Lobito-korridoren beskrivs som ett strategiskt infrastrukturprojekt för att effektivisera exporten av mineraler från Afrika. Med stöd från USA och EU ses satsningen som ett steg mot ökad handel – men väcker samtidigt oro för ohållbara arbetsförhållanden och fortsatt utländsk dominans över kontinentens naturresurser.
Med omkring 30 procent av världens kända mineralreserver spelar Afrika en nyckelroll i den globala råvaruekonomin. I takt med den gröna omställningen har efterfrågan på bland annat kobolt ökat, vilket gjort kontinentens resurser strategiskt avgörande, och behovet av snabba transportvägar allt mer brådskande. Det är här som Lobito-korridoren kommer in – infrastrukturprojektet som ska effektivisera transporten av Afrikas mineraler till den globala marknaden.
Med stöd från USA och EU ska över 200 mil järnväg rustas upp och att koppla samman gruvregioner i Demokratiska republiken Kongo (DRK) och Zambia med Atlantkusten i Angola. Den befintliga järnvägen är i dag föråldrad och klarar inte ens dagens transportkrav. Förhoppningen är att satsningen ska förändra handelsflödena i södra Afrika, säkra västvärldens tillgång till kritiska råvaror och samtidigt minska beroendet av kinesiska leveranskedjor.
Bakom miljardlöftet – politiska avtal och osäker finansiering
På G20-mötet i Indien 2023 lyftes Lobito-korridoren fram som en nyckelsatsning inom G7:s globala infrastrukturinitiativ. Kort därefter formaliserades samarbetet genom ett avtal mellan EU, USA, Angola, DRK, Zambia och afrikanska finansinstitutioner. Projektet är en del av EU:s investeringsstrategi Global Gateway, som ska finansiera infrastruktur, energi, hälsa samt utbildning och forskning partnerländer.
– De nya partnerskapen med Demokratiska republiken Kongo och Zambia kommer att stödja utvecklingen av hållbara och motståndskraftiga värdekedjor för kritiska råvaror, samtidigt som de skapar högkvalitativa lokala arbetstillfällen, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i samband med att avtalet om Lobito-korridoren signerades i Bryssel i oktober 2023.
Kritik mot människorättsbrister och miljörisker
Mineralutvinningen i DRK och Zambia har länge förknippats med exploatering, miljöförstöring och allvarliga människorättskränkningar. I DRK har gruvor i sydöstra provinser som Haut-Katanga och Lualaba kritiserats för farliga arbetsförhållanden, barnarbete och giftiga utsläpp som påverkar både människor och miljö.
I Zambia, där koppar står för över 70 procent av landets exportintäkter, visade en rapport från Human Rights Watch 2011 på långa arbetsdagar, bristande säkerhet och dödsolyckor. Sedan dess har flera andra allvarliga olyckor inträffat, däribland en brand under jord 2019 som krävde tre liv och ett jordskred 2023, som krävde över 30 liv.
Trots att EU och USA lyfter fram Lobito-korridoren som ett hållbart projekt, menar kritiker att det inte adresserar de människorätts- och miljöproblem som präglar regionens gruvor. I stället varnar de för att utvecklingen av korridoren kan förstärka ett system där Afrikas råvaror exporteras snabbt, utan att bidra till lokal utveckling. I en artikel i The Pan African Review kommenterar den Nigeria-baserade journalisten och författaren David Hundeyin:
– Med endast fem stopp längs sin 130 mil långa sträcka [mellan DRK:s gruvstad Kolowezi och Lobito] är det uppenbara syftet att transportera kongolesiska mineraler från gruvan till hamnen så snabbt som möjligt, och med så lite kontakt med lokalbefolkningen som möjligt.
Projektet delar opinionen. Förespråkarna lyfter fram möjligheten till ökad handel och ekonomisk tillväxt i regionen. Kritikerna varnar däremot för att satsningen i första hand gynnar utländska aktörer och riskerar att förstärka en exploaterande struktur där lokalbefolkningen lämnas utanför. De menar att ökade exportvolymer kan driva på miljöförstöring och leda till fler människorättskränkningar, trots att projektet finansieras med offentliga EU-medel.
Denna strategi befäster en exploateringsmodell där Afrika fortsätter att utveckla Europa, medan människor i det globala syd drabbas hårdare än de gynnas av sina egna resurser, skriver Elie Dumas och Alexandra Gerasimcikova i en artikel publicerad av Counter Balance, en europeisk organisation som granskar offentliga investeringar och arbetar för hållbar och rättvis finansiering.
Nedskärningen av USAID hotar finansieringen
Under ett möte med Angolas president João Lourenço försäkrade dåvarande USA-presidenten Joe Biden att USA är ”fullt engagerat i Afrika”. Uttalandet kom i ett skede då satsningen på Lobito-korridoren lyftes fram som ett exempel på fördjupat samarbete mellan väst och Afrika.
Men drygt ett och ett halvt år senare är USA:s engagemang osäkert. Sedan Donald Trump tillträdde har biståndsorganet USAID tvingats skära ner stora delar av sin verksamhet och även stöd via State Department har dragits ner eller pausats. Även om projektets mål ligger i linje med Trumps ambition att använda amerikanskt bistånd för att säkra tillgången till strategiska mineraler, råder det oklarhet om i vilken utsträckning administrationen kommer att fullfölja tidigare löften. Det spekuleras också i att eventuella nedskärningar kan fördröja byggstarten av korridoren.
Kritiker ifrågasätter samtidigt USA:s motiv bakom satsningen. Enligt den USA-baserade journalisten Joshua Frank, som skriver i den amerikanska, progressiva tidskriften The Nation, avslöjar uttalandet snarare ett växande västerländskt intresse för Afrikas naturresurser än en verklig ambition om ett jämlikt partnerskap.
– Självklart, det är precis den typ av retorik vi kan förvänta oss när västerländska (eller kinesiska) intressen är inriktade på att förvärva resurserna från det globala syd, skriver han.