Svenska pensionspengar bidrar till att småbrukare i Latinamerika förlorar mark som garanterar deras försörjning. Mänskliga rättigheter och demokrati får aldrig bli priset för att maximera ekonomisk vinst. Därför måste Sverige ta sitt ansvar i markfrågor, skriver Annelie Andersson från Latinamerikagrupperna.
I söndags uppmärksammades småbrukarnas internationella kampdag världen över – inte minst i Brasilien där 19 jordlösa lantarbetare mördades av militärpolis för tjugo år sedan. De förlorade sina liv i kampen för sin rätt till mark. Den 7 april i år upprepade historien sig då två aktivister från de jordlösas rörelse i Brasilien, MST, sköts till döds av militärpolis.
Brasilien är ett av många länder där markkonflikter är utbredda. Dessa hänger tätt ihop med det storskaliga exportjordbruk som breder ut sig, och med att utländska investerare lägger beslag på mark. Människor som redan är ekonomiskt och socialt utsatta fördrivs från mark som de många gånger har brukat i generationer. I november 2015 lanserade Latinamerikagrupperna tillsammans med några andra internationella organisationer en rapport som visar hur en av Sveriges allmänna pensionsfonder, andra AP-fonden, gör investeringar som bidrar till landgrabbing-problematik i Brasilien. Dessa investeringar är en del i en internationell kapplöpning efter maximal ekonomisk avkastning som tillsammans med otillräcklig nationell lagstiftning får allvarliga konsekvenser för lokalbefolkning. Andra AP-fondens bemötande av kritiken visar också på en oroväckande brist på transparens och ovilja av staten att ta ansvar för sina egna investeringar.
Andra AP-fondens investeringar i Brasilien är tyvärr bara ett i raden av fall som svenska och internationella civilsamhällesorganisationer har uppmärksammat de senaste åren. Det finns flera exempel på investeringar av statliga svenska pensionspengar i gruvverksamhet i Latinamerika som har lett till att människor förlorat den mark som garanterat deras försörjning, och att naturresurser har förstörts.
Rätten till mark – en nyckelfråga
Tillgång till, och kontroll över, mark och naturresurser är centralt för uppfyllandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-rättigheter). Detta återspeglas i såväl sociala rörelsers kamp som i internationella forum. Urfolks rätt till territorium slås fast i både konventionen ILO169 och i FN:s deklaration om urfolks rättigheter. FN har också tillsatt en arbetsgrupp för att ta fram ett förslag på en deklaration om småbrukares rättigheter där tillgången och rätten till mark är en nyckelfråga.
Tillsammans med sociala rörelser i Latinamerika vill Latinamerikagrupperna visa hur frågor om mark och territorium är nära kopplade till sociala och kulturella dimensioner. De kan inte reduceras till frågor om ekonomi och produktionsmedel. Precis som FIAN Sverige nyligen skrev på Biståndsdebatten är frågor om mark och den globala landgrabbing-problematiken intimt kopplade till mänskliga rättigheter och demokrati.
På många håll i världen är läget akut för de människor som kämpar för sina rättigheter och för att få leva kvar på den mark som de är beroende av. När rättighetsaktivisten Berta Cáceres mördades i Honduras för en dryg månad sedan blev både beslutsfattare och aktivister världen över återigen smärtsamt påminda om det höga pris som arbetet för mänskliga rättigheter har. Försvarare av ESK-rättigheter är ofta särskilt utsatta, och brott mot dem utreds sällan.
Investeringarna strider mot PGU
Enligt Sveriges politik för global utveckling (PGU) ska politiska beslut på alla områden bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Investeringar av svenska pensionspengar som bidrar till markkonflikter utomlands kan därför sägas gå emot PGU. För att Sverige ska sluta bidra till den globala landgrabbing-problematiken krävs förändring av reglerna för hur de statliga pensionsfonderna får investera våra pengar, men också politiska förändringar på områden som internationell handel och utvecklingssamarbete.
Den goda nyheten är att det inte saknas alternativ. Småbrukar- och urfolksrörelserna världen över har välformulerade förslag som skulle innebära verklig hållbarhet, ur ett socialt, ekonomiskt och politiskt perspektiv. Konceptet matsuveränitet, som till skillnad från matsäkerhet även innebär folkligt inflytande i jordbruksfrågor, är ett sådant exempel. Rörelserna visar hur ett långsiktigt arbete som bidrar till att stärka demokratiska system – som klarar av att fördela makt och möjligheter och som garanterar människors rättigheter – kan se ut.
För att på allvar förändra strukturer som tvingar människor att leva i fattigdom och utanförskap måste vi ifrågasätta alla investeringar ur ett rättighetsperspektiv. Vi måste ifrågasätta ständig tillväxt som överordnat mål. Investeringar måste ses som medel för att nå andra mål, och respekt för mänskliga rättigheter och miljö får inte vara förhandlingsbart. Dessa perspektiv måste genomsyra all politik, annars kommer PGU att fortsätta halta och vi kommer inte att uppnå de mål som har formulerats i Agenda 2030.
Det är hög tid att byta och bredda perspektiv!
Annelie Andersson
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se