfams rapport Dignity Not Destitution som släpptes för två veckor sedan.
För många av oss står tiden just nu still och livet har pausats. För andra, vårdpersonal inte minst, har tempot skruvats upp. På sina håll kan tiden nu till och med gå bakåt. På andra sidan pandemin som vi just nu genomlever kan decennier av framsteg gå förlorade. Kampen mot fattigdomen kan ställas tillbaka med 10 år, och så mycket som 30 år i delar av Afrika och Mellanöstern.
Hur kommer världen förändras efter månader av tysta gator, folktomma butiker och igenbommade barer? När nu hela länders ekonomier stänger ner för att hindra coronaspridningen? Återigen är det de utan skyddsnät, besparingar och som redan lever i utsatthet, som kommer drabbas värst. Oxfams rapport visar att över halva jordens befolkning kan komma att leva i fattigdom efter pandemin.
Ojämlikhetens fula ansikte har bubblat upp till ytan, allt ställs på sin spets och skörheten i våra samhällsstrukturer blottas. Kvinnor, som tjänar minst och globalt äger 50 procent mindre än män går i första ledet för att vårda de sjuka och förhindra spridningen av smittan. Kvinnor utgör inte bara 70 procent av all världens vårdpersonal, de utför också majoriteten av allt obetalt hushålls- och omvårdsarbete i hemmet, så som att ta hand om barn och äldre, laga mat och städa.
Som alltid i en katastrofliknande situation, är det människor i fattigdom och utsatthet som tar den hårdaste smällen. Globalt sett har de arbetare som tjänar minst samtidigt också ofta de mest osäkra anställningsformerna. Många saknar sjukpenning och möjlighet att arbeta hemifrån.
Micah Olywangu är trebarnspappa och jobbar som taxichaufför i Nairobi i Kenya. Han är en av de arbetare som drabbats hårt av utegångsförbudet och reserestriktionerna i landet. Han beskriver sin och miljontals andras situation:
– Viruset kommer göra att vi svälter innan vi blir sjuka, säger Micah Olywangu.
Micah är rädd för coronaviruset. Inte för att bli smittad, utan för att pandemin ska göra honom arbetslös. Fattig. Att hans familj ska svälta.
Plötsligt förvandlas siffrorna till personer. Verkligheten kryper under huden.
Det är naturligt att man i alla länder fokuserar på sin egen befolkning just nu. Sjukvårdsplatser ska säkerställas. Löner säkras. Företag räddas.
Fattigdom är inte bara en siffra eller en brist på nollor och sedlar. Fattigdom är en skräck och en smärta. En sjukdom i våra ekonomiska system som vi faktiskt kan utrota.
För att klockan inte ska vridas tillbaka till en tid med högre fattigdomssiffror kommer det krävas internationell solidaritet. Oxfam föreslår ett omfattande ekonomiskt krispaket till fattiga länder, inklusive skuldavskrivning.
Det nya coronaviruset kan drabba alla. Oberoende av inkomst, kön och nationalitet. Ojämlikheten däremot, har tydliga vinnare och förlorare. Förra året rapporterade Oxfam om att 10 000 personer dör, varje dag, på grund av att de inte har råd med sjukvård. Vi har nu chansen att vrida klockan mot en jämlik framtid utan fattigdom och sexism.
För miljoner människor handlar den rådande krisen inte om att tiden tillfälligt står still. Det handlar om huruvida de har någon framtid över huvud taget.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
