New Development Bank – en protest mot skev maktfördelning

De senaste decennierna har det globala politiska och ekonomiska landskapet kraftigt förändrats. 2014 passerade Kina USA som världens största ekonomi i termer av köpkraft, och tillväxt- och utvecklingsländer står nu för ungefär 50 procent av global BNP, vilket är nära en dubblering sedan 1960-talet. Samarbetet utvecklingsländer emellan har också ökat markant, och utgör nu 10 procent av det internationella utvecklingssamarbetet.

Finansiella institutioner hänger inte med

Trots den ekonomiska maktförskjutning som förändringen i det globala landskapet innebär, har avancerade ekonomier fortfarande en större representation i internationella finansiella institutioner (IFIs), som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Dessa finansiella institutioner utgör viktiga beståndsdelar i det nätverk av institutioner som utgör internationell styrning (global governance), och att länder innehar en riktig representation i IFIs är således av stor vikt för möjligheten att kunna påverka internationell politik.

På denna grund har det riktats kritik mot röstningsstrukturen i både Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF), och 2010 röstade Världsbankens utvecklingskommitté igenom en omstrukturering av röstningsstrukturen i de två institutionerna. Denna omstrukturering har dock inte kunnat genomföras då den inte godkänts av USA:s kongress, då USA med sina dryga 16 procent av ägarandelarna i Världsbanken är det enda land med vetorätt gentemot strukturförändringar i banken.

Tillväxtekonomier missnöjda med IMF och Världsbanken

IMF och Världsbankens oförmåga att spegla de globala förändringarna märks inte minst vid anblick på de fem tillväxtekonomier som går under akronymen BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Tillsammans innehar dessa fem länder 46 procent av jordens befolkning och drygt en femtedel av global BNP, men endast 13 procent av rösterna i Världsbanken.

En omstrukturering av internationell styrning har därför ofta varit ett högt prioriterat ämne på BRICS-toppmötena. I juli 2014 presenterade så ledarna för BRICS-länderna etableringen av the New Development Bank (NDB), vars mål är att ”mobilisera resurser för infrastruktur och hållbara utvecklingsprojekt” i tillväxt- och utvecklingsländer.

För att belysa ovan nämnda maktförskjutning har jag i min kandidatuppsats genomfört en kvalitativ textanalys, med vilken forskningsartiklar, nyhetsartiklar och andra texter rörande NDB analyserats. Som en illustration av maktförskjutningen har jag även gjort en jämförelse av NDB:s och Världsbankens respektive stadgar, för att undersöka om det finns några skillnader dem emellan.

Resultatet från studien visar att etablerandet av NDB framställs som en viktig och konstruktiv händelseutveckling inom både internationellt utvecklingssamarbete och internationell styrning. NDB ses som en möjlighet att öka tillväxt- och utvecklingsländers röst på den internationella arenan, och banken anses också ha potential att få befintliga institutioner att problematisera sitt arbetssätt.

Liknande affärsmodell men olika maktstruktur

Min studie visar också att NDB skiljer sig från Världsbanken på ett antal punkter, den mest tydliga skillnaden är den i bankernas röstningsstruktur. I NDB är röststyrkan delad lika mellan de fem grundande medlemsländerna, och när nya medlemsländer godkänns får BRICS-ländernas andel av rösterna inte understiga 55 procent, vilket garanterar banken en majoritet av tillväxtländer.

Den sammanlagda röststyrkan tillhörande medlemsländer som inte tar lån från banken får heller inte överstiga 20 procent, vilket kan ses som ett försök att begränsa inflytandet för de länder som inte berörs direkt av bankens lånevillkor. Bankens agenda ska istället sättas av de länder som berörs av lånen. Någon liknande reglering gällande röstningsstrukturen finns inte i Världsbanken, vilket gjort att USA ensamt innehar över 16 procent av röstandelarna. Vad gäller NDB:s affärsmodell och sättet på vilket den ska mobilisera kapital, så är likheten med Världsbanken stor.

BRICS som en viktig maktfaktor

Dessa likheter och skillnader kan tolkas som en manifestation av den konflikt gällande makten i internationell styrning som det förändrade globala politiska och ekonomiska landskapet resulterat i. Bankernas likheter i synnerhet, visar på att bankens blotta existens kan tolkas som en sådan manifestation, och som en reaktion på den ovilja som avancerade ekonomier i befintliga IFIs uppvisar gentemot reformer.

Det faktum att tillväxt- och utvecklingsländer nu skapar egna finansiella institutioner är en tydlig markering gentemot avancerade ekonomier att denna ovilja inte längre tolereras och att BRICS nu utgör en betydande maktfaktor inom internationell styrning. Vad BRICS-länderna anser styrningen vara i behov av, är inte radikalt annorlunda finansiella modeller utan snarare en mer multilateral styrningsstruktur som representerar det förändrade globala landskapet. NDB har med sin majoritet av tillväxtländer potential att bidra till en sådan multilateralism.

Just det faktum att BRICS-länderna garanteras majoritet i NDB, visar på att banken är en institution med möjlighet att ge röst åt de länder som i nuvarande IFIs innehar en för liten andel av röststyrkan i förhållande till både ekonomisk, politisk och befolkningsmässig storlek.

BRICS-ländernas yrkanden på en mer representativ internationell styrningsstruktur sträcker sig nu längre än att innefatta krav på reformer i befintliga institutioner. Konflikten har manifesterats i en konstruktiv förändring som resulterat i ytterligare en aktör i de globala nätverken av beslutsfattande, som nu har möjlighet att öka tillväxt- och utvecklingsländers representation inom de nätverk av makt som utgör internationell styrning.

Amanda Svensson

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se