Miljontals människor har tvingats lämna både Venezuela och Ukraina. Trots det har endast 16 procent av hjälpinsatsen för venezuelanska flyktingar och migranter finansierats i år jämfört med 71 procent av insatsen till Ukraina.
– Jag tror inte att folk förstår hur illa krisen i Venezuela är, säger León Poblete, forskare i ekonomi vid Uppsala universitet.
– Vi sov under en filt täckt av is och höll om varandra för att hålla värmen. Vi var tvungna att lägga våra väskor som kuddar för att förhindra att bli rånade om natten, berättar Francisco för FN.
Efter en lång flykt från hemlandet Venezuela kom han och hans familj till slut fram till den kyliga staden Iquique som ligger längs med Chiles norra kust. Till en början tvingades de sova på gatorna, men sedan fick de skydd i ett flyktingläger organiserat av International Organization for Migration (IOM).
Francisco och hans familj är bara några av de omkring två miljoner venezuelaner som beräknas ha lämnat sitt hemland i år. Sedan 2014 har över sju miljoner venezuelanska flyktingar och migranter lämnat landet på grund av hyperinflation och politiskt förtryck. Det är den största flykting- och migrantkrisen i modern amerikansk historia och nästan lika många människor som har flytt ifrån Ukraina i år.
Men omvärldens svar på de två kriserna är väldigt olika. Hittills i år har endast 16 procent av de 1,79 miljoner dollar som FN och flera hjälporganisationer har identifierat behövs till mat, skolgång och dylikt för venezuelaner samlats in. Detta i kontrast till flyktingkrisen i Ukraina där hela 71 procent av motsvarande handlingsplan på 1,85 miljarder dollar redan har finansierats.
En förklaring till detta är att bistånd ges så länge kriser syns i media, menar Ashok Swain, professor och avdelningschef för institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
– När medieuppmärksamheten försvinner så försvinner också allmänhetens sympati och press på politiker att agera, säger han.
Men krisen i Venezuela har alltid underfinansierats, även när den var mer mediebevakad. Exempelvis fick hjälpinsatsen 2019 bara ungefär hälften av resurserna som efterfrågades – trots medial rapportering om situationen i landet under de stora protesterna mot att landets diktator Nicolás Maduro återinsvors som president.
En annan förklaring är att venezuelanska flyktingar inte kommer hit såsom flyktingar från Ukraina gör, vilket gör att vi inte känner av krisen på samma sätt, menar León Poblete, forskare i ekonomi vid Uppsala universitet. Han kommer själv från Venezuela och har arbetat med Sveriges regering för att öka engagemanget för krisen i landet.
– Eftersom det ofta är länder i väst som har resurser att ge bistånd så tror jag att det geografiska avståndet har varit ett problem, säger han.
Ashok Swain instämmer:
– Om flyktingkrisen ligger närmare Europa, inte bara geografiskt men även kulturellt och etniskt, så känner folk lättare identifikation – såsom européer känner för Ukraina. Vi ser inte samma sympati när flyktingarna kommer från andra delar av världen, säger han.
En annan teori till varför krisen i Venezuela får mindre resurser än den i Ukraina handlar om att den venezuelanska krisen inte har orsakats av ett krig. I stället beror krisen på politiskt förtryck och hyperinflation i landet till följd av stora internationella skulder, hård statlig kontroll över ekonomin och ett oljeexportberoende som rubbades av sänkta priser 2014. Konsekvenserna blev enorma prisökningar som har gjort att minst var tredje venezuelan i dag inte har råd med en säker tillgång till mat. Situationen är dessutom svår att förändra eftersom journalister och motståndare till landets president Nicolás Maduro utsätts för våld och arresteringar.
– Jag tror inte att folk förstår hur illa krisen i Venezuela är. Man tänker att en kris förutsätter ett krig. Men Venezuela har tappat 85 procent av sitt BNP, vilket är lika stora makroekonomiska effekter som i krigsdrabbade länder, säger León Poblete.
Resursbrist försvårar hjälpinsatsen för venezuelanska flyktingar och migranter
Den internationella underfinansieringen försvårar hjälpinsatserna för venezuelanska flyktingar och migranter, menar flera biståndsarbetare. Detta leder i sin tur till ökad fattigdom och social utsatthet, men också till problem med okunnighet i det humanitära arbetet.
– Arbetet blir ofta beroende av volontärer eftersom det inte finns resurser att anställa kompetent personal, berättar Jhonny Talavera Salvatore, biståndsarbetare för Pan American Health Organization i Venezuelas huvudstad Caracas.
De flesta venezuelaner flyr och emigrerar dessutom till grannlandet Colombia, som redan har många internflyktingar på grund av långvariga nationella konflikter. 4,83 miljoner människor i Colombia behöver mat, sjukvård och andra förnödenheter. Av dessa är ungefär en femtedel colombianer själva, men inte ens hälften av alla som behöver hjälp har nåtts.
– Bristen på uppmärksamhet kring krisen gör det svårt för Rädda Barnen, övriga civilsamhället och FN:s organisationer att jobba i Colombia, skrev Helene Cassemar Jeansson, tidigare biträdande teamledare för Rädda Barnens humanitära insats för venezuelanska migranter i Colombia, i en debattartikel i Utvecklingsmagasinet 2019.
León Poblete menar att vi måste engagera oss mer och öka stödet till Venezuela.
– Bara för att det finns andra kriser betyder inte det att man måste bortprioritera andra, säger han.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
