Minoritetsgruppen rohingya utsätts för brutala övergrepp i Burma, men den människorättskommission som ska skydda dem gör i stället läget värre. Sverige, som tidigare gett finansiellt stöd till kommissionen, kan göra skillnad genom att i stället stödja civilsamhället. Det skriver två människorättsaktivister från Svenska Burmakommitténs partnerorganisation Progressive Voice.
Rapporterna om militärens brutala övergrepp mot den muslimska minoritetsgruppen rohingya i delstaten Rakhine är chockerande och upprörande. Entusiasmen över de senaste årens reformer och valet av en ny regering ledd av Aung San Suu Kyi tycks ha fått bedömare att glömma militärens totala dominans i Burma.
Situationen i norra Rakhine är fruktansvärd. FN kallar det som hänt ett “skolboksexempel på etnisk rensning”. Sveriges utrikesminister Margot Wallström (s) går ännu längre och kallar det för brott mot mänskligheten. Över 647 000 rohingyer har jagats på flykt till grannlandet Bangladesh. Hela byar har förstörts och de flyende vittnar om fruktansvärda övergrepp.
Människorättskommissionen gör det ännu värre
Trots att det rör sig om långtgående och systematiska kränkningar av den skyddslösa civilbefolkningens mänskliga rättigheter har Burmas nationella människorättskommission, som under lång tid fått stöd av Sverige, inte agerat för att skydda rohingyerna. Tvärtom har kommissionens agerande spätt på och förvärrat situationen.
Det finns många exempel på kommissionens bristfälliga agerande. Ett mycket graverande sådant är att kommissionen inte nämnde militärens övergrepp mot civila rohingyer i sitt uttalande efter ett besök till det krisdrabbade Rakhine. Istället fokuserade uttalandet på “terroristbekämpning” och rekommenderade att ännu fler soldater skulle placeras i området. Likt många andra som inte erkänner rohingyernas rätt att leva i Burma, så använder kommissionen inte ordet ”rohingya”. Istället använder de det mycket nedsättande ordet ”bengaler” för att beskriva gruppen. Rohingyerna nekas rätten att själva identifiera sin etnicitet, i strid med de mänskliga rättigheterna.
Kommissionens uppdrag är att ”skapa ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras och skyddas i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. Trots det har kommissionen inte vidtagit några konkreta åtgärder mot den burmesiska militären, som under lång tid har begått grova kränkningar av civilbefolkningens mänskliga rättigheter.
Ett annat exempel på kommissionens olämpliga agerande är fallet med frilansjournalisten Ko Par Gyi, som år 2014 torterades och mördades av burmesiska soldater. Efter internationella påtryckningar utredde kommissionen fallet, men den slutgiltiga rapporten nämnde inte tortyren och innehöll ett stort antal felaktigheter. Soldaterna friades i militärdomstol.
I ett annat fall anmälde Brawng Shawng mordet på sin dotter till kommissionen, efter att hon hade mördats av soldater i norra Burma. Händelsen utreddes aldrig och istället dömdes Brawng Shawng för falska anklagelser.
Militären har straffrihet
Händelserna illustrerar ett djupt rotat problem i Burma – nämligen att militären åtnjuter total straffrihet. Denna straffrihet skyddas av landets konstitution, som i praktiken antogs av militären år 2008 och som förhindrar ansvarsutkrävande för övergrepp som utomrättsliga avrättningar, tortyr, våldtäkt och sexuellt våld, tvångsarbete och etnisk resning. Kommissionens ordförande har till och med sagt att övergrepp som sker i landets konfliktområden inte kommer undersökas. Kommissionen varken kan eller vill utmana den rådande situationen med grova övergrepp i Burma.
Civilsamhällets förtroende för kommissionen är förbrukat. Droppen som fick bägaren att rinna över var en uppmärksammad händelse då två tonåringar hölls inlåsta och torterades samtidigt som de jobbade hos en skräddare i Yangon. Istället för att bistå med hjälp pressade kommissionen familjen och offren till att acceptera en finansiell kompensation från skräddaren. Fyra kommissionärer tvingades avgå efter att skandalen uppmärksammats men allmänhetens förtroende för kommissionen tycks vara förbrukat.
Kommissionen måste göras om
Frågan är om kommissionen över huvud taget är tillsatt för att ta svaga gruppers rättigheter i försvar och stå upp mot den burmesiska militären. Givet den allvarliga människorättssituationen i landet, särskilt i norra Rakhine och de områden där det idag råder väpnad konflikt, måste mer göras för att bemöta situationen och för att ställa förövare inför rätta. Att motverka straffriheten för allvarliga brott måste prioriteras av kommissionen, men den har hittills visat sig vara både ovillig och oförmögen att göra det.
Det är dags för en omprövning av kommissionen. Det är också dags för internationella aktörer, att driva på för en genomgående omstöpning av kommissionen. Den måste ha möjlighet och politisk vilja att effektivt och oberoende uppfylla sitt mandat och sin roll som en nationell institution för mänskliga rättigheter. Sverige, som tills nyligen har gett finansiellt stöd till kommissionen, kan bidra genom att stödja civilsamhällets arbete med att utkräva ansvar och verka för institutionella reformer av kommissionen. Idag är det väldigt få som står upp för rohingyernas rättigheter. Burmas nationella kommission för mänskliga rättigheter måste vara en av dessa.
Khin Ohmar
Aung Khaing Min
Torsdagen den 14 december deltar Khin Ohmar på ett seminarium om Burmas utmaningar på Utrikesdepartementet. Läs mer här »
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se