Generella välfärdssystem minskar fattigdom effektivare än stöd som riktas specifikt till de som lever i fattigdom. Sverige har stora möjligheter att dela med sig av erfarenheter om varför och hur generella system kan byggas upp. Tyvärr tar vi inte vara på det, visar rapporten ”Inte bara för svenskar – om generell välfärd som mål i Sveriges utvecklingssamarbete” som Svenska kyrkan presenterar idag.
En rad länder i Asien, Afrika och Latinamerika håller just nu på att bygga upp sociala trygghetssystem i form av exempelvis barnbidrag och ålderspensioner. Det är oerhört positivt, och en viktig anledning till att hunger och fattigdom minskar i en rad länder.
De flesta av dessa sociala program är specifikt riktade till personer som lever i stor fattigdom och utsatthet. Det kan verka rimligt – om man vill förbättra situationen för dem som har det sämst bör man ge bidrag till dem och inga andra. Det är också den modell som Världsbanken förespråkar.
Generell välfärd omfördelar bättre
Forskning och skandinaviska erfarenheter visar emellertid att generella välfärdsmodeller minskar fattigdom och ojämlikhet mer effektivt än vad behovsprövade trygghetssystem gör. De är mer omfördelande än riktade system, tvärt emot vad man spontant kan tro.
En orsak till detta som är avgörande ur ett långsiktigt perspektiv är att det är först när medelklassen inkluderas och drar nytta av trygghetssystem som det uppstår en vilja att betala de skatter som är nödvändiga för att finansiera dem. Så länge det bara är ”de fattiga” som tar del av stöden förblir bidragsnivåerna på en nivå som lindrar fattigdom, men inte så mycket mer.
Svårt att identifiera behövande
En mer omedelbar orsak är att stöd som ges till alla inom vissa kategorier – alla barn, alla äldre och så vidare – är det enda sättet att nå de som verkligen har behov av stöden. Ingen metod att identifiera ”behövande” är perfekt, och ju snävare grupp stöden omfattar, desto fler tenderar att exkluderas på ett felaktigt sätt.
Med generella system undviker man också en rad problem som är förknippade med behovsprövning: höga administrativa kostnader, risk för missbruk och korruption, stigmatisering av bidragsmottagare m.m.
Självklart i Sveriges inrikespolitik
I den svenska inrikespolitiken är detta i hög grad självklarheter, det råder sedan lång tid konsensus om den generella välfärdens grundläggande drag. Men dessa insikter har inte präglat Sveriges biståndspolitik. Det framkommer i rapporten av Mats Wingborg som Svenska kyrkan presenterar idag. Trots formuleringar i PGU-propositionen år 2002 om ”ett särskilt svenskt engagemang” för sociala trygghetssystem som omfattar alla, saknas helt skrivningar om detta i de strategier som sedan dess har väglett Sveriges utvecklingssamarbete.
Däremot finns en potential och en vilja från många av de aktörer som har intervjuats för studien.
Frågan om generella och riktade trygghetssystem är inte svartvit. Det finns ingen skarp gräns mellan generella och riktade program, snarare en glidande skala. Och generella system måste kompletteras med riktade stöd till dem som av olika skäl hamnar utanför. Det behövs också mer kunskap, till exempel om hur generell välfärd kan utformas i olika utvecklingskontexter, samt om hur snävt fattigdomsinriktade program kan utvidgas över tid.
Sverige borde dela med sig
Sverige har inte alla svar och ska inte diktera villkoren eller ställa nya krav på utvecklingsländer. Men Sverige har erfarenheter att dela med sig av. Det kan ske genom dialoger med samarbetsländer, genom engagemanget i Världsbanken och genom att ge svenska välfärdsmyndigheter ett tydligare uppdrag inom ramen för PGU. Sveriges utgångspunkt bör vara att prioritera stöd till uppbyggnaden av generella välfärdsprogram, även om det givetvis alltid är samarbetslandets regering som avgör hur systemen ska utformas.
Erik Lysén och Gunnel Axelsson Nycander
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se